Author Archives: annalilljequist

About annalilljequist

I love good stories

Om draken eller lindormen DRAKENS GÅTA

 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm

Årsbok utgiven av Kronobergs läns Hembygdsförbund, Växjö 2017

bok

Thomas Malm är biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tagit fram Hyltén-Cavallius´ bok Om draken eller lindormen (1884-85), granskat och kommenterat den. Dessutom försett den med en mångfald av fotnoter och ett rikt urval illustrationer. Detta är tredje gången skriften publiceras, 130 år sedan den andra upplagan kom 1885. Malm vill utifrån sitt perspektiv som forskare, och utifrån vår egen moderna tids betraktelsesätt, söka förstå hur H-C kan ha tänkt och resonerat. H-C var nämligen övertygad om att lindormen existerade i sinnesvärlden.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) har sagts vara den svenska etnologins fader. Redan som ung fascinerad av de gamla berättelserna tog han sig som vuxen igenom sin födelsebygd Vislanda både till häst och till fots för att från ”folkets läppar” samla in den svenska folkdikten. Han var en utpräglad nationalromantiker. Hans viktigaste arbete är Wärend och wirdarna. Ett försök i svensk etnologi (1863-68). I sitt insamlingsarbete hade H-C ofta stött på fenomenet lindorm eller drake. Många hade sett den och kunde beskriva djuret i detalj. Berättelserna var entydiga och konkreta. Informanterna var vanliga människor, rediga och trovärdiga. Det fanns anledning att ta dem på allvar, menade H-C.

Lindormen, draken eller hjulormen, som den också kallats, var ett vidunder, förfärligt att skåda. Den kunde vara flera meter lång och tjock som ett manslår, ibland med kluven stjärt. Mörk till färgen, med ljusare strimmor. Den hade en man, liknande en hästman av tagel, ibland också fjäll. Den hade stora stirrande ögon, gnistrande blick. Om den blev retad reste den sig på stjärten och sprutade ut ett illaluktande gift – etter. Fick man det på sig blev man sängliggande i både dagar och veckor.

Hyltén-Cavallius trodde på lindormen. Han lade ner mycket arbete på att bevisa att den existerade. Det han hittills sysslat med låg inom fältet för humaniora. Men nu ville han, med hans egna ord ”ge en vinst på en gång för naturhistorien och kulturhistorien”. Det här var inte ett galet infall av en åldrande folklivsforskare. H-C var en utomordentligt kunnig och påläst person. Dessutom, vid den här tiden diskuterades allvarligt inom forskarvärlden om det kunde finnas en kärna av verklighetsbakgrund i sägnerna. H-C hade tidigare i sin forskarkarriär (Wärend och Wirdarne) ställt frågan om föreställningen om trollen egentligen var kollektiva minnen om ett äldre folkslag, som i och med människans ankomst blev undanträngt och marginaliserat.

Alltså vände han sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.

Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.

Bevisligen existerar ingen lindorm även om enstaka rapporter fortsatt att komma in efter det att H-C gått bort, ja, ända in i våra dagar. Hur kan vi då förklara att så många människor påstår sig ha sett lindormen eller draken?

Malm menar att vi får söka svaren på flera nivåer. Han börjar med att ge en historisk tillbakablick. Man kan konstatera att i Sverige funnits en lång tradition att skildra möten med stora, egendomliga ormar. Bakgrunden kan vara kulturpåverkan utifrån, möjligen kan också antikens och det förkristna Nordens ormkult haft gemensamma, indoeuropeiska rötter. I kulturer världen över (Malm ger en rad exempel) har ormen eller draken haft en framträdande plats. Ormen är speciell. Vi människor reagerar känslomässigt inför den, tillskriver den gärna egenskaper som ondskefull eller grym. Eller motsatsen, både i det förkristna Sverige och det antika Rom uppfattades ormen som en budbärare och lyckobringare.

Så till de psykologiska faktorerna. I och med att lindormen-draken var så central i våra förfäders föreställningsvärld är det inte konstigt om folk då och då trodde sig möta den. Det vi förväntar oss att se – det ser vi. Men räcker det som förklaring? De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.

En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.

