Author Archives: Per Gustavsson

About Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

World Storytellingday i Ghana

Berättarnätet Kronoberg har under flera år stöttat projektet Bolgatells i distriktet Bolgatanga i norra Ghana. Syftet är ta tillvara den rika berättartraditionen i området och förmedla ett levande kulturarv till barn och ungdomar. Läs mer om Bolgatells i tidigare blogginlägg. Här kommer en del bilder från årets firande av världsberättardagen.

image6

Berättarna bar inför högtiden det traditionella klädesplagget ”smock” i handvävda tyger.

image8

Ungdomarna spelar in berättelserna på sina mobiltelefoner.

image4

Skoleleverna dansar.

skolelever spelar teater

Skoleleverna spelar teater.

image10

Rektorn på skolan pratar om vikten av historieberättande inför sina elever. Prisca, entusiastisk projektledare spelar in hans tal. 

image5

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Mickelpristagaren Thore Brogårdh död

2003 fick hembygdsforskaren och författaren Thore Brogårdh Mickelpriset.

I över ett halvt sekel reste han runt framförallt i gränsbygderna mellan Skåne och Småland och dokumenterade vardagsliv, traditioner och berättelser som höll på att försvinna. Hans arbetsredskap var kameran och rullbandspelaren. Han träffade vävskedsmakare och liesmeder, kloka gubbar och gummor, herrgårdskuskar och fattighjon.

Han letade rätt på sägenomspunna platser och räddade okända berättelser åt eftervärlden.

Han gav en röst åt alla de människor som fortfarande levde med benen i det gamla Sverige, men vars släpande och slit byggde upp det nya landet.

Sammanlagt skrev Thore Brogårdh 35 böcker och gav också ut skivor med genuina berättare. Han var en outtröttlig föreläsare och reste ständigt runt i landet och berättade för hängivna lyssnare.

Stora delar av hans fotoarkiv finns i dag tillgängligt på Osby  bibliotekm och kan sökas digitalt, se http://www.bgsamlingen.se/search.php.

Nu är en unik kulturgärning avslutad. Thore Brogårdh avled 7 mars, 94 år gammal.

Skannad 1

Thore Brogårdh illustrerade gärna sina böcker med egna silhuettklipp. Här är det sägnen om spelmannen som lärt sig spela av näcken och inte kan sluta spela när han spelar den sista versen på näckens polska.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Påskharen

När jag var liten letade vi barn på påskaftonen gömda pappägg med godis. De var gömda inomhus, inte ute i trädgården. Och vi var fullt medvetna om att det var våra föräldrar som hade gömt äggen. Det är en påsktradition som jag fört vidare. Vi har gömt godisägg både för våra egna barn och nu barnbarnen. Först som vuxen blev jag medveten om att en del andra barn letade ägg som påskharen sades ha värpt, och då ofta på något svårtillgängligt ställe utomhus. Påskharen hade jag som barn helt missat, och fortfarande har jag inget personligt förhållande till detta påhittade djur.

Hur katten kommer då påskharen in i vårt påskfirande? Den som undrar finner svaret i Bengt af Klintbergs nya bok som heter just Påskharen. Den har undertiteln Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Som undertiteln visar är det en samling artiklar och föredrag om väsensskilda företeelser som belyser hur vi tänkt, trott och diktat. En del av artiklarna har tidigare tryckts, medan andra bygger på opublicerade föredrag. Det är värdefullt att få dessa samlade i den här mycket vackert utformade boken.

Jag vet få som i likhet med Bengt af Klintberg kan skriva så enkelt och klart, om inte alltid lättolkade traditioner och föreställningar, utan att tumma på den vetenskapliga noggrannheten. Och det är hela tiden underhållande läsning.

Hur var det då med påskharen? Klintberg visar övertygande att det rör sig om en skämtsam tradition skapad av vuxna för att roa barnen. Påskharen har inte haft någon plats i äldre tiders påskfirande i Sverige och spred sig först i landet under 1900-talet. Påskharen har inte några rötter i någon gammal antik myt och sed, som en del forskare har hävdat. Däremot har det utifrån den nya traditionen med en påskhare som värper ägg diktas nya berättelser som anknyter till antika gudar och stjärnbilder, men det är något helt annat.

Förutom underrubrikens ämnen rymmer boken också artiklar om bland annat katten som blev utkörd på julafton och inte tyckte det var någon ordning och så om vandrande skogar. Bengt af Klintberg hinner också berättas om Linné som folklorist, om Gustaf Ericsson och Ella Odstedt som båda sticker ut som intressanta upptecknare av folklig dikt samt Folke Dahlbergs intresse för folkligt berättande, som det kommer till uttryck i författarens klassiska skrift Vättern.

Lycklig den som får boken Påskharen i sitt påskägg. Glad påsk

önskar Per Gustavsson

af Klintberg, Bengt: Påskharen. Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Atlantis, 2018. ISBN 978-91-7353-899-2

4 kommentarer

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

En fröjd att läsa!

Skannad

Det här är ingen recension, det är ett utrop.

Boken jag har läst är Retorik i skolan av Karin Beronius och Lena Nilsson. Den har stått i bokhyllan i två år. När jag nu tar fram den njuter jag. En bok skriven på ett klart språk av två erfarna pedagoger. Den lever verkligen upp till undertiteln: En grundläggande arbetsmodell i 12 steg.

Full med övningar som verkligen stimulerar till muntligt berättande.

Ytterst användbar. Stimulerande. Konkret.

Per Gustavsson

Beronius, Karin & Nilsson, Lena: Retorik i skolan. Retorikförlaget. Ödåkra, 2014.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Pedagogik

Ny bok om berättarverkstad med berättardocka

skannad.jpegJag gillar verkligen den danska berättaren Lene Broks böcker om muntligt berättande. Det som är gemensamt för de två böckerna Fortæl! Fortæl! (2005) och At fortælle sig selv (2012, se bloggen 1/2 2013) ) är den stora tilltron till att berättelsen skapar lust, glädje och förhöjer livskänslan. Hon återkommer också ofta till att muntligt berättande är intimt sammankopplat med leken. Berättandet och lyssnandet är ett redskap för att både lära känna sig själv och fördjupa kunskapen om omvärlden och de stora sammanhangen. I den lilla boken Timo Moto på eventyr (2008) visar hon mycket konkret på hur man kan arbeta med en folksaga tillsammans med barn.

Den nya boken Fortælleværksted (2017) med underrubriken Kreativt sprogarbejde med børn är också en mycket detaljerad skildring av det pedagogiska arbetet i en barngrupp utifrån en särskild folksaga. I det här fallet den norska sagan Dockan i gräset, som tecknades upp av Asbjørnsen och Moe. Sagan är en variant av den svenska sagan Råttprinsessan som i den internationella sagokatalogen har beteckningen ATU 402.

Tankarna i de tidigare böckerna återkommer i den nya bokens inledande översikt över muntligt berättande och barns utveckling både av identitet och språk. Det nya är att berättandet kopplas samman med skapande av berättardockor. Och här förenas Lene Broks berättarerfarenheter och medförfattaren Jane Hydegaards verksamhet som dockspelare, dockmakare och pedagog. Med den enkla dockan som redskap kan barnet gå djupare in i sagan och på ett naturligt sätt leka sagan och återberätta den. Författarna betonar vikten av att skapa dockan själv:

Når barnet laver sin egen fortælledukke, tilfører det liv og sjæl til dukken, og samtidig udvikler barnet et stærkt tilhørsforhold til den, netop fordi det selv har skabt den.

Författarna betonar ofta hur viktig den vuxne är för barnets språkutveckling, språket föds i en dialog med vuxna som hela tiden bekräftar barnets uttrycksglädje, bjuder på nya ord och språkliga förebilder. Boken genomsyras också av författarnas stora tilltro till att alla kan berätta och leka utifrån sagor.

Per Gustavsson

Lene Brok & Jane Hyldgaard: Fortælleværksted. Kreativt sprogarbejde med børn. København, 2017. Akademisk Forlag. ISBN 978-87-500-5081-0

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 4

Små sagor i Wärend och Wirdarne

Efter sagoverket ägnade sig Hyltén-Cavallius åt att ge ut äldre litterära och antikvariska texter och 1853 publicerade han tillsammans med vännen Stephens Sveriges historiska och politiska visor. Det dagliga arbetet på först Kungliga biblioteket och senare som chef för Kungliga teatern tog hans krafter i anspråk. Först i och med utgivningen av Wärend och Wirdarne (1863-68) kom han i viss mån att återvända till folksagan. Verket som gett Hyltén-Cavallius epitetet ”Den svenska etnologins fader” är en skildring av både den materiella och andliga folkliga kulturen i författarens hembygd. Ett viktigt källmaterial i skildringen är folksägnerna. Ur sina tidigare uppteckningar, bland annat efter Halta-Kajsa, har författaren plockat fram djur- och ursprungssagor och uttryck om vad växter och djur sa på den tiden de kunde tala. Det är ett värdefullt källmaterial till en folkdiktning som inte har uppmärksammats i så hög utsträckning.

Bild_23

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1880. Oljemålning av Th. Cederström, Smålands museum.

Hur gick det sen?

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Trots den kritik som hans sagosamling fick både i samtiden och av 1800-talets senare upptecknare, som gärna riktade sitt intresse mot sagornas dialektala utformning, går det inte att överskatta den betydelse som Hyltén-Cavallius haft som sagosamlare. Han lade grunden till en mer systematisk insamling av folksagor och inspirerade många efterföljare. Även om sagosamlingen aldrig fick den spridning som utgivarna hade hoppats på, spreds de enskilda sagorna snart som små billiga skillingtryck och kom att påverka det muntliga berättandet i vårt land. I det insamlingsarbete av sagor som skedde på 1920- och 1930-talen är det lätt att finna spår efter de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade. 1875 utkom  ett urval av sagorna under titeln Svenska folksagor, nu försedda med teckningar av den uppskattade konstnären Egron Lundgren. När sagor under 1800-talets andra hälft blev barnläsning, vilket än mer accentuerades under 1900-talet, kom Hyltén-Cavallius´ sagor att bearbetas och spridas i otaliga publikationer, där de mest uppmärksammade är Barnbiblioteket Sagas utgåva Svenska folksagor. Den första delen som utkom 1899 innehåller bland annat Lilla Rosa och Långa Leda och Prins Hatt under jorden, som båda ingick i Svenska folksagor och äfventyr.

Först omkring 100 år efter det att Hyltén-Cavallius samlade in sitt sagomaterial kom det att publiceras i sin helhet, med få undantag. De fyra första volymerna i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens bokserie Svenska sagor och sägner som publicerades 1937-42 är utgåvor av originaltexterna med värdefulla inledningar, ordförklaring och register av språkforskaren Jöran Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. Mickel i Långhult och Sven Sederström ägnas en volym vardera. Del tre innehåller uppteckningar från Småland, bland annat efter Carl Fredrik Cavallius och Britta Greta Löfquist. Del fyra innehåller sagor samlade av Hyltén-Cavallius och Stephens, men upptecknade utanför Småland av andra personer.

”Sagornas tid är nära förfluten” skrev prosten Cavallius till sin son. Men tack vare den unge Gunnar Olofs idoga samlarlust fick fadern fel i sin förmodan. Även om det i dag berättas i andra sammanhang och sagorna förändras, så som de egentligen alltid har gjort, sprider de fortfarande glädje och lust, väcker eftertanke och funderingar och kan användas för att kommentera vår samtid. Tyvärr finns fattigdomen kvar, liksom förtryck i olika former, inte minst av kvinnor. Än behövs berättelser som visar att ett annat liv är möjligt.

Per Gustavsson

 

Förutom de i texten nämnda skrifterna och Folksagan i Sverige I-III av Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt bygger artikeln på Nils-Arvid Bringéus: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1966) och Per Gustavsson: Mickels sagor (1996). Småländska sagor av Per Gustavsson innehåller många senare upptecknade sagor och har ett fylligt efterord och utförliga kommentarer till sagorna. Den utgavs av Kronobergs läns hembygdsförbund som Kronobergsboken 2005, och kan fortfarande rekvireras från hembygdsförbundet.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 3

Det folkliga sagoberättandet

För att få en uppfattning om hur sagoberättandet verkligen såg ut under 1800-talets första hälft får vi gå till de sagor som Mickel i Långhult (1778-1860) i Ryssby socken och Sven Sederström (1810-1846) i Aringsås skrev ner för Hyltén-Cavallius’ räkning, men som denne valde att inte trycka. De hörde båda två till den stora gruppen av fattiga människor som utgjorde en stor del av Sveriges befolkning vid den här tiden. Det var sällsynt att en muntlig berättare själv hade förmågan att skriva ner sina sagor. De flesta som tecknade upp bönders och obesuttnas berättelser var representanter från helt andra klasser. Mickel och Sven Sederström var båda uppvuxna i ett samhälle präglad av muntlighet. I den förvandling mot en skriftbaserad kultur som Sverige genomgick vid den här tiden hade de lyckats tillägna sig den nya tidens uttryckssätt, skrivkonsten. Det här är ett historiskt unikt skeende som aldrig kan upprepas och det är just därför Mickels och Sederströms berättelser tillhör de viktigaste sagosamlingarna vi har.

Per_G_004A

Långhults Norregård där Mickel i Långhult bodde. Foto: Mauritz Fagerström 1936, LUF 5010.

Förutom de undersagor, som föll Hyltén-Cavallius i smaken, berättade de båda novellsagor och skämtsagor. Mickel hade också en förkärlek för mycket fritt diktade legendsagor där Vår Herre och Sankte Per vandrade på jorden. I deras sagor figurerar hantverkare, bönder, torpare, drängar och pigor, alltså just de som säkert också lyssnade till de båda berättarnas historier. Inom en traditionell sagoram fyllde de sagorna med oförvägna infall och fantasifulla utbroderingar, både uttrycksfulla glimtar av tidens liv och klassklyftor, såväl som mer utförliga skildringar av den sociala miljön och människors levnadsvillkor. Många berättelser rymmer satir och är samhällskritiska. I Mickels saga Den betalande hatten och knallen som dränkte tre skälmar lurar tre studenter kon av en fattig torpare, men genom sin påhittighet tar torparen en gruvlig revansch och de tre studenterna får betala med sina liv. I Den fattige torparen, Vår Herre och Sankte Per får den fattige gudsrådet att gå in på krogen och spela kort och ta sig en sup, då ska allt bli mycket bättre, vilket också besannas. Sven Sederström berättar i Herremannen och torparflickan om en rik herre som våldför sig på en fattig flicka och samma tema återkommer i Den rika herrn och mjölnaredottern, där herremannen använder sin makt och samhällsposition för att få sin vilja igenom. Det som var möjligt och ofta förekommande i den verkliga världen, slutar dock i sagans värld på ett sätt som den maktfullkomlige inte tänkt sig. De två berättarnas sagor kan sägas hålla uppe den fattiges dröm om ett bättre liv. I sagan, om ej i verkligheten, fick de sin rätt.

Både Mickel och Sederström berättade på traditionens grund men handskades suveränt med sagomaterialet. Som den skicklige muntlige berättaren Sederström var, fogade han ihop flera sagotyper till sammanhållna vindlande berättelser. Mickel komponerade ganska så fritt långa äventyrsberättelser med färder till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender, motiv som han hade lånat från de populära skillingtryck, som hade börjats spridas under 1700-talet och än mer under 1800-talet.

De två berättarnas sagor passade svårligen in i ett synsätt som eftersträvade att finna ”varje saga så ursprunglig och äkta som möjligt”. Sammanfattningsvis kan vi säga att Mickels och Sven Sederströms sagor är i hög grad deras egna och visar hur den folkliga berättartraditionens förs vidare och ger uttryck för berättarnas egna erfarenheter och samhällsställning, åsikter och drömmar.

I sina minnen andas Hyltén-Cavallius en besvikelse över att utgivningen av det stora folksagomaterial han hade samlat aldrig realiserades fullt ut. Många undersagor förblev opublicerade. Men han medger också att samlingens språk hade varit för tungt och krångligt.

Per Gustavsson

 

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner