Månadsarkiv: mars 2018

Mickelpristagaren Thore Brogårdh död

2003 fick hembygdsforskaren och författaren Thore Brogårdh Mickelpriset.

I över ett halvt sekel reste han runt framförallt i gränsbygderna mellan Skåne och Småland och dokumenterade vardagsliv, traditioner och berättelser som höll på att försvinna. Hans arbetsredskap var kameran och rullbandspelaren. Han träffade vävskedsmakare och liesmeder, kloka gubbar och gummor, herrgårdskuskar och fattighjon.

Han letade rätt på sägenomspunna platser och räddade okända berättelser åt eftervärlden.

Han gav en röst åt alla de människor som fortfarande levde med benen i det gamla Sverige, men vars släpande och slit byggde upp det nya landet.

Sammanlagt skrev Thore Brogårdh 35 böcker och gav också ut skivor med genuina berättare. Han var en outtröttlig föreläsare och reste ständigt runt i landet och berättade för hängivna lyssnare.

Stora delar av hans fotoarkiv finns i dag tillgängligt på Osby  bibliotekm och kan sökas digitalt, se http://www.bgsamlingen.se/search.php.

Nu är en unik kulturgärning avslutad. Thore Brogårdh avled 7 mars, 94 år gammal.

Skannad 1

Thore Brogårdh illustrerade gärna sina böcker med egna silhuettklipp. Här är det sägnen om spelmannen som lärt sig spela av näcken och inte kan sluta spela när han spelar den sista versen på näckens polska.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Påskharen

När jag var liten letade vi barn på påskaftonen gömda pappägg med godis. De var gömda inomhus, inte ute i trädgården. Och vi var fullt medvetna om att det var våra föräldrar som hade gömt äggen. Det är en påsktradition som jag fört vidare. Vi har gömt godisägg både för våra egna barn och nu barnbarnen. Först som vuxen blev jag medveten om att en del andra barn letade ägg som påskharen sades ha värpt, och då ofta på något svårtillgängligt ställe utomhus. Påskharen hade jag som barn helt missat, och fortfarande har jag inget personligt förhållande till detta påhittade djur.

Hur katten kommer då påskharen in i vårt påskfirande? Den som undrar finner svaret i Bengt af Klintbergs nya bok som heter just Påskharen. Den har undertiteln Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Som undertiteln visar är det en samling artiklar och föredrag om väsensskilda företeelser som belyser hur vi tänkt, trott och diktat. En del av artiklarna har tidigare tryckts, medan andra bygger på opublicerade föredrag. Det är värdefullt att få dessa samlade i den här mycket vackert utformade boken.

Jag vet få som i likhet med Bengt af Klintberg kan skriva så enkelt och klart, om inte alltid lättolkade traditioner och föreställningar, utan att tumma på den vetenskapliga noggrannheten. Och det är hela tiden underhållande läsning.

Hur var det då med påskharen? Klintberg visar övertygande att det rör sig om en skämtsam tradition skapad av vuxna för att roa barnen. Påskharen har inte haft någon plats i äldre tiders påskfirande i Sverige och spred sig först i landet under 1900-talet. Påskharen har inte några rötter i någon gammal antik myt och sed, som en del forskare har hävdat. Däremot har det utifrån den nya traditionen med en påskhare som värper ägg diktas nya berättelser som anknyter till antika gudar och stjärnbilder, men det är något helt annat.

Förutom underrubrikens ämnen rymmer boken också artiklar om bland annat katten som blev utkörd på julafton och inte tyckte det var någon ordning och så om vandrande skogar. Bengt af Klintberg hinner också berättas om Linné som folklorist, om Gustaf Ericsson och Ella Odstedt som båda sticker ut som intressanta upptecknare av folklig dikt samt Folke Dahlbergs intresse för folkligt berättande, som det kommer till uttryck i författarens klassiska skrift Vättern.

Lycklig den som får boken Påskharen i sitt påskägg. Glad påsk

önskar Per Gustavsson

af Klintberg, Bengt: Påskharen. Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Atlantis, 2018. ISBN 978-91-7353-899-2

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Japansk afton på Sagomuseet

Den 15 mars hade vi något så spännande och ovanligt som Japansk afton på Sagomuseet. Med oss var Makiko Jonsson, född och uppvuxen i Japan, numera bosatt på Bolmsö utanför Ljungby. Många hade kommit för att lyssna. Makiko berättade på sitt modersmål, vi turades om att berätta på svenska. Efter detta bjöds på äkta japansk mat som hon hade lagat, misosoppa med fisk, och till det serverades risbollar. Vi åt och sedan blev det ännu fler historier.

