Author Archives: annalilljequist

About annalilljequist

I love good stories

Tibasten

Nu har den blommat över. Men för bara någon vecka sedan myllrade det av ljust skära, små klockor. Alla små humlor hade kalas.

tibast.jpg

Nu börjar bladen komma och sedan kommer bären. Vid midsommar är de där, mogna, klarröda. Stoppar du ett bär i munnen och biter, river det och bränner på tungan. Därför har tibasten ibland kallats ”källarhals”, vilket kommer av ett tyskt ord chellen som betyder ”kvälja”. Ett annat namn som använts här i Småland är trollbärsbuske.

Tibasten Daphne Mezerium, en halvhög lövfällande buske. Oftast en trädgårdsväxt, men den förekommer även vild. Den är giftig för däggdjur. Sex bär ansågs kunna döda en varg och den har använts för åtel. Samtidigt kunde fåglarna obehindrat äta av bären. Naturligtvis gav tibasten oss människor en hel del att fundera över.

Tibasten var en läkeväxt. Man använde både blad, bark och bär som omslag mot reumatisk värk. Men man åt också bären. De sades hjälpa mot halsont, magproblem och även mot engelska sjukan.

Även den dåtida skolmedicinen framhöll tibastens läkande egenskaper. Den var obligatorisk på apoteken och förekom i den svenska farmakopéns upplagor 1775-1869. Barken lades i ättika som sedan användes mot svullnader och gikt. Även bären tillhandahölls på apotek. Man menade att de stimulerade huden och njurarna, att de även var svettdrivande vid stark feber. Numera vet vi att kontakt med busken kan orsaka allergiska reaktioner, som eksem.

Liksom andra växter med särpräglad smak, lukt och speciellt utseende ansågs tibasten ha magiska egenskaper. Med dess hjälp höll man både flugor och möss borta. Men även osaliga väsen. Som skydd mot trolldom hängde man en kvist tibast kring kornas halsar. Ett par tibastbär i fickan skyddade dig mot huggormsbett. Pulvriserade bär och blad var användbara om någon hade blivit gastkramad. Men det är i samband med folktron kring skogsrået som tibastens skydd mot onda makter är mest uttalad. Här följer en sägen, Tisbas och vändilrot hämtad ur Bengt av Klintbergs Svenska folksägner, 1972. Från Dalarna den här gången:

En kolare hade inlåtit sig med skogsrået. Gång efter annan kom hon in till honom i kolarkojan. Han förstod vem det var och ville gärna bli av med henne. Så fick han en idé. Han frågade skogsfrun hur han skulle göra för att skydda sina kor från att ridas av trolltjuren. Hon svarade: ”Ge dem bara tibast och vänderot”. Men kolaren åt av örterna själv och sedan blev han fri från skogsrået. Länge hörde man henne springa runt kolarkojan och jämra sig. ”Tisbasbär och vändilrot, fy vale mig som lärde dig bot.”

text och foto: Anna Lilljequist

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Japansk afton på Sagomuseet

Den 15 mars hade vi något så spännande och ovanligt som Japansk afton på Sagomuseet. Med oss var Makiko Jonsson, född och uppvuxen i Japan, numera bosatt på Bolmsö utanför Ljungby. Många hade kommit för att lyssna. Makiko berättade på sitt modersmål, vi turades om att berätta på svenska. Efter detta bjöds på äkta japansk mat som hon hade lagat, misosoppa med fisk, och till det serverades risbollar. Vi åt och sedan blev det ännu fler historier.

makiko

En del av sagorna från Makikos hemland hade vi som svenskar aldrig hört förr. De var nya för oss. Jag tänkte återberätta en av dem här. Den är inte så spridd i vår del av världen, men finns ändå utgiven på svenska 1). Den är förresten en av Makikos favoritsagor, en spökhistoria som hon ofta hörde berättas under sin uppväxt.

foto: Siw Svensson

Berättelsen om Mimi-Nashi-Hoichi – den öronlöse sångaren

Längs Japans kust finns en bukt där det för 700 år sedan hände hemska saker. Det var två mäktiga klaner som stred ursinnigt mot varandra. Ett blodigt slag, där den ena klanen Heiké, blev utplånad till minsta spädbarn. Sedan dess har det varit oroligt på platsen. Egendomliga ljussken, jämmerop och skrik. Skepp har förlist och människor försvunnit i havet. För lite mer än hundra år sen – det är då den här berättelsen utspelas – beslöt man att bygga buddisttemplet Amidaji vid stranden. En präst skulle alltid finnas där. Dessutom lät man anlägga en gravplats, med minnesstenar över dem som omkom under det hemska slaget. Spökena lugnade då ner sig något, men helt lät de sig inte blidkas.

Många sånger och dikter har skrivits om händelsen. Och vid denna tiden levde en ung musiker, en bard, som kom att intressera sig för de här gamla dikterna. Han var blind, men otroligt skicklig att recitera och att ackompanjera på sin biwa 2). Han hade inte mycket pengar men drog sig fram med sin sång och sitt spel. Så blev han bekant med prästen i templet Amidaji. Denne kunde inte få nog av de gamla sångerna och bad Hoichi att komma och bo hos honom. Han behövde inte betala något, det räckte bra om han då och då spelade och reciterade ett stycke för prästen och tempeltjänarna. Och så blev det.

En kväll skulle prästen iväg i ett tjänsteärende, det var någon som hade avlidit. Hoichi blev ensam kvar i huset. Det var en varm kväll. Han slog sig ner på templets veranda, satt och vilade, knäppte lite på sin biwa. Plötsligt fick han höra en röst, en väldigt barsk röst, det lät som en samuraj. Rösten sade hans namn. ”Jag kan inte se”, sade Hoichi, ”kom upp på verandan!” ”Du ska komma med mig”, sade rösten befallande. ”Jag är här med en mycket högt uppsatt person och hans vördade följe. Vi logerar i ett palats ett stycke härifrån. Min herre har hört om din enastående skicklighet att spela och recitera. Vi är här ytterst tillfälligt och vi önskar att du kommer till vårt palats och framför dikterna om vår klan Heiké. Kom, jag ska leda dig, var inte rädd!”

Konstigt, tänkte Hoichi, jag har ändå bott här en tid men aldrig hört talas om något palats. Men om en samuraj befaller måste man lyda, så var det vid den tiden. Mannen tog honom i handen, han bar en handske av järn. Antagligen var han en palatsvakt. Hoichi blev förd genom gator och över torg tills de kom fram till en stor port. Kaimon! ropade samurajen och Hoichi hörde ljudet av en bom som sköts åt sidan. Och innanför porten fanns röster, mjuka behagliga, med ett vårdat språk, och han hörde fraset av siden. Det måtte vara verkligt fint folk som bor här, tänkte han. Han blev förd uppför en trappa och in i en sal där det satt många människor, det kunde han höra. Mansröster och kvinnoröster, de samtalade lågt, alla tystnade när han kom in. Han blev anvisad en plats och fick en kudde att sitta på.

Sedan kom en kvinna fram och tog hans hand. ”Ädle herre” sa hon, ”ryktet har nått oss om din stora konst, vi ville gärna be dig framföra krönikan om vår ätt Heiké” . ”Det går dessvärre inte”, svarade Hoichi, ”den är mycket lång och skulle ta flera kvällar. Men jag kan välja ut ett av styckena. Vilket vill ni i så fall helst höra?” ”Vi vill höra sången om slaget, svarade flera av rösterna, ”ta den om det förfärliga slaget.”

Hoichi tog sin biwa, han slog an en ton. Och i sitt spel lyckades han förmedla något av stämningen från den gången. Ljudet av bågnande åror och forsande stävar. Klampet av fötter, suset av pilar, svärdshugg mot hjälmar, ångestropen ifrån de sårade, allt fanns i hans biwa. Så började han recitera dikten. Åhörarna lyssnade andlöst, han hörde någon viska: ”Vilken konstnär! Maken har vi aldrig hört!” När han kom till den hemskaste delen, den där hela klanen Heiké slaktas och kastas överbord, kvinnor och barn dödas och den unge kejsarsonen blir slängd i vattnet med ett svärd genom magen, då grät åhörarna högljutt.

Hoichi sänkte biwan och tystnade. Spridda snyftningar hördes. Så kom samma kvinna fram till honom. ”Du är en mästare, en verklig mästare”, sade hon. ”Vår herre har meddelat att han kommer att skänka dig en passande belöning. Nu vill vi att du kommer och uppträder för oss alla de sex kvällar vi är kvar här. Och en sak till: du får absolut inte yppa för någon att du har varit här eller att du träffat oss. Nu är du fri att gå tillbaka till ditt tempel.”

Hoichi blev ledd ut av samme järnbehandskade man och snart var han tillbaka i prästens lilla bostad intill templet. Prästen hade kommit hem sent. Han utgick från att Hoichi redan sov, och hade själv gått och lagt sig.

Nästa kväll hände samma sak, han blev hämtad, han blev förd till det egendomliga palatset, han spelade och sjöng med lika stor framgång. När han kom hem var det redan gryning. Prästen var vaken, orolig och upprörd: ”Går du omkring på gatorna mitt i natten? Det kan vara farligt för en blind som du, var i all sin dar har du varit?” Hoichi svarade undvikande, det var nånting han absolut måste uträtta, inget att tala om….. Prästen anade oråd, men sade ingenting.

Nästa kväll begav sig Hoichi återigen ut från templet. Prästen lät honom gå, men skickade ett par tempeltjänare för att se vart han tog vägen. Det var en mörk natt utan måne, regnet vräkte ner. Hoichi försvann väldigt snabbt, tjänarna sprang gata upp och gata ner, och knackade på i alla hus, men de såg inte skymten av Hoichi. Så fick de se hur det lyste nere vid vattnet och hörde klangen av en biwa. Och där, mitt på gravplatsen satt Hoichi, spelade och reciterade. Han var helt ensam. Han var genomvåt. Och vid varje gravvård hade det tänts ljussken. De döda var vakna.

Tempeltjänarna skrek åt Hoichi, de ruskade honom. ”Sluta, sluta, stig upp Hoichi, du har blivit förtrollad!” Men Hoichi var som i trance, han reagerade inte, bara spelade vidare. De fick lov att släpa honom därifrån, tillbaka till templet, se till att få honom torr och varm. Sedan bad prästen honom allvarligt och enträget att tala om vad som hänt. Hoichi tvekade, han hade ju lovat att inget säga. Men prästen gav sig inte och till sist beslöt Hoichi att berätta hela historien.

Prästen bleknade. ”Hoichi, min stackars vän, du är i mycket stor fara”, sade han. ”Du skulle vänt dig till mig från början. Du har inte varit i något palats, du har varit på begravningsplatsen hela tiden! De döda har kallat på dig, och genom att lyda har du hamnat i deras våld. Och efter det här kommer att slita dig i stycken nästa gång de ser dig. Nu måste jag tänka ut hur vi ska kunna rädda dig. Jag kommer tyvärr inte att vara hemma nästa natt, jag har en gudstjänst att förrätta.”

Före solnedgången klädde prästen och tempeltjänarna av Hoichi alla hans kläder. Sedan tog de penslar och skrev heliga ord på varje del av hans kropp, rygg, mage, armar och ben, handflatorna och till och med under fotsulorna.

”När jag går härifrån ska du sätta dig på verandan och vänta. De kommer att kalla på dig, men vad som än händer får du inte svara eller röra på dig. Gör du det kommer de att döda dig. Försök inte ropa på hjälp för det finns ingen hjälp att få. Sitt bara blick stilla, som i djup meditation.”

När prästen och tempeltjänaren gett sig iväg satte sig Hoichi på verandan. Han vågade inte hosta, knappt andas. Mycket snart hördes tunga fotsteg och den barska rösten ropade hans namn. Om och om igen, men Hoichi rörde sig inte.

”Här ligger ju biwan”, sade rösten, ”men av sångaren syns inte ett spår. Jo, men vänta, jag kan se hans öron! Då ska jag åtminstone få dem med mig. Så min herre ser att jag uppfyllt hans befallning så långt det var möjligt.” I samma ögonblick kände Hoichi hur järnbehandskade fingrar tog om hans öron och slet av dem. Det gjorde ohyggligt ont, men han gav inte ett ljud ifrån sig. De tunga fotstegen avlägsnade sig sedan, dog bort.

Flera timmar förflöt, strax före soluppgången kom prästen tillbaka. Han skyndade till baksidan av templet där verandan låg, sprang uppför trappan och halkade i något klibbigt – blod. Förfärad rusade han fram till Hoichi. Denne satt fortfarande i meditationsställning. Han var översköljd av blod och det rann fortfarande från såren där hans öron hade suttit.

”Min stackars vän”, ropade prästen, ”är du skadad?” Vid ljudet av den välbekanta, varma rösten brast Hoichi i gråt.