En annan faktor är uppgiftslämnarens mentala tillstånd. Han/hon kan ha varit sjuk fysiskt eller psykiskt, haft nedsatt syn, trillat och fått hjärnskakning med syrebrist som följd eller helt enkelt varit – full. Brännvinskonsumtionen var omåttlig under H-C´s tid. En annan sak som diskuterats är om H-C kan ha bearbetat vittnesmålen stilistiskt, efter sin egen mall och därmed påverkat innehållet. Hans informanter var många gånger inte själva läs- och skrivkunniga.

Malm rundar av sin genomgång med att en rad faktorer har inverkat på de påstådda mötena med lindormar och drakar, det finns ingen allenarådande förklaringsmodell. En grundmurad tro i kombination med självsuggestion, feltolkningar och överdrifter, liksom påverkan av brännvin, är nog den rimligaste förklaringen på den gamla gåtan. Med Malms egna ord: ”Om en fjäder enligt sagan kan bli fem hönor, ja, då kan väl en tjäder eller en iller bli en drake.”

Detta är en utomordentligt spännande och läsvärd bok.

                                                                                Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Berättarkväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe, känd från Radio Halland och Roland Andreasson, välkänd journalist med ett förflutet på tidningen Smålänningen här i Ljungby men även amatörskådespelare, blev inbjudna att medverka på en medlemskväll på Sagomuseet. Tisdagen den 18 april var det dags. Berättarrummet fylldes med publik som med spänning väntade på att Kathinka och Roland skulle börja berättelsen om H. C. Andersen och hans äventyr.

kathinka     Roland

Hans Christian Andersen föddes den 2 april 1805 i ett fattigt hem i Odense i Danmark. Hans far var skomakare och hans mor försökte dryga ut familjens pengar med att tvätta åt finare familjer. Hans Christian var inte riktigt som andra barn, han var ovanligt lång, hade lång näsa och pipig röst. Detta gjorde att han fick mycket spe av andra barn och även vuxna, så han höll sig mest för sig själv. Han gjorde modeller i papper till modellteatern han hade, han skrev pjäser och spelade upp trots att han hade svårt med stavningen vilket blev ett stort problem för honom längre fram i livet. Detta berättade Kathinka med stor inlevelse och så kom Roland in på scenen och berättade sagan om den fula ankungen och det var inte svårt att hitta kopplingen till H.C. Andersen själv. Vid 14 års ålder lämnade han hemmet med 13 kronor i fickan och begav sig till huvudstaden Köpenhamn. Han skulle minsann börja på den Kungliga Teatern. Nu blev det inte så men efter ett tag så fick han en plats i kören eftersom han hade vacker röst. Tyvärr blev han utan arbete när han kom in i målbrottet men han började försörja sig på att åka runt bland fina familjer och underhålla när de hade gäster. Han reste till Tyskland, Paris och London. På sina resor hade han kappsäck, paraply och ett rep med sig. Repet hade han ifall han behövde hiva sig ner från ett brinnande hus. Han var rädd för att andra skulle tro att han hade dött när han låg och sov, därför lade han alltid en lapp vid sängen där det stod ”jag är inte död”. Han skrev mycket och skickade in till tidningar och olika förlag men på grund av sin dåliga stavning blev han oftast utskrattad. Han fick stipendium från ett förlag så han kunde studera för att bättra på sin stavning men det hjälpte föga. Trots detta så blev H.C. Andersen en känd sagoförfattare och mycket kunde han tacka kungligheter, bland annat prinsen som hjälpte honom framåt. Sagoskrivare tyckte inte H.C. Andersen om att man kallade honom, han var minsann en riktig författare och inget annat. Han blev utnämnd till Hedersmedborgare och prinsen ordnade en stor tillställning för detta. H.C. Andersen gifte sig aldrig. Han blev mycket förtjust och betagen i den svenska sångerskan Jenny Lind men hon avböjde hans inviter och sa ”vänskap, men inte mer” Roland berättade flera av H.C. Andersens sagor, bland annat Kejsarens nya kläder, en saga med mycket allvar bakom. Ja, alla hans berättelser handlar mer eller mindre om honom själv berättade Kathinka.

Kathinka och Roland

Roland avslutade med att läsa en dikt av Bo Bergman som handlar om H.C. Andersen. En spännande kväll som Kathinka Lindhe och Roland Andersson gjorde otroligt gripande där vi fick följa med H.C. Andersen på hans äventyr.

