Japansk afton på Sagomuseet

Den 15 mars hade vi något så spännande och ovanligt som Japansk afton på Sagomuseet. Med oss var Makiko Jonsson, född och uppvuxen i Japan, numera bosatt på Bolmsö utanför Ljungby. Många hade kommit för att lyssna. Makiko berättade på sitt modersmål, vi turades om att berätta på svenska. Efter detta bjöds på äkta japansk mat som hon hade lagat, misosoppa med fisk, och till det serverades risbollar. Vi åt och sedan blev det ännu fler historier.

makiko

En del av sagorna från Makikos hemland hade vi som svenskar aldrig hört förr. De var nya för oss. Jag tänkte återberätta en av dem här. Den är inte så spridd i vår del av världen, men finns ändå utgiven på svenska 1). Den är förresten en av Makikos favoritsagor, en spökhistoria som hon ofta hörde berättas under sin uppväxt.

foto: Siw Svensson

Berättelsen om Mimi-Nashi-Hoichi – den öronlöse sångaren

Längs Japans kust finns en bukt där det för 700 år sedan hände hemska saker. Det var två mäktiga klaner som stred ursinnigt mot varandra. Ett blodigt slag, där den ena klanen Heiké, blev utplånad till minsta spädbarn. Sedan dess har det varit oroligt på platsen. Egendomliga ljussken, jämmerop och skrik. Skepp har förlist och människor försvunnit i havet. För lite mer än hundra år sen – det är då den här berättelsen utspelas – beslöt man att bygga buddisttemplet Amidaji vid stranden. En präst skulle alltid finnas där. Dessutom lät man anlägga en gravplats, med minnesstenar över dem som omkom under det hemska slaget. Spökena lugnade då ner sig något, men helt lät de sig inte blidkas.

Många sånger och dikter har skrivits om händelsen. Och vid denna tiden levde en ung musiker, en bard, som kom att intressera sig för de här gamla dikterna. Han var blind, men otroligt skicklig att recitera och att ackompanjera på sin biwa 2). Han hade inte mycket pengar men drog sig fram med sin sång och sitt spel. Så blev han bekant med prästen i templet Amidaji. Denne kunde inte få nog av de gamla sångerna och bad Hoichi att komma och bo hos honom. Han behövde inte betala något, det räckte bra om han då och då spelade och reciterade ett stycke för prästen och tempeltjänarna. Och så blev det.

En kväll skulle prästen iväg i ett tjänsteärende, det var någon som hade avlidit. Hoichi blev ensam kvar i huset. Det var en varm kväll. Han slog sig ner på templets veranda, satt och vilade, knäppte lite på sin biwa. Plötsligt fick han höra en röst, en väldigt barsk röst, det lät som en samuraj. Rösten sade hans namn. ”Jag kan inte se”, sade Hoichi, ”kom upp på verandan!” ”Du ska komma med mig”, sade rösten befallande. ”Jag är här med en mycket högt uppsatt person och hans vördade följe. Vi logerar i ett palats ett stycke härifrån. Min herre har hört om din enastående skicklighet att spela och recitera. Vi är här ytterst tillfälligt och vi önskar att du kommer till vårt palats och framför dikterna om vår klan Heiké. Kom, jag ska leda dig, var inte rädd!”

Konstigt, tänkte Hoichi, jag har ändå bott här en tid men aldrig hört talas om något palats. Men om en samuraj befaller måste man lyda, så var det vid den tiden. Mannen tog honom i handen, han bar en handske av järn. Antagligen var han en palatsvakt. Hoichi blev förd genom gator och över torg tills de kom fram till en stor port. Kaimon! ropade samurajen och Hoichi hörde ljudet av en bom som sköts åt sidan. Och innanför porten fanns röster, mjuka behagliga, med ett vårdat språk, och han hörde fraset av siden. Det måtte vara verkligt fint folk som bor här, tänkte han. Han blev förd uppför en trappa och in i en sal där det satt många människor, det kunde han höra. Mansröster och kvinnoröster, de samtalade lågt, alla tystnade när han kom in. Han blev anvisad en plats och fick en kudde att sitta på.

Sedan kom en kvinna fram och tog hans hand. ”Ädle herre” sa hon, ”ryktet har nått oss om din stora konst, vi ville gärna be dig framföra krönikan om vår ätt Heiké” . ”Det går dessvärre inte”, svarade Hoichi, ”den är mycket lång och skulle ta flera kvällar. Men jag kan välja ut ett av styckena. Vilket vill ni i så fall helst höra?” ”Vi vill höra sången om slaget, svarade flera av rösterna, ”ta den om det förfärliga slaget.”

Hoichi tog sin biwa, han slog an en ton. Och i sitt spel lyckades han förmedla något av stämningen från den gången. Ljudet av bågnande åror och forsande stävar. Klampet av fötter, suset av pilar, svärdshugg mot hjälmar, ångestropen ifrån de sårade, allt fanns i hans biwa. Så började han recitera dikten. Åhörarna lyssnade andlöst, han hörde någon viska: ”Vilken konstnär! Maken har vi aldrig hört!” När han kom till den hemskaste delen, den där hela klanen Heiké slaktas och kastas överbord, kvinnor och barn dödas och den unge kejsarsonen blir slängd i vattnet med ett svärd genom magen, då grät åhörarna högljutt.

Hoichi sänkte biwan och tystnade. Spridda snyftningar hördes. Så kom samma kvinna fram till honom. ”Du är en mästare, en verklig mästare”, sade hon. ”Vår herre har meddelat att han kommer att skänka dig en passande belöning. Nu vill vi att du kommer och uppträder för oss alla de sex kvällar vi är kvar här. Och en sak till: du får absolut inte yppa för någon att du har varit här eller att du träffat oss. Nu är du fri att gå tillbaka till ditt tempel.”

Hoichi blev ledd ut av samme järnbehandskade man och snart var han tillbaka i prästens lilla bostad intill templet. Prästen hade kommit hem sent. Han utgick från att Hoichi redan sov, och hade själv gått och lagt sig.

Nästa kväll hände samma sak, han blev hämtad, han blev förd till det egendomliga palatset, han spelade och sjöng med lika stor framgång. När han kom hem var det redan gryning. Prästen var vaken, orolig och upprörd: ”Går du omkring på gatorna mitt i natten? Det kan vara farligt för en blind som du, var i all sin dar har du varit?” Hoichi svarade undvikande, det var nånting han absolut måste uträtta, inget att tala om….. Prästen anade oråd, men sade ingenting.

Nästa kväll begav sig Hoichi återigen ut från templet. Prästen lät honom gå, men skickade ett par tempeltjänare för att se vart han tog vägen. Det var en mörk natt utan måne, regnet vräkte ner. Hoichi försvann väldigt snabbt, tjänarna sprang gata upp och gata ner, och knackade på i alla hus, men de såg inte skymten av Hoichi. Så fick de se hur det lyste nere vid vattnet och hörde klangen av en biwa. Och där, mitt på gravplatsen satt Hoichi, spelade och reciterade. Han var helt ensam. Han var genomvåt. Och vid varje gravvård hade det tänts ljussken. De döda var vakna.

Tempeltjänarna skrek åt Hoichi, de ruskade honom. ”Sluta, sluta, stig upp Hoichi, du har blivit förtrollad!” Men Hoichi var som i trance, han reagerade inte, bara spelade vidare. De fick lov att släpa honom därifrån, tillbaka till templet, se till att få honom torr och varm. Sedan bad prästen honom allvarligt och enträget att tala om vad som hänt. Hoichi tvekade, han hade ju lovat att inget säga. Men prästen gav sig inte och till sist beslöt Hoichi att berätta hela historien.

Prästen bleknade. ”Hoichi, min stackars vän, du är i mycket stor fara”, sade han. ”Du skulle vänt dig till mig från början. Du har inte varit i något palats, du har varit på begravningsplatsen hela tiden! De döda har kallat på dig, och genom att lyda har du hamnat i deras våld. Och efter det här kommer att slita dig i stycken nästa gång de ser dig. Nu måste jag tänka ut hur vi ska kunna rädda dig. Jag kommer tyvärr inte att vara hemma nästa natt, jag har en gudstjänst att förrätta.”

Före solnedgången klädde prästen och tempeltjänarna av Hoichi alla hans kläder. Sedan tog de penslar och skrev heliga ord på varje del av hans kropp, rygg, mage, armar och ben, handflatorna och till och med under fotsulorna.

”När jag går härifrån ska du sätta dig på verandan och vänta. De kommer att kalla på dig, men vad som än händer får du inte svara eller röra på dig. Gör du det kommer de att döda dig. Försök inte ropa på hjälp för det finns ingen hjälp att få. Sitt bara blick stilla, som i djup meditation.”

När prästen och tempeltjänaren gett sig iväg satte sig Hoichi på verandan. Han vågade inte hosta, knappt andas. Mycket snart hördes tunga fotsteg och den barska rösten ropade hans namn. Om och om igen, men Hoichi rörde sig inte.

”Här ligger ju biwan”, sade rösten, ”men av sångaren syns inte ett spår. Jo, men vänta, jag kan se hans öron! Då ska jag åtminstone få dem med mig. Så min herre ser att jag uppfyllt hans befallning så långt det var möjligt.” I samma ögonblick kände Hoichi hur järnbehandskade fingrar tog om hans öron och slet av dem. Det gjorde ohyggligt ont, men han gav inte ett ljud ifrån sig. De tunga fotstegen avlägsnade sig sedan, dog bort.

Flera timmar förflöt, strax före soluppgången kom prästen tillbaka. Han skyndade till baksidan av templet där verandan låg, sprang uppför trappan och halkade i något klibbigt – blod. Förfärad rusade han fram till Hoichi. Denne satt fortfarande i meditationsställning. Han var översköljd av blod och det rann fortfarande från såren där hans öron hade suttit.

”Min stackars vän”, ropade prästen, ”är du skadad?” Vid ljudet av den välbekanta, varma rösten brast Hoichi i gråt.

”Det är mitt fel”, sade prästen, ”helt och hållet mitt misstag. Vi skrev de heliga orden överallt på din kropp – men vi glömde bort öronen! Men fatta nu mod min vän! Du är vid liv och de där gästerna kommer aldrig att besvära dig igen.”

Och när såren hade läkts fortsatte Hoichi att spela och recitera. Med åren blev han både ryktbar och rik. Men för all framtid fick han heta Mimi-Nashi-Hoichi, som betyder ”Hoichi den öronlöse”.

                                                                                     Anna Lilljequist

1) Kwaidan – japanska spökhistorier. Lafcadio Hearn. Pontus bokförlag 1991

2) Biwa är ett stränginstrument som liknar en luta

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s