”Det är mitt fel”, sade prästen, ”helt och hållet mitt misstag. Vi skrev de heliga orden överallt på din kropp – men vi glömde bort öronen! Men fatta nu mod min vän! Du är vid liv och de där gästerna kommer aldrig att besvära dig igen.”

Och när såren hade läkts fortsatte Hoichi att spela och recitera. Med åren blev han både ryktbar och rik. Men för all framtid fick han heta Mimi-Nashi-Hoichi, som betyder ”Hoichi den öronlöse”.

                                                                                     Anna Lilljequist

1) Kwaidan – japanska spökhistorier. Lafcadio Hearn. Pontus bokförlag 1991

2) Biwa är ett stränginstrument som liknar en luta

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Om draken eller lindormen DRAKENS GÅTA

 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm

Årsbok utgiven av Kronobergs läns Hembygdsförbund, Växjö 2017

bok

Thomas Malm är biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tagit fram Hyltén-Cavallius´ bok Om draken eller lindormen (1884-85), granskat och kommenterat den. Dessutom försett den med en mångfald av fotnoter och ett rikt urval illustrationer. Detta är tredje gången skriften publiceras, 130 år sedan den andra upplagan kom 1885. Malm vill utifrån sitt perspektiv som forskare, och utifrån vår egen moderna tids betraktelsesätt, söka förstå hur H-C kan ha tänkt och resonerat. H-C var nämligen övertygad om att lindormen existerade i sinnesvärlden.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) har sagts vara den svenska etnologins fader. Redan som ung fascinerad av de gamla berättelserna tog han sig som vuxen igenom sin födelsebygd Vislanda både till häst och till fots för att från ”folkets läppar” samla in den svenska folkdikten. Han var en utpräglad nationalromantiker. Hans viktigaste arbete är Wärend och wirdarna. Ett försök i svensk etnologi (1863-68). I sitt insamlingsarbete hade H-C ofta stött på fenomenet lindorm eller drake. Många hade sett den och kunde beskriva djuret i detalj. Berättelserna var entydiga och konkreta. Informanterna var vanliga människor, rediga och trovärdiga. Det fanns anledning att ta dem på allvar, menade H-C.

Lindormen, draken eller hjulormen, som den också kallats, var ett vidunder, förfärligt att skåda. Den kunde vara flera meter lång och tjock som ett manslår, ibland med kluven stjärt. Mörk till färgen, med ljusare strimmor. Den hade en man, liknande en hästman av tagel, ibland också fjäll. Den hade stora stirrande ögon, gnistrande blick. Om den blev retad reste den sig på stjärten och sprutade ut ett illaluktande gift – etter. Fick man det på sig blev man sängliggande i både dagar och veckor.

Hyltén-Cavallius trodde på lindormen. Han lade ner mycket arbete på att bevisa att den existerade. Det han hittills sysslat med låg inom fältet för humaniora. Men nu ville han, med hans egna ord ”ge en vinst på en gång för naturhistorien och kulturhistorien”. Det här var inte ett galet infall av en åldrande folklivsforskare. H-C var en utomordentligt kunnig och påläst person. Dessutom, vid den här tiden diskuterades allvarligt inom forskarvärlden om det kunde finnas en kärna av verklighetsbakgrund i sägnerna. H-C hade tidigare i sin forskarkarriär (Wärend och Wirdarne) ställt frågan om föreställningen om trollen egentligen var kollektiva minnen om ett äldre folkslag, som i och med människans ankomst blev undanträngt och marginaliserat.

Alltså vände han sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.

Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.

Bevisligen existerar ingen lindorm även om enstaka rapporter fortsatt att komma in efter det att H-C gått bort, ja, ända in i våra dagar. Hur kan vi då förklara att så många människor påstår sig ha sett lindormen eller draken?

Malm menar att vi får söka svaren på flera nivåer. Han börjar med att ge en historisk tillbakablick. Man kan konstatera att i Sverige funnits en lång tradition att skildra möten med stora, egendomliga ormar. Bakgrunden kan vara kulturpåverkan utifrån, möjligen kan också antikens och det förkristna Nordens ormkult haft gemensamma, indoeuropeiska rötter. I kulturer världen över (Malm ger en rad exempel) har ormen eller draken haft en framträdande plats. Ormen är speciell. Vi människor reagerar känslomässigt inför den, tillskriver den gärna egenskaper som ondskefull eller grym. Eller motsatsen, både i det förkristna Sverige och det antika Rom uppfattades ormen som en budbärare och lyckobringare.

Så till de psykologiska faktorerna. I och med att lindormen-draken var så central i våra förfäders föreställningsvärld är det inte konstigt om folk då och då trodde sig möta den. Det vi förväntar oss att se – det ser vi. Men räcker det som förklaring? De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.

En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.

En annan faktor är uppgiftslämnarens mentala tillstånd. Han/hon kan ha varit sjuk fysiskt eller psykiskt, haft nedsatt syn, trillat och fått hjärnskakning med syrebrist som följd eller helt enkelt varit – full. Brännvinskonsumtionen var omåttlig under H-C´s tid. En annan sak som diskuterats är om H-C kan ha bearbetat vittnesmålen stilistiskt, efter sin egen mall och därmed påverkat innehållet. Hans informanter var många gånger inte själva läs- och skrivkunniga.

Malm rundar av sin genomgång med att en rad faktorer har inverkat på de påstådda mötena med lindormar och drakar, det finns ingen allenarådande förklaringsmodell. En grundmurad tro i kombination med självsuggestion, feltolkningar och överdrifter, liksom påverkan av brännvin, är nog den rimligaste förklaringen på den gamla gåtan. Med Malms egna ord: ”Om en fjäder enligt sagan kan bli fem hönor, ja, då kan väl en tjäder eller en iller bli en drake.”

Detta är en utomordentligt spännande och läsvärd bok.

                                                                                Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Berättarkväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe, känd från Radio Halland och Roland Andreasson, välkänd journalist med ett förflutet på tidningen Smålänningen här i Ljungby men även amatörskådespelare, blev inbjudna att medverka på en medlemskväll på Sagomuseet. Tisdagen den 18 april var det dags. Berättarrummet fylldes med publik som med spänning väntade på att Kathinka och Roland skulle börja berättelsen om H. C. Andersen och hans äventyr.

kathinka     Roland

Hans Christian Andersen föddes den 2 april 1805 i ett fattigt hem i Odense i Danmark. Hans far var skomakare och hans mor försökte dryga ut familjens pengar med att tvätta åt finare familjer. Hans Christian var inte riktigt som andra barn, han var ovanligt lång, hade lång näsa och pipig röst. Detta gjorde att han fick mycket spe av andra barn och även vuxna, så han höll sig mest för sig själv. Han gjorde modeller i papper till modellteatern han hade, han skrev pjäser och spelade upp trots att han hade svårt med stavningen vilket blev ett stort problem för honom längre fram i livet. Detta berättade Kathinka med stor inlevelse och så kom Roland in på scenen och berättade sagan om den fula ankungen och det var inte svårt att hitta kopplingen till H.C. Andersen själv. Vid 14 års ålder lämnade han hemmet med 13 kronor i fickan och begav sig till huvudstaden Köpenhamn. Han skulle minsann börja på den Kungliga Teatern. Nu blev det inte så men efter ett tag så fick han en plats i kören eftersom han hade vacker röst. Tyvärr blev han utan arbete när han kom in i målbrottet men han började försörja sig på att åka runt bland fina familjer och underhålla när de hade gäster. Han reste till Tyskland, Paris och London. På sina resor hade han kappsäck, paraply och ett rep med sig. Repet hade han ifall han behövde hiva sig ner från ett brinnande hus. Han var rädd för att andra skulle tro att han hade dött när han låg och sov, därför lade han alltid en lapp vid sängen där det stod ”jag är inte död”. Han skrev mycket och skickade in till tidningar och olika förlag men på grund av sin dåliga stavning blev han oftast utskrattad. Han fick stipendium från ett förlag så han kunde studera för att bättra på sin stavning men det hjälpte föga. Trots detta så blev H.C. Andersen en känd sagoförfattare och mycket kunde han tacka kungligheter, bland annat prinsen som hjälpte honom framåt. Sagoskrivare tyckte inte H.C. Andersen om att man kallade honom, han var minsann en riktig författare och inget annat. Han blev utnämnd till Hedersmedborgare och prinsen ordnade en stor tillställning för detta. H.C. Andersen gifte sig aldrig. Han blev mycket förtjust och betagen i den svenska sångerskan Jenny Lind men hon avböjde hans inviter och sa ”vänskap, men inte mer” Roland berättade flera av H.C. Andersens sagor, bland annat Kejsarens nya kläder, en saga med mycket allvar bakom. Ja, alla hans berättelser handlar mer eller mindre om honom själv berättade Kathinka.

Kathinka och Roland

Roland avslutade med att läsa en dikt av Bo Bergman som handlar om H.C. Andersen. En spännande kväll som Kathinka Lindhe och Roland Andersson gjorde otroligt gripande där vi fick följa med H.C. Andersen på hans äventyr.

                                                              Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

Novemberljus

novemberljus.JPG

November är grå, men en dag var det riktigt härlig sol. Då vill jag förstås ut, komma ner i skogen. Kanske få tag i lite blåbärsris? Blåbärsris är fint att ta in på vintern, det blir små löv, ljust skära små klockor. Jag hämtar min jacka, hittar en sax. Hundarna ska självfallet med.

Så sagolikt vackert i skogen. Helt stilla, bara enstaka fågelkvitter då och då. Solen står novemberlåg, ljuset silar mellan trädstammarna. Ett och annat löv hänger kvar, glimmar som guld. Mossan böljar lysande grön, lika grön som gräset om våren. Lite längre bort är stora myren, ockragul, djupsvart den här tiden på året. Jag står mitt i detta. Andas in solljuset, andas färgerna och den kärva doften av höst, andas. Sedan tar jag den vanliga stigen, den som leder rakt in i skogen. Hundarna skuttar före, saliga att komma ut.

Med ens skiftar det om. Skogen blir annorlunda, kan inte riktigt säga vad det är. Kanske mera som en aning. Men något finns där, något olycksbådande. Solen har börjat sjunka, ljust violetta dimstråk stiger upp från myren. Skymningen kommer, fort går det. Bäst att koppla hundarna, bäst komma tillbaka hem.

Men hundarna har försvunnit. Jag ropar, visslar, men de är som uppslukade av jorden. Stigen tar slut, jag banar mig vidare, snåren blir tätare, mörkret faller och någon ficklampa fick jag inte med mig. Och plötsligt vet jag inte alls var jag är. Det är inte de vanliga träden eller stubbarna. Jag har kommit ut i ett helt annat parti av skogen, här har jag aldrig varit. Inga träd, inga buskar, bara en hel hop med stora stenar.

Då blänker det till i mörkret. Vid varje sten tänds ljus, som små lyktor eller som gravljus. Kring den största stenen finns en hel krans av ljus. Och där är det några som rör sig. Små grå gestalter, korta som sexårsbarn. Det ser ut att vara en dans, en dans i ring. De mumlar lågt, de nynnar på en säregen melodi, stegar runt långsamt, drömlikt. Och nu ser jag hundarna, de är där, försöker dansa de också, går på bakbenen, trippar med struttiga steg. En av figurerna lösgör sig ur ringen, kommer inpå mig. Jag ser ett ansikte. Inte ungt och inte gammalt, varken kvinna eller man, någon som ler brett, en röst som säger:

– Kom lilla flicka, var med oss i dansen!

Men jag vill bara få tag i mina hundar och sedan vill jag bort från den här platsen. Jag blir vild, skriker på hundarna med mina lungors fulla kraft och till sist lyder Hulda som är den äldre av dem. Hon kommer, sitter fogligt vid min sida. Men Elvira unghunden lyssnar inte. Bara dansar vidare, hennes tandrad är blottad, det ser ut som hon skrattar, ögonen lyser som glödande kol. Jag ska ha Elvira med mig hem. Rusar fram och sliter åt mig hunden, hon sprattlar vilt, tuggar fradga. Jag håller henne stadigt, hårt.

Så ser jag att dansen har stannat av. Sången har tystnat. De grå gestalterna kommer närmare. De verkar uppretade, muttrar dovt, grälar. Flockas runt mig, räcker ut sina fingrar och tar på mig, jag är nära att tappa Elvira. Då kommer jag att tänka på saxen, saxen som jag har i jackfickan. Får upp den, sträcker fram den. Och genast hörs höga rop och kvidanden från de små varelserna:

– Hon har stål, hon har kallt stål!

Det blir dödstyst, det blir helt stilla. Varelserna är borta. Lyktorna släckta. Jag är ensam, det är kolmörkt och jag skakar i hela kroppen men hundarna är med mig. Hulda går lydigt och snällt men Elvira unghunden är som besatt. Kastar sig hit och dit, ylar, vill upp på bakbenen, till sist får jag på henne kopplet. Sen får Hulda gå före, hon vet hur man hittar vägen hem.

Hemma var allt som det skulle. Vi kom undan med bara förskräckelsen. Hundarna verkade inte heller tagit skada. Men så är det Elvira den unga, hon är konstig ibland. När jag kom in i köket en gång stod hon på två ben, visade tänderna, ögonen hade en elak glans. Jag röt åt henne, då lade hon sig ner. Men sedan har det hänt igen och igen. Som att hon ännu är i varelsernas våld? Vet inte hur vi ska få henne att sluta upp med detta, vi vet verkligen inte.

         Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Filed under Att berätta

Performance Storytelling – varför då?

Det är afton när jag till sist stiger ut ur mitt belamrade vardagsrum. Apparaterna är stängda och mörkläggningsgardinerna undandragna. Det är sommar här utanför. Dags att sjunka ner i en trädgårdsstol med ett glas vin och fundera lite över det här med performance storytelling.

METAMORPH PORTRÄTT2_1.JPG

Jag har återigen gett mig in i ett krävande projekt där jag inte nöjer mig med att bara berätta några av de fascinerande historier som jag har hittat. Om några dagar åker jag till Wales för att ha premiär för en ny föreställning på Beyond the Border International Storytelling Festival. ”Metamorf” heter den och består av överraskande myter och legender kring gender. Med mig har jag folkmusikern Emma Reid som jag samarbetat med under många år. Men som om det inte räcker, tar jag med mina manicker: MacBook Pro, iPad Pro, Apple Pen, Wacom Intuos Pro, Photoshop, Astropad, nätverk, adapters, sladdar… Ja rader av apparater och programvaror som de flesta nog inte bryr sig om.

Att jag samlat på mig dem beror i första hand på att jag med min bakgrund som bildkonstnär behöver digitala verktyg för att producera de bilder, posters och logotyper som många i berättarvärlden är bekanta med. Och nu tänker jag ta med mig dem upp på scenen för att måla live på en stor bioduk medan jag berättar.

Ibland ryser jag inför utmaningen. Under arbetet har jag ibland undrat varför jag gör det svårt för mig. Dessa traditionella myter och legender som jag samlat är ju enastående bra i sig själva, så varför ge sig ut i okänd terräng? Varför riskera att trassla in mig i en massa teknik när jag vet hur jag kan levandegöra dem på det gamla viset? Det simpla svaret är: Ren nyfikenhet, jag vill veta om det går.

För några veckor sedan hade vi en öppen repetition på en teater och bjöd in ett gäng scenkonstnärer för att få feedback. Det blev inte alls bra. Jag gick vilse bland reglagen och berättade uselt medan jag försökte hantera all teknik. Efteråt var jag rätt modfälld. Varför försöker jag vara tekniker, konstnär och berättare på samma gång? Varför inte nöja sig med det som jag behärskar? Återigen är svaret: Nyfikenhet. Jag bara måste försöka…

Och här är vi framme vid begreppet ”performance storytelling”. Så vitt jag vet har det myntats bland brittiska scenberättare och betyder ungefär ”artistiskt berättande”, dvs en berättarform som har konstnärliga anspråk. Det är inte alla i berättarvärlden som sett på detta med blida ögon. Det finns ju en del föreställningar om vad som är berättandets ”natur”. Ofta har man föredragit ett avskalat berättande där berättelsens förmodade innehåll står i förgrunden och där sagespersonen bör inrätta sig i en tradition.

Ibland har det varit otroligt avskalat. Mina intryck från t ex Kanadas berättarrörelse, är ett ideal där berättaren knappt rör sig – därför att det sägs stjäla något från berättelsen. När det uppstår sådana normer kring hur man ”får” berätta, är det hämmande för de lekfulla och sökande konstnärerna. Men samtidigt har det haft ett värde särskilt i skriftlösa kulturer där det är viktigt att minnas och bevara stammens berättelser i deras förmodat ursprungliga form, och där man inte har råd med att påhittiga personer har sina egna excesser kring stammens tradition.

Ändå har det alltid funnits konstnärligt berättande. Överallt i historien där det funnits ett behov av professionella berättare har formen utvecklats på överraskande sätt. På europeiska furstehov, på indiska religiösa fester och på kinesiska tehus har skickliga berättare förnyat traditionen. Och nu i modern tid kan man som artist trotsa både scenkonstnormen där text och skådespeleri dominerar, och berättarnormen där det avskalade sägs vara rätt natur. Och bara pröva, utifrån sin nyfikenhet – finns det andra sätt att göra det här?