                                                              Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

Novemberljus

novemberljus.JPG

November är grå, men en dag var det riktigt härlig sol. Då vill jag förstås ut, komma ner i skogen. Kanske få tag i lite blåbärsris? Blåbärsris är fint att ta in på vintern, det blir små löv, ljust skära små klockor. Jag hämtar min jacka, hittar en sax. Hundarna ska självfallet med.

Så sagolikt vackert i skogen. Helt stilla, bara enstaka fågelkvitter då och då. Solen står novemberlåg, ljuset silar mellan trädstammarna. Ett och annat löv hänger kvar, glimmar som guld. Mossan böljar lysande grön, lika grön som gräset om våren. Lite längre bort är stora myren, ockragul, djupsvart den här tiden på året. Jag står mitt i detta. Andas in solljuset, andas färgerna och den kärva doften av höst, andas. Sedan tar jag den vanliga stigen, den som leder rakt in i skogen. Hundarna skuttar före, saliga att komma ut.

Med ens skiftar det om. Skogen blir annorlunda, kan inte riktigt säga vad det är. Kanske mera som en aning. Men något finns där, något olycksbådande. Solen har börjat sjunka, ljust violetta dimstråk stiger upp från myren. Skymningen kommer, fort går det. Bäst att koppla hundarna, bäst komma tillbaka hem.

Men hundarna har försvunnit. Jag ropar, visslar, men de är som uppslukade av jorden. Stigen tar slut, jag banar mig vidare, snåren blir tätare, mörkret faller och någon ficklampa fick jag inte med mig. Och plötsligt vet jag inte alls var jag är. Det är inte de vanliga träden eller stubbarna. Jag har kommit ut i ett helt annat parti av skogen, här har jag aldrig varit. Inga träd, inga buskar, bara en hel hop med stora stenar.

Då blänker det till i mörkret. Vid varje sten tänds ljus, som små lyktor eller som gravljus. Kring den största stenen finns en hel krans av ljus. Och där är det några som rör sig. Små grå gestalter, korta som sexårsbarn. Det ser ut att vara en dans, en dans i ring. De mumlar lågt, de nynnar på en säregen melodi, stegar runt långsamt, drömlikt. Och nu ser jag hundarna, de är där, försöker dansa de också, går på bakbenen, trippar med struttiga steg. En av figurerna lösgör sig ur ringen, kommer inpå mig. Jag ser ett ansikte. Inte ungt och inte gammalt, varken kvinna eller man, någon som ler brett, en röst som säger:

– Kom lilla flicka, var med oss i dansen!

Men jag vill bara få tag i mina hundar och sedan vill jag bort från den här platsen. Jag blir vild, skriker på hundarna med mina lungors fulla kraft och till sist lyder Hulda som är den äldre av dem. Hon kommer, sitter fogligt vid min sida. Men Elvira unghunden lyssnar inte. Bara dansar vidare, hennes tandrad är blottad, det ser ut som hon skrattar, ögonen lyser som glödande kol. Jag ska ha Elvira med mig hem. Rusar fram och sliter åt mig hunden, hon sprattlar vilt, tuggar fradga. Jag håller henne stadigt, hårt.

Så ser jag att dansen har stannat av. Sången har tystnat. De grå gestalterna kommer närmare. De verkar uppretade, muttrar dovt, grälar. Flockas runt mig, räcker ut sina fingrar och tar på mig, jag är nära att tappa Elvira. Då kommer jag att tänka på saxen, saxen som jag har i jackfickan. Får upp den, sträcker fram den. Och genast hörs höga rop och kvidanden från de små varelserna:

– Hon har stål, hon har kallt stål!

Det blir dödstyst, det blir helt stilla. Varelserna är borta. Lyktorna släckta. Jag är ensam, det är kolmörkt och jag skakar i hela kroppen men hundarna är med mig. Hulda går lydigt och snällt men Elvira unghunden är som besatt. Kastar sig hit och dit, ylar, vill upp på bakbenen, till sist får jag på henne kopplet. Sen får Hulda gå före, hon vet hur man hittar vägen hem.

Hemma var allt som det skulle. Vi kom undan med bara förskräckelsen. Hundarna verkade inte heller tagit skada. Men så är det Elvira den unga, hon är konstig ibland. När jag kom in i köket en gång stod hon på två ben, visade tänderna, ögonen hade en elak glans. Jag röt åt henne, då lade hon sig ner. Men sedan har det hänt igen och igen. Som att hon ännu är i varelsernas våld? Vet inte hur vi ska få henne att sluta upp med detta, vi vet verkligen inte.

         Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Filed under Att berätta

Performance Storytelling – varför då?

Det är afton när jag till sist stiger ut ur mitt belamrade vardagsrum. Apparaterna är stängda och mörkläggningsgardinerna undandragna. Det är sommar här utanför. Dags att sjunka ner i en trädgårdsstol med ett glas vin och fundera lite över det här med performance storytelling.

METAMORPH PORTRÄTT2_1.JPG

Jag har återigen gett mig in i ett krävande projekt där jag inte nöjer mig med att bara berätta några av de fascinerande historier som jag har hittat. Om några dagar åker jag till Wales för att ha premiär för en ny föreställning på Beyond the Border International Storytelling Festival. ”Metamorf” heter den och består av överraskande myter och legender kring gender. Med mig har jag folkmusikern Emma Reid som jag samarbetat med under många år. Men som om det inte räcker, tar jag med mina manicker: MacBook Pro, iPad Pro, Apple Pen, Wacom Intuos Pro, Photoshop, Astropad, nätverk, adapters, sladdar… Ja rader av apparater och programvaror som de flesta nog inte bryr sig om.

Att jag samlat på mig dem beror i första hand på att jag med min bakgrund som bildkonstnär behöver digitala verktyg för att producera de bilder, posters och logotyper som många i berättarvärlden är bekanta med. Och nu tänker jag ta med mig dem upp på scenen för att måla live på en stor bioduk medan jag berättar.

Ibland ryser jag inför utmaningen. Under arbetet har jag ibland undrat varför jag gör det svårt för mig. Dessa traditionella myter och legender som jag samlat är ju enastående bra i sig själva, så varför ge sig ut i okänd terräng? Varför riskera att trassla in mig i en massa teknik när jag vet hur jag kan levandegöra dem på det gamla viset? Det simpla svaret är: Ren nyfikenhet, jag vill veta om det går.

För några veckor sedan hade vi en öppen repetition på en teater och bjöd in ett gäng scenkonstnärer för att få feedback. Det blev inte alls bra. Jag gick vilse bland reglagen och berättade uselt medan jag försökte hantera all teknik. Efteråt var jag rätt modfälld. Varför försöker jag vara tekniker, konstnär och berättare på samma gång? Varför inte nöja sig med det som jag behärskar? Återigen är svaret: Nyfikenhet. Jag bara måste försöka…

Och här är vi framme vid begreppet ”performance storytelling”. Så vitt jag vet har det myntats bland brittiska scenberättare och betyder ungefär ”artistiskt berättande”, dvs en berättarform som har konstnärliga anspråk. Det är inte alla i berättarvärlden som sett på detta med blida ögon. Det finns ju en del föreställningar om vad som är berättandets ”natur”. Ofta har man föredragit ett avskalat berättande där berättelsens förmodade innehåll står i förgrunden och där sagespersonen bör inrätta sig i en tradition.

Ibland har det varit otroligt avskalat. Mina intryck från t ex Kanadas berättarrörelse, är ett ideal där berättaren knappt rör sig – därför att det sägs stjäla något från berättelsen. När det uppstår sådana normer kring hur man ”får” berätta, är det hämmande för de lekfulla och sökande konstnärerna. Men samtidigt har det haft ett värde särskilt i skriftlösa kulturer där det är viktigt att minnas och bevara stammens berättelser i deras förmodat ursprungliga form, och där man inte har råd med att påhittiga personer har sina egna excesser kring stammens tradition.

Ändå har det alltid funnits konstnärligt berättande. Överallt i historien där det funnits ett behov av professionella berättare har formen utvecklats på överraskande sätt. På europeiska furstehov, på indiska religiösa fester och på kinesiska tehus har skickliga berättare förnyat traditionen. Och nu i modern tid kan man som artist trotsa både scenkonstnormen där text och skådespeleri dominerar, och berättarnormen där det avskalade sägs vara rätt natur. Och bara pröva, utifrån sin nyfikenhet – finns det andra sätt att göra det här?

Det här tänker jag blogga om under en period framöver, medan jag kämpar med vår nya föreställning. Det skall väl sägas att Emma och jag lyckades lyfta föreställningen ordentligt efter värdefull kritik från kollegorna. Nu samlar vi oss för Wales Jag återkommer snart med rapporter därifrån.

Mats Rehnman

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Det gnistrade och glimmade

julsaga

Jag var väl en sju-åtta år. Jag hade mina funderingar, en av dem gick ut på att jag gärna ville vara med om en julotta. Men i min familj gick man inte i kyrkan. Den här julen skulle emellertid farmor komma på besök, ända ifrån Malmö. Farmor var kyrklig av sig. Noga med julottan, det visste jag. Tänk om hon och jag kunde gå?

Farmor var lång som en stör, rakryggad, med grått knollrigt hår. Självfallet skulle hon i julottan. Och visst skulle jag få följa med. Men orkar du vakna så tidigt? Vi får stiga upp vid fem, avgjorde farmor.

Det blev svårt att sova, jag knottrades av förväntan. Vad föreställde jag mig? Lycksalighet, gränslös glädje, en ljusfest utan all like. Farmor skulle ta mig med. Mitt i natten tassade jag upp, satt på huk vid hennes säng. – Är inte klockan fem snart? Irriterad över att ha blivit väckt besinnade hon sig, bjöd mig sin arm och sa kom och ligg här. Klockan är inte fem, inte på långa vägar. Nu ska jag berätta något.

– Jag var nog så gammal som du är nu. Också jag låg vaken på julnatten. Det var helt omöjligt att sova. Månen lyste in, det var som klara dagen. Min syster sov men jag steg ur sängen, jag smög mig ut. Stod på förstubron och bara tittade. Allt var höljt i rimfrost. Det glittrade och glimmade, månljuset tände stjärnor i det vita, allt var som i en saga. Och sen hördes avlägsen musik, klara silvriga toner…..

– Det var ingen vanlig musik. Var det änglarna som sjöng? Nej, änglar kunde inte låta så. Kanske stjärnorna? Jag blev stående förtrollad, glömde att jag var alldeles för tunt klädd. Så tittade jag bortåt backen, där fanns ett par gamla jättebjörkar helt vita i frosten. Och kring den största av dem rörde sig någonting. Små figurer, det såg ut som dom hade toppluvor. Dom höll varandras händer och dom sjöng….

– Dom rörde sig runt björken i någon sorts dans, musiken blev allt starkare, det var som harpor och orgelpipor, men några instrument syntes inte till. Det måste ha varit deras röster, fast inte lät det som några vanliga människoröster…. Och den stora björken glimmade och lyste, hade dom hängt upp lyktor i grenarna? Eller smycken av guld och silver? Jag vet inte. Jag stod kvar. Tiden liksom stannade. Så kom jag att tänka på min syster. Hon måste ju bara få se detta. Så jag rusade in, fram till hennes säng, puttade henne, drog i henne och sa du måste komma ut och titta. Någonting helt underbart.

– Men min syster var trögväckt. Hon stretade mot, hon borrade ner huvudet i kudden. Efter mycket om och men fick jag liv i henne och fick henne med ut på förstubron….men då var allt bara mörker och tystnad. Musiken var borta. Vädret hade slagit om, månen och stjärnorna syntes inte mer. Det hade börjat snöa, det droppade från träden. Och inte ett spår av dom små gestalterna med toppluva. Ingenting glittrade längre i den gamla björkens grenar.

– Vi gick in igen, hon somnade genast. Men jag var vaken, jag tänkte på vad jag hört och sett. Och sen blev jag sjuk, riktigt sjuk. När dom vuxna kom på benen, när det var dags att klä sig och åka till julottan, då hade jag fått stark feber. Jag måste stanna hemma, ligga i sängen. Jag kommer ihåg att jag låg där. Hur jag undrade om allt varit en dröm. Nej, för jag mindes musiken så tydligt, precis hur den lät, ja, jag minns den än idag. Vänta lite….

Och farmor satte munnen till mitt öra och gnolade tyst en melodi, en mycket, mycket sällsam melodi. Inte alls som de vanliga sångerna vi brukade sjunga.

                                                text och foto: Anna Lilljequist

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

I Mickels fotspår den 20 september 2015

Regnet har hällt ner hela natten och en bit in på morgonen. Men när vi möts vid Målaskogs naturreservat, då har det klarnat upp. Solen lyser och det är ännu bara början på hösten. Vi ställer våra bilar, vi börjar gå, tvärs över vägen och inåt skogen. Och där mitt på stigen kommer han, självaste Mickel i Långhult. I nött gammal prästrock, tovad ullhatt, träskostövlar och sin vandringsstav av hasselträ. Han hälsar glatt, ber oss göra sällskap på promenaden, men så ursäktar han sig: ”Herrskapet får ha överseende, jag är känd för att vara pratträngd, lite glappkäftad av mej… ”

mickel 1

Så börjar vi gå och Mickel, alias Per Gustavsson, visar vägen. Det är smala krokiga stigar genom täta snår, det är mycket sten, ibland plaskar vi ner i dypölar och rätt vad det är öppnar sig en grön glänta där vi får stanna och vila fötterna och så berättar Per ännu en av Mickels historier. Ett vackert och bångstyrigt landskap, det rimmar rätt väl med Mickels sagor, säger Per.

Mickel i Långhult, född 1778 och avliden 1860, han fick ett långt liv. Sista åren bodde han utfattig i en liten backstuga, ingen vet längre var exakt den låg. Han var en ovanlig begåvning, hårt kroppsarbete låg inte för Mickel, han hade fullt upp med sina tankar och funderingar. Han läste, han skrev och – helt unikt för den tiden – han tecknade med egen hand ner sina sagor. Sagor som var vanliga i hans trakt, men när Mickel återberättar gör han det på sitt eget vis. Hans historier är drastiska och mustiga, fyllda av målande detaljer ur vardagslivet. Genom Mickels sagor kommer vi den tidens människor riktigt nära.

mickel2

Gruppen står stilla, vi lyssnar andäktigt. Så går vi vidare och kommer så småningom fram till byn Långhult. Där står bordet dukat, på en bänk intill har Eva Andersson satt fram maten. Och vilken mat. Stekt fläsk med kryddigt matvete, små munsbitar av lax, sallad på selleri med hallonvinägermajonäs, gräddig trattkantarellsoppa, bönor marinerade i apelsin och kanel, för att bara nämna några rätter. Bröd med honungssmör eller svampsmör. Till efterrätt änglamat, gjord på lingon, sockerskorpor och grädde. Just som vi sitter där skyar det upp, en regnskur drar förbi, skålar, karotter och korgar måste snabbt in under tak.

Vår vandring går mot sitt slut. Vi har rört oss i cirkel. Efter att ha passerat Kuggaberg följer vi landsvägen tillbaka till Målaskog. Men innan vi skiljs åt var det visst en historia till! Sagan om mannen och hustrun som var så innerligt kära och levde så lyckliga tillsammans. Men deras kärlek var en nagel i ögat på den Onde. Med hjälp av en elak kärring och hennes illistiga knep fick han makarna att både träta, svära och slåss. Det var slutet på den kärleken….

Även korna lyssnade med vidöppna öron.

mickel3

  text och foto: Anna Lilljequist

1 kommentar

Filed under Att berätta

Kejsarkronan gråter

kejsarkrona

Kejsarkronan står och gråter. Den gråter för att den skäms så förfärligt.

En gång var den i Paradiset – då hade den precis blivit till. Glad och stolt sträckte den sina skimrande blomkalkar mot solen, uppåt, uppåt. Allt högre, den blev lång och ståtligare än själva tulpanen. Men vår Herre såg allt och han vredgades. Vad var detta för högmod? Sådant måste näpsas. Han lyfte sin hand – vips fälldes alla de vackra blomklockorna ner och vände sig mot jorden. Och sådan har kejsarkronan förblivit.

Det gjorde inte saken bättre att kejsarkronan – det var långt senare – begick ett annat hemskt misstag. Den var nämligen enda blomman som inte böjde sig upp mot Jesus när han kom vandrande med sitt kors, på väg till Golgata. Nu fick kejsarkronan ännu mer att ångra.

Där står den nu. Tittar man efter så rinner det droppar på insidan av varje kronblad. Vätskan smakar sött och gott, det är inga salta tårar. Och sin fräcka doft har kejsarkronan behållit. Den luktar nämligen – räv.

                                                                   text och foto: Anna Lilljequist

2 kommentarer

Filed under Att berätta