makiko

En del av sagorna från Makikos hemland hade vi som svenskar aldrig hört förr. De var nya för oss. Jag tänkte återberätta en av dem här. Den är inte så spridd i vår del av världen, men finns ändå utgiven på svenska 1). Den är förresten en av Makikos favoritsagor, en spökhistoria som hon ofta hörde berättas under sin uppväxt.

foto: Siw Svensson

Berättelsen om Mimi-Nashi-Hoichi – den öronlöse sångaren

Längs Japans kust finns en bukt där det för 700 år sedan hände hemska saker. Det var två mäktiga klaner som stred ursinnigt mot varandra. Ett blodigt slag, där den ena klanen Heiké, blev utplånad till minsta spädbarn. Sedan dess har det varit oroligt på platsen. Egendomliga ljussken, jämmerop och skrik. Skepp har förlist och människor försvunnit i havet. För lite mer än hundra år sen – det är då den här berättelsen utspelas – beslöt man att bygga buddisttemplet Amidaji vid stranden. En präst skulle alltid finnas där. Dessutom lät man anlägga en gravplats, med minnesstenar över dem som omkom under det hemska slaget. Spökena lugnade då ner sig något, men helt lät de sig inte blidkas.

Många sånger och dikter har skrivits om händelsen. Och vid denna tiden levde en ung musiker, en bard, som kom att intressera sig för de här gamla dikterna. Han var blind, men otroligt skicklig att recitera och att ackompanjera på sin biwa 2). Han hade inte mycket pengar men drog sig fram med sin sång och sitt spel. Så blev han bekant med prästen i templet Amidaji. Denne kunde inte få nog av de gamla sångerna och bad Hoichi att komma och bo hos honom. Han behövde inte betala något, det räckte bra om han då och då spelade och reciterade ett stycke för prästen och tempeltjänarna. Och så blev det.

En kväll skulle prästen iväg i ett tjänsteärende, det var någon som hade avlidit. Hoichi blev ensam kvar i huset. Det var en varm kväll. Han slog sig ner på templets veranda, satt och vilade, knäppte lite på sin biwa. Plötsligt fick han höra en röst, en väldigt barsk röst, det lät som en samuraj. Rösten sade hans namn. ”Jag kan inte se”, sade Hoichi, ”kom upp på verandan!” ”Du ska komma med mig”, sade rösten befallande. ”Jag är här med en mycket högt uppsatt person och hans vördade följe. Vi logerar i ett palats ett stycke härifrån. Min herre har hört om din enastående skicklighet att spela och recitera. Vi är här ytterst tillfälligt och vi önskar att du kommer till vårt palats och framför dikterna om vår klan Heiké. Kom, jag ska leda dig, var inte rädd!”

Konstigt, tänkte Hoichi, jag har ändå bott här en tid men aldrig hört talas om något palats. Men om en samuraj befaller måste man lyda, så var det vid den tiden. Mannen tog honom i handen, han bar en handske av järn. Antagligen var han en palatsvakt. Hoichi blev förd genom gator och över torg tills de kom fram till en stor port. Kaimon! ropade samurajen och Hoichi hörde ljudet av en bom som sköts åt sidan. Och innanför porten fanns röster, mjuka behagliga, med ett vårdat språk, och han hörde fraset av siden. Det måtte vara verkligt fint folk som bor här, tänkte han. Han blev förd uppför en trappa och in i en sal där det satt många människor, det kunde han höra. Mansröster och kvinnoröster, de samtalade lågt, alla tystnade när han kom in. Han blev anvisad en plats och fick en kudde att sitta på.

Sedan kom en kvinna fram och tog hans hand. ”Ädle herre” sa hon, ”ryktet har nått oss om din stora konst, vi ville gärna be dig framföra krönikan om vår ätt Heiké” . ”Det går dessvärre inte”, svarade Hoichi, ”den är mycket lång och skulle ta flera kvällar. Men jag kan välja ut ett av styckena. Vilket vill ni i så fall helst höra?” ”Vi vill höra sången om slaget, svarade flera av rösterna, ”ta den om det förfärliga slaget.”

Hoichi tog sin biwa, han slog an en ton. Och i sitt spel lyckades han förmedla något av stämningen från den gången. Ljudet av bågnande åror och forsande stävar. Klampet av fötter, suset av pilar, svärdshugg mot hjälmar, ångestropen ifrån de sårade, allt fanns i hans biwa. Så började han recitera dikten. Åhörarna lyssnade andlöst, han hörde någon viska: ”Vilken konstnär! Maken har vi aldrig hört!” När han kom till den hemskaste delen, den där hela klanen Heiké slaktas och kastas överbord, kvinnor och barn dödas och den unge kejsarsonen blir slängd i vattnet med ett svärd genom magen, då grät åhörarna högljutt.

Hoichi sänkte biwan och tystnade. Spridda snyftningar hördes. Så kom samma kvinna fram till honom. ”Du är en mästare, en verklig mästare”, sade hon. ”Vår herre har meddelat att han kommer att skänka dig en passande belöning. Nu vill vi att du kommer och uppträder för oss alla de sex kvällar vi är kvar här. Och en sak till: du får absolut inte yppa för någon att du har varit här eller att du träffat oss. Nu är du fri att gå tillbaka till ditt tempel.”

Hoichi blev ledd ut av samme järnbehandskade man och snart var han tillbaka i prästens lilla bostad intill templet. Prästen hade kommit hem sent. Han utgick från att Hoichi redan sov, och hade själv gått och lagt sig.

Nästa kväll hände samma sak, han blev hämtad, han blev förd till det egendomliga palatset, han spelade och sjöng med lika stor framgång. När han kom hem var det redan gryning. Prästen var vaken, orolig och upprörd: ”Går du omkring på gatorna mitt i natten? Det kan vara farligt för en blind som du, var i all sin dar har du varit?” Hoichi svarade undvikande, det var nånting han absolut måste uträtta, inget att tala om….. Prästen anade oråd, men sade ingenting.

Nästa kväll begav sig Hoichi återigen ut från templet. Prästen lät honom gå, men skickade ett par tempeltjänare för att se vart han tog vägen. Det var en mörk natt utan måne, regnet vräkte ner. Hoichi försvann väldigt snabbt, tjänarna sprang gata upp och gata ner, och knackade på i alla hus, men de såg inte skymten av Hoichi. Så fick de se hur det lyste nere vid vattnet och hörde klangen av en biwa. Och där, mitt på gravplatsen satt Hoichi, spelade och reciterade. Han var helt ensam. Han var genomvåt. Och vid varje gravvård hade det tänts ljussken. De döda var vakna.

Tempeltjänarna skrek åt Hoichi, de ruskade honom. ”Sluta, sluta, stig upp Hoichi, du har blivit förtrollad!” Men Hoichi var som i trance, han reagerade inte, bara spelade vidare. De fick lov att släpa honom därifrån, tillbaka till templet, se till att få honom torr och varm. Sedan bad prästen honom allvarligt och enträget att tala om vad som hänt. Hoichi tvekade, han hade ju lovat att inget säga. Men prästen gav sig inte och till sist beslöt Hoichi att berätta hela historien.

Prästen bleknade. ”Hoichi, min stackars vän, du är i mycket stor fara”, sade han. ”Du skulle vänt dig till mig från början. Du har inte varit i något palats, du har varit på begravningsplatsen hela tiden! De döda har kallat på dig, och genom att lyda har du hamnat i deras våld. Och efter det här kommer att slita dig i stycken nästa gång de ser dig. Nu måste jag tänka ut hur vi ska kunna rädda dig. Jag kommer tyvärr inte att vara hemma nästa natt, jag har en gudstjänst att förrätta.”

Före solnedgången klädde prästen och tempeltjänarna av Hoichi alla hans kläder. Sedan tog de penslar och skrev heliga ord på varje del av hans kropp, rygg, mage, armar och ben, handflatorna och till och med under fotsulorna.

”När jag går härifrån ska du sätta dig på verandan och vänta. De kommer att kalla på dig, men vad som än händer får du inte svara eller röra på dig. Gör du det kommer de att döda dig. Försök inte ropa på hjälp för det finns ingen hjälp att få. Sitt bara blick stilla, som i djup meditation.”

När prästen och tempeltjänaren gett sig iväg satte sig Hoichi på verandan. Han vågade inte hosta, knappt andas. Mycket snart hördes tunga fotsteg och den barska rösten ropade hans namn. Om och om igen, men Hoichi rörde sig inte.

”Här ligger ju biwan”, sade rösten, ”men av sångaren syns inte ett spår. Jo, men vänta, jag kan se hans öron! Då ska jag åtminstone få dem med mig. Så min herre ser att jag uppfyllt hans befallning så långt det var möjligt.” I samma ögonblick kände Hoichi hur järnbehandskade fingrar tog om hans öron och slet av dem. Det gjorde ohyggligt ont, men han gav inte ett ljud ifrån sig. De tunga fotstegen avlägsnade sig sedan, dog bort.

Flera timmar förflöt, strax före soluppgången kom prästen tillbaka. Han skyndade till baksidan av templet där verandan låg, sprang uppför trappan och halkade i något klibbigt – blod. Förfärad rusade han fram till Hoichi. Denne satt fortfarande i meditationsställning. Han var översköljd av blod och det rann fortfarande från såren där hans öron hade suttit.

”Min stackars vän”, ropade prästen, ”är du skadad?” Vid ljudet av den välbekanta, varma rösten brast Hoichi i gråt.

”Det är mitt fel”, sade prästen, ”helt och hållet mitt misstag. Vi skrev de heliga orden överallt på din kropp – men vi glömde bort öronen! Men fatta nu mod min vän! Du är vid liv och de där gästerna kommer aldrig att besvära dig igen.”

Och när såren hade läkts fortsatte Hoichi att spela och recitera. Med åren blev han både ryktbar och rik. Men för all framtid fick han heta Mimi-Nashi-Hoichi, som betyder ”Hoichi den öronlöse”.

                                                                                     Anna Lilljequist

1) Kwaidan – japanska spökhistorier. Lafcadio Hearn. Pontus bokförlag 1991

2) Biwa är ett stränginstrument som liknar en luta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Folksagan i Sverige, verket om insamlarna, berättarna och berättelserna

Folksagan i S

I vår och sommar har Sagomuseet och berättarnätet Kronoberg fokus på folksagor och i synnerhet Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, vilken lade grunden för folklivsforskningen i Sverige. Hans födelse för 200 år sedan firas med pompa och ståt den 20 maj i Skatelövs hembygdsgård. Folksagorna kommer också att dominera i programmet på berättarfestivalen i juni och färgar berättelserna i Sagobygdens sommarberättande. Hösten 2017 utkom ett storverk i tre delar om folksagor.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt har i detta samlingsverk, Folksagan i Sverige, betraktat folksagan ur olika perspektiv. Detta är det mest omfattande verk av denna art som getts ut i Sverige sedan 1950-talet. De tre fristående delarna har fått underrubrikerna Insamlarna, Berättarna och Berättelserna.

Företaget Bibliotekstjänst tar del av majoriteten av bokutgivningen i Sverige och omdömena från deras lektörer ligger i stor utsträckning till grund för vilka böcker som köps in till olika bibliotek. Bedömningen sker på en femgradig skala, där 5 är det högsta.

Nedan återges BTJ:s lektör Inger Littberger Caisou-Rousseau bedömning av böckerna.

I den första fristående delen, Insamlarna, som omfattar 431 sidor, presenteras sakkunnigt och gediget de sexton viktigaste insamlarna av folksagor i Sverige såsom Arvid August Afzelius, Per Arvid Säve, Nils Gabriel Djurklou, Eva Wigström, Johan Nordlander, August Bondesson, Ella Odstedt, Carl-Herman Tillhagen och naturligtvis Sveriges främsta namn på området: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Läsaren bibringas också värdefull kunskap om genrens historia i ett internationellt perspektiv alltifrån det antika Grekland och Rom, över medeltid och reformationstid, fram till de nordiska insamlarnas verksamhet vid 1800-talets början. Här visas hur den allmänna historiska utvecklingen ger sig till känna på folksagans område och hur intresset för det lokalt specifika, med dialekterna som viktigt inslag, får sitt genomslag, samt hur undergenrer ersätter varandra under tidens gång. Helhetsbetyg: 5.

Den andra delen, Berättarna, omfattar 623 sidor och här står berättarna i centrum. Inte mindre än trettio sagoberättare presenteras informativt och klargörande i kronologisk ordning alltifrån Mickel i Långhult till nutidens Monica Caldaras och Ivan Nikolizsson. Läsaren får kunskap om såväl biografiska fakta som om varje berättares repertoar. Särskilt tilltalande är att man också inkluderar exempelvis romska berättare och en samisk som Johan Turi. Liksom i den förra delen kan man här spåra en historisk utveckling under mer än hundra år. Berättartraditionen förändras naturligt i takt med samhällets ändrade struktur och bondesamhällets upplösning ger också upphov till nya sätt att berätta. Glädjande nog har det muntliga berättandet på senare år fått förnyad aktualitet i scenframträdanden och en berättarrörelse är i tillväxt. Författarnas insats att lyfta fram dessa ofta bortglömda sagoberättare är synnerligen lovvärd. Helhetsbetyg: 5.

I Berättelserna, den tredje fristående och avslutande delen i storverket återges på 933 sidor cirka tusen sagor med sakkunniga kommentarer. Kända sagor som ”Rödluvan” och ”Tummeliten” blandas med mera okända som ”Flytta brunnen” och ”Lika nyfiken som Eva”, men också de ofta lästa och återberättade sagorna då de inte sällan möter i mindre vanliga varianter. Klokt nog har nämligen ofta tidigare opublicerade eller svåråtkomliga uppteckningar valts framför mera kända. Utöver den slösande mängden sagor får läsaren också nyttig information om hur vetenskapen delat in folksagan i olika grupper som undersagor, djursagor, ursprungssagor, legendsagor, novellsagor och skämtsagor och hur sagorna använts på olika sätt. Tillsammans med de två föregående delarna är denna bok en ovärderlig kulturgärning och eftersom det bokstavligt talat handlar om folkliga sagor är den tilltänkta mottagargruppen lika stor som heterogen. Helhetsbetyg: 5.

Boken är utgiven på Carlssons förlag 2017. Utges i samarbete med Sagomuseet i Ljungby och Vislanda hembygdsförening i samband med 200-årsminnet 2018 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse.

Per Gustavsson är sagoberättare och författare och Ulf Palmenfelt är professor emeritus i etnologi och folkloristik.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Bländasägnen

Idag på Internationella Kvinnodagen vill vi uppmärksamma två av Sagobygdens sägenplatser lite extra, nämligen Kongshögen och Blodberget som båda är kopplade till Bländasägnen.

Bländasägnen berättar om hur hjältinnan Blända tillsammans med småländska kvinnor genom list besegrade danskarna på Bråvalla hed. Den danske kungen begravdes vid Dansjöns strand i det stora stenröset som kallas Kongshögen. Vid en vik i sjön Åsnen tvättade sen Blända och hennes kvinnor av sig blodet efter striderna med danskarna. Viken kallas för Blodviken och berget för Blodberget.

Som erkännande för detta skall Värends kvinnor bland annat ha fått lika arvsrätt som männen samt rätt att resa till kyrkan på sin bröllopsdag klädda i full stridsmundering, ledsagade av pukor och trummor. Den kvinnliga Värendsdräkten bär fortfarande kungens fältsigill, enligt sägnen som tack för Bländas hjältedåd.

v-warend2

Läs mer om våra sägenplatser på: http://www.sagobygden.se/sagenplatser

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Jag och folksagor

 

En del andra berättare  ondgör sig över folksagor. De är förutsägbara och tråkiga att berätta, kan jag få höra. Å andra sidan stöter jag ibland på ett nästan religiöst förhållningsätt till folksagor. Man ser dem som generationers samlade visdom, som bärare av arketyper och med en läkande kraft. Det förekommer också att man undviker att bearbeta och förändra de traditionella berättelserna, i tron att den samlade visdomen då riskerar att försvinna.
För mig skiljer sig inte folksagor från andra berättelser. Det finns sådana som är bra och sådana som är dåliga. De som är bra kan fungera läkande för oss människor. Det är viktigt att ha en kritiskt och granskande syn på alla berättelser, folksagan utgör inget undantag. Det som skiljer sagan från annan litteratur är att den alltid har bearbetats och utvecklats, det arbetet tycker jag vi skall fortsätta med. Det av främst två skäl; dels ger det dig en unik möjlighet att anpassa berättelsen efter den publik du har just idag, dels lider vissa folksagor av en förlegad syn på brott och straff, samt genusfrågor. Självklart skall man inte förändra berättelsens i grunden, vill man det är det bättre att välja en annan berättelse.

För mig är det inte folksagorna i sig som är det fantastiska, utan det muntliga berättandet. Det är en kulturform som har unika möjligheter att skapa lugn, mänskliga möten och underhållning. Samtidigt som den kan väcka livsfrågor och sprida kunskap.

Men varför berättar jag då folksagor?

1.       Jag och barnen älskar att de är så fantasifulla. Här finns också alltid hoppet och tron på den lilla människans förmåga.

2.       De är ofta bättre än de berättelser jag själv skapar

3.       De har en struktur som är gjord för muntligt berättande. De gör dem enkla och roliga att berätta, även för barn

4.       Det finns ett stort utrymme för mitt eget skapande. Jag kan vrida och vända på berättelsen utan att uppröra någon upphovsman.

5.       Jag fascineras av deras ålder och mångkulturella bakgrund, att de ofta vandrat runt i världen..

Sammanfattningsvis vill jag säga att sagor är inte tråkiga , de är en viktig del av mitt liv, men inte min religion.

 

 

 

1 kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Pedagogik