Det här tänker jag blogga om under en period framöver, medan jag kämpar med vår nya föreställning. Det skall väl sägas att Emma och jag lyckades lyfta föreställningen ordentligt efter värdefull kritik från kollegorna. Nu samlar vi oss för Wales Jag återkommer snart med rapporter därifrån.

Mats Rehnman

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Det gnistrade och glimmade

julsaga

Jag var väl en sju-åtta år. Jag hade mina funderingar, en av dem gick ut på att jag gärna ville vara med om en julotta. Men i min familj gick man inte i kyrkan. Den här julen skulle emellertid farmor komma på besök, ända ifrån Malmö. Farmor var kyrklig av sig. Noga med julottan, det visste jag. Tänk om hon och jag kunde gå?

Farmor var lång som en stör, rakryggad, med grått knollrigt hår. Självfallet skulle hon i julottan. Och visst skulle jag få följa med. Men orkar du vakna så tidigt? Vi får stiga upp vid fem, avgjorde farmor.

Det blev svårt att sova, jag knottrades av förväntan. Vad föreställde jag mig? Lycksalighet, gränslös glädje, en ljusfest utan all like. Farmor skulle ta mig med. Mitt i natten tassade jag upp, satt på huk vid hennes säng. – Är inte klockan fem snart? Irriterad över att ha blivit väckt besinnade hon sig, bjöd mig sin arm och sa kom och ligg här. Klockan är inte fem, inte på långa vägar. Nu ska jag berätta något.

– Jag var nog så gammal som du är nu. Också jag låg vaken på julnatten. Det var helt omöjligt att sova. Månen lyste in, det var som klara dagen. Min syster sov men jag steg ur sängen, jag smög mig ut. Stod på förstubron och bara tittade. Allt var höljt i rimfrost. Det glittrade och glimmade, månljuset tände stjärnor i det vita, allt var som i en saga. Och sen hördes avlägsen musik, klara silvriga toner…..

– Det var ingen vanlig musik. Var det änglarna som sjöng? Nej, änglar kunde inte låta så. Kanske stjärnorna? Jag blev stående förtrollad, glömde att jag var alldeles för tunt klädd. Så tittade jag bortåt backen, där fanns ett par gamla jättebjörkar helt vita i frosten. Och kring den största av dem rörde sig någonting. Små figurer, det såg ut som dom hade toppluvor. Dom höll varandras händer och dom sjöng….

– Dom rörde sig runt björken i någon sorts dans, musiken blev allt starkare, det var som harpor och orgelpipor, men några instrument syntes inte till. Det måste ha varit deras röster, fast inte lät det som några vanliga människoröster…. Och den stora björken glimmade och lyste, hade dom hängt upp lyktor i grenarna? Eller smycken av guld och silver? Jag vet inte. Jag stod kvar. Tiden liksom stannade. Så kom jag att tänka på min syster. Hon måste ju bara få se detta. Så jag rusade in, fram till hennes säng, puttade henne, drog i henne och sa du måste komma ut och titta. Någonting helt underbart.

– Men min syster var trögväckt. Hon stretade mot, hon borrade ner huvudet i kudden. Efter mycket om och men fick jag liv i henne och fick henne med ut på förstubron….men då var allt bara mörker och tystnad. Musiken var borta. Vädret hade slagit om, månen och stjärnorna syntes inte mer. Det hade börjat snöa, det droppade från träden. Och inte ett spår av dom små gestalterna med toppluva. Ingenting glittrade längre i den gamla björkens grenar.

– Vi gick in igen, hon somnade genast. Men jag var vaken, jag tänkte på vad jag hört och sett. Och sen blev jag sjuk, riktigt sjuk. När dom vuxna kom på benen, när det var dags att klä sig och åka till julottan, då hade jag fått stark feber. Jag måste stanna hemma, ligga i sängen. Jag kommer ihåg att jag låg där. Hur jag undrade om allt varit en dröm. Nej, för jag mindes musiken så tydligt, precis hur den lät, ja, jag minns den än idag. Vänta lite….

Och farmor satte munnen till mitt öra och gnolade tyst en melodi, en mycket, mycket sällsam melodi. Inte alls som de vanliga sångerna vi brukade sjunga.

                                                text och foto: Anna Lilljequist

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta