Author Archives: Per Gustavsson

About Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Hur lever sägner vidare i dag?

17._kuggaberg_och_trollens_julafton

Hur lever sägner vidare? Här är ett litet enkelt exempel på hur berättartraditionen förmedlas vidare i den vardagliga samvaron mellan generationer och i barns lek. Arne Nilsson, som ger den här lilla skildringen, var i många år kulturnämndens ordförande i Ljungby. I juli publicerade vi på bloggen en dikt av honom Visst dansar väl ännu små älvor ibland.

Exakt årtal minns jag inte men låt mig säga att året var 2002. Vår Amanda var den gången en ca 6-årig liten Angelstadsflicka och vistades ofta hos oss båda, hennes mormor och morfar ute i Långhult. Där det gamla ursprungliga garverihuset (i verksamhet i mitten av 1800-talet) ju ligger tätt invid den förbirinnande Långhulta-ån. Där kunde hon bada, fiska och leka med kräftor som morfar plockat upp till henne och mycket, mycket annat fanns den gången på hennes ”semesterdagar” där ute.

Och naturligtvis hade hon mycket god kännedom om trollen med anknytning till Kuggaberg. Visserligen hade hon väl aldrig sett dessa, men väl hört dem vid flera tillfällen och oftast uppe i bergets grotta. Vid ett tillfälle då hon och jag cyklade ner till Kuggbergt och då hon ”inspekterade” en rostig och söndrig gammal kastrull hon funnit bortslängd vid bergets fot, fick hon syn på att inuti denna fanns och rörde sig såväl skalbaggar, sniglar som myror, otyg som jag bad henne låta bli, för ”det var säkert trollens mat”, läckerheter som de inte orkat med att äta, men som skulle serveras hela familjen vid senare tillfälle.

– Nej Amanda. Sätt undan den där kastrullen, för annars blir de nog arga och tror att du tänker ta maten ifrån familjen…

I smyg hade jag under samtalet plockar upp en handfull småsten, grenar o s v och medan hon var fullt sysselsatt med att inventera innehållet i kastullen så passade jag på att slunga upp mina hopsamlade stenar, kottar etc upp mot grottöppningen, kast som omgående kom nedrullande tillbaka till oss. Studsande och vältrande, ja hoppande mot oss båda.

– Där ser du Amanda. Nu har trollen blivit arga på oss, arga på riktigt. Nu slänger de ju sten ock bråte på allvar. Det är bäst vi cyklar hem igen. Mormor blir ju annars orolig och vi kan ju få sådant där otyg i huvudet.

Och vårt lilla barnbarn höll tyst med sin morfar. Via Långhults Norragård och därefter Mellangården, kom vi en stund senare åter till vårt röda lilla hus vid stenvalvsbron, varpå mormor omedelbart fick del av vår upplevelse vid Kuggaberg. Man ska inte bråka med trollen och definitivt inte stjäla mat från dem.

Arne Nilsson

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Blek taggsvamp

Skannad 2

När jag i går kväll, fredagkvällen, efter en dags ihållande regn, kommer hem från en liten skogstur har jag fått en en skaplig svampskörd: karljohan, aspsopp, strävsopp, inte alltför små kantareller, inte blek taggsvamp men väl röd-gul. Då läser jag Bengt af Klintbergs nyutgivna diktbok Blek taggsvamp. Jag gör det med stor glädje, jag både känner igen mig i Bengts svamperfarenheter och överraskas av fina bilder och små tankar. Det är avskalad poesi, enkel och ren, men med stor verkan.

Bengt af Klintberg har tidigare skrivit om äldre folkliga uppfattningar om svamp i essäboken Kuttrasju, som kom ut för snart 20 år sen. Nu gör han dikt av både sin fascination för folkliga föreställningar om svampar och sin egen lust till svampplockning. Många små iakttagelser i essän återkommer i de 25 dikterna, där de flesta handlar om en  svampart. Men här finns också handfasta råd till svamplockare: ”Välj de mindre stigarna som korsas av rötter med blanknötta ryggar.” En dikt handlar om Linné, som hade aversion mot svampar, och Elias Fries, som ägnade sitt liv åt att klassificera och namnge svamparna. Elias Fries föddes förresten i Femsjö, blott några kilometer väster om Sagobygden.

Dikterna är inte bara tänkvärda och sinnliga utan ibland riktigt roliga. Den som upplevt en riktig karljohansommar ler år dikten ägnad denna svamp: ”Underjordiska champagnekorkar flög i tusentals mot markytan.”

I alla tider har författare diktat om blommor och fåglar, nu har också svamparna äntligen fått sin uttolkare.

Per Gustavsson

 

Bengt af Klintberg: Blek taggsvamp. Dikter. Ellerströms 2017.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

Trådar och trassel

1975 åker vi till Albanien med Svensk-albanska föreningen. Vi är lite främmande fåglar bland alla SKP-are och norska AKP-are, vi tillhör ju den vänster, läs VPK, som dessa anser är både socialdemokratisk och borgerlig. Våra envisa och naiva frågor om ”folket” verkligen har makten får inga övertygande svar på de många industribesöken. Min flickvän packar ner ett sye i resväskan och jag vill inte vara sämre, utan inhandlar ett lagom lätt korsstygnsbroderi i den hemslöjdsaffär, som på den tiden fanns i Borås. Jag syr några stygn före avresan, för att vara igång. Det blir inte mycket sytt under resan, inte mycket när vi kommit hem heller. Då och då plockar jag fram broderiet, men till slut får det ligga i lådan. Än i dag ligger det oavslutat där.

img_2564

Så väntar vi vårt första barn 1976. Min fru stickar en fin tröja i hönsestrikk. Jag vill naturligtvis vara en jämlik man och börjar på mitt hönsestrikk. Stickar rävar, höns och fiskar efter den danska förlagan. Riktigt kul! Men som nybörjare, ja jag har ju stickat tidigare i syslöjden men det är länge sen, stickar jag förstås för hårt och glädjen vänds i djup besvikelse. Den tilltänkta tröjan blir när vår flicka blir större en klänning till hennes docka.

img_2562Åren går, handarbete är nog inte riktigt min grej. Jag läser hellre när jag har tid, än syr och stickar. Men lite nyfiken är jag allt och när min fru börjar nålbinda, bestämmer jag mig för att nålbinda en mössa under vår veckolånga resa med Hurtigrutten för 3 år sen. Jag börjar, men snart sitter jag där på däck i det fina vädret och läser en bok, när jag inte ser mig omkring. De få varven drar min fru upp och stickar en kudde av garnet.

Som berättare har jag snöat in på berättelser om spånadsarbete. På 1990-talet lärde jag mig spinna lin och sen dess har jag berättat sagor, sägner och folktro kring denna förr så nödvändiga syssla. Rockhuvuden och skäkteträn var kärleksfullt snidade gåvor från fästmannen till flickan han älskade. Det ena ger det andra och snart är jag fascinerad av det skånska yllebroderiet med sina folkliga fantasifulla bilder. Här finns bröllopskuddar, där kvinnan sömmat in all sin kärlek och ömhet. Jag läser, lär mig mer och snart går vi på en kurs i yllebroderi och jag börjar sy en kudde. Inte går det fort, nu har det gått ett år och min kudde är inte färdig än, Jag är ingen flitigt handarbetare, men när jag syr är det roligt. Det fina är att jag inte behöver vara så noga, kan hitta på själv, komponera mitt eget mönster. Helt enkelt sy på det viset jag har lust. Den här kudden kommer aldrig att hamna ofärdig i en låda.

img_2558

Kvällen den 2 november på Sagomuseet handlar just om berättelser förknippade med handaslöjd.

Vi kallar den Trådar och trassel. Ta med dig ditt sticka, ditt sye eller vad du tycker om att skapa och lyssna på berättelser om handens flit med nål och stickor. Eller bara lyssna om du hellre vill det. Har du lust får du också gärna ta med dig en broderad duk, en köksbonad, en tröja, en klänning eller något annat slöjdat, som väcker minnen som du vill berätta och dela med andra. Och det behöver förstås inte vara textila arbeten, du kanske hellre slöjdar en sked eller ägnar dig åt luffarslöjd.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Förbjudna sagor – Per Gustavsson berättar i Piggaboda torsdag 28 juli

Det folkliga berättartraditionen rymmer en rik skatt av erotiska sagor och sägner, som ansetts opassande och därför gömts undan. Torsdag 28 juli berättar jag en del av dessa historier i Piggaboda kvarn, mellan Ljungby och Vislanda.

Ofta upptecknade inte insamlare av muntligt berättade sagor de här berättelserna. Men de berättades flitigt, särskilt i enkönade manliga miljöer. Visst visar de på manlig dominans, förtryck och även sexuellt utnyttjande, men ibland vänds rollerna upp och ner och den kvinnliga aktören i sagan tar för sig och tillfredsställer sin sexuella lust och mannen förlöjligas. Sexuella anspelningar förekommer också ofta i berättelser om präster och andra höga herrar och används för att hejdlöst driva med överheten. Och visst kan man finna livsglädje och ren lust i berättelserna. De här två sagorna har berättats av Lars Andersson i Järvsö som levde 1867-1961 och tecknades upp av Carl Herman Tillhagen på 1930-talet.

Bonden som var så säker på käringen sin

Det var en bonde och en dräng som slog vad, att om bonden vart död, så gifte inte hustrun om sig, för så säker var bonden på henne.

Då skulle de på fäboden och köra ved. Då skulle de tävla om vem som hade större nyckel. Då mätte dom i ett hackspettshål. Bondens gick in, men drängen var inte god till att få in sin. Men just när bonden hade sin inne, var det någon som bet honom.

Sen vände de hem. Och de kom sams om att bonden skulle låtsas vara dö, eftersom han hade blivit stucken.

Då de kom hem släpade drängen in bonden innanför dörren.

– Det har gått tokigt för oss mor, sa drängen

– Hur har det gått till då? sa hon.

– Jo, vi tävlade om vem som hade störst och vi skulle mäta i ett hackspettshål. Men min gick inte in, han. Men bondens gick in. Och då var det någon som stack den. Och han jämrade sig och vart död.

Då säger hon:

– Vi tar oss en sup, vi, Lasse. För nu blir det ingen annan bonde på gården än du.

– Jo, jag har ett fel, jag också, sa drängen.

– Vad är det då? sa hon då och var på väg att sätta tillbaka flaskan i hörnskåpet.

– Jo, jag fiser så illa i sömnen, sa Lasse.

– Du kan inte fisa värre än det här rötägget har gjort i sina dagar, och drämde bonden i arslet.

– Vad nu då? sa bonden, som hade varit så säker på hustrun. Nu hade han allt fått sitt.

 

Stå Vita! Stick Brita!

Det var en prins som friade till en prinsessa. Varje gång han var hos henne, så högg han värjan i golvet framför sängen där de låg och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

Han skulle ju ha värjan till hands och försvara sig, om det skulle behövas.

Det fortsatte på det här viset bra länge. Men till slut tröttnade prinsessan på det här. Hon visste ju att han inte hade tagit ihjäl någon. Hon klädde ut sig till prins och red på en vit märr till prinsen. Det stod inte länge på förrän de var i luven på varandra och duellerade. De fäktade på än värre, men prinsen förlorade. Nu ställde den förklädda prinsessan ett villkor, han skulle kyssa märren i ändan, annars skulle hon hugga ihjäl honom. Det måste han lova förstås.

– Stå Vita! sa prinsessan till sin häst.

Och då kunde prinsen kyssa hästen i baken. Sen skildes de åt. Prinsessan red hem och klädde om och gick in i sitt rum. Efter ett tag kom prinsen och som vanligt högg han värjan i golvet och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

– Stå Vita! ropade prinsessan.

Prinsen blev så flat och generad att han försvann.  Han klädde ut sig till en sotare och låtsades vara dövstum. Han återvände till slottet, men gick in i köket och satte sig på en vedlår. I köket hade de en köksa som hette Brita. Brita tittade på sotaren och såg att det putade rejält i byxorna. Hon gick till prinsessan och talade om att det var en sotare i köket och han hade ett rejält don. Prinsessan ville att Brita skulle ta upp sotaren till henne på en gång. När han kom ville prinsessan ligga med honom.

Men prinsen gjorde inget. Han låg där bara alldeles stilla. De fick allt hjälpa honom. Men när de fått in den, så rörde han sig inte. Men då tog Brita en nål och stack honom i ändan och han ryckte till. Men så låg han stilla igen.

– Stick Brita! Stick Brita! ropade prinsessan gång på gång, tills hon var belåten.

Några dagar därefter kom prinsen på nytt till prinsessan. Han högg värjan i golvet framför sängen och ropade:

– Stå här, du som dödat så många!

– Stå Vita! sa prinsessan.

– Stick Brita! Stick Brita! sa prinsen.

Och så njöt de bägge två.

Ja, de kunde allt munhuggas och ge svar på tal.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser

Vår vän Raine Navin är död

106_0604

I januari dog Raines livskamrat Gunilla Skyttla. Nu är Raine också borta. Med stor glädje kom Raine och Gunilla många gånger till Ljungby berättarfestival. Få deltagare såg så mycket fram mot att få berätta under festivalen som Raine och Gunilla. Och vi och en stor publik längtade intensivt efter att få möta dem på nytt. För 11 år sedan fick de också Mickelpriset.

Varje människa är en berättelse. På ett sällsynt levande sätt vittnade Raine och Gunilla gärning om detta. De levde fram sina berättelser, där muntlighet tillsammans med textilt skapande och vardagsliv bildade en genuin helhet, där mötet med andra människor var det centrala. Få personer såg människorna omkring sig så som Raine och Gunilla. Alla var viktiga. De visade att berättande och lek är besläktade. I deras händer började till synes triviala ting att berätta sin historier. Deras berättande var fullt av kärlek och lust, samtidigt som allvaret och sorgen inte var långt borta. De nådde långt in i lyssnarnas hjärtan. Därför lever Raine och Gunilla starkt kvar i våra minnen och och ger oss kraft och glädje framöver, även om vi är ledsna just nu.

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

En sagas ursprung 3

Mickel Räf

Omslag till utgåvan av Mickel Räf från 1870.

Varför björnen har så kort svans

Räven, den tjuvaktige lymmeln, hade varit och stulit en fiskknippa. På väg hem till sin lya mötte han björnen.

– Var har du fått så mycket fisk? frågade björnen.

– Metat den, svarade räven.

– Vill du lära mig den konsten, så att även jag kan få fisk? bad björnen.

– Det går väl för sig, sa räven. Passa på en natt, när det är riktigt kallt. Gå då ner till sjön och stick ner rumpan genom ett hål på isen.

Björnen gjorde så och drog upp svansen titt som tätt för att se efter om någon fisk hade nappat. Räven kom och fick se detta och frågade björnen vad han höll på med.

– Metar, som du lärde mig, svarade björnen, men jag får ingen fisk.

– Sitt riktigt stilla, rådde björnen, för annars skrämmer du fisken och drag inte upp förr än du känner att det har knipit till riktigt.

Björnen gjorde så och allt efter som det frös till omkring rumpan, så knep det till, hårdare och hårdare. Till sist sa björnen:

– Nu har det knipit till så illa.

– Dra! sa räven.

Björnen drog men satt likaväl fast, så han trodde, att han hade ofantligt med fisk.

– Ryck till riktigt! sa räven.

Björnen ryckte till allt vad han kunde, men då blev svansen kvar i hålet och endast en liten stump satt kvar. Räven sprang in i skogen och skrattade, så käften gick upp jämnt öronen.

Haren kom förbi i samma veva och fick se björnens missprydda bak. Haren tyckte det var så roligt att björnen hade fått lika kort svans som han själv, så han började skratta tills överläppen sprack.

Den här sagan från Säfsen i Dalarna upptecknades 1926,  men upptecknaren kom ihåg den från barndomen på 1870-talet. Sagan som berättar om varför björnen har så kort svans är en av de allra vanligaste djursagorna i vårt land, troligtvis den vanligaste, och är spridd över hela landet och berättas också bland samerna. Den återfinns i hela världen, dit den förts av europeerna. Då kan den istället handla om en varg som förlorar svansen när en sten binds fast i den.

Sagan, som har beteckningen ATU 2 i den internationella sagokatalogen,  kombineras ofta med andra korta djursagor, som här med ATU 70 som förklarar varför haren har kluven läpp.

Sagan är känd sen 1100-talet och återfinns i det franska verseposet Roman de Renart, som på 1400-talet översattes till tyska med titeln Reinecke Fuchs. Källorna till verseposet var de antika djurfablerna. Räveposet blev mycket populärt och var en parodi på den medeltida hjältediktningen. De mäktiga, björnen och vargen, lurades av räven. Till skillnad från fabeln var den ursprungligen inte moralisk, utan avsikten var i huvudsak att roa. Så här diktade räveposets författare:

En visa Ni nu skall få höra,

som skall Er riktigt glada göra,

ty nuförtiden alls ej mera

predikningar Er intressera,

ej heller kyrkliga legender.

Till sådant Ni Er håg ej vänder,

men blott till det, som Eder lyster.

Må var och en nu vara tyster,

ty lustig sak jag tälja vill,

om blott Guds hjälp jag får därtill.

När verseposet översattes för första gången till svenska 1621 under, titeln Mickel Räf, hade det fått moraliserande tillägg på prosa. 1746 kom den första prosaöversättningen, även den med moraliserande tillägg. Under 1800-talet kom Mickel Räf ut i många utgåvor för barn.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Litteratur

Göran Palm 1931-2016

DSC_0148 (1)Göran Palm var med på den första berättarfestivalen i Ljungby 1990 och återkom sen många gånger. Han har alltid stöttat och uppmuntrat oss i vår verksamhet, vilket varit mycket betydelsefullt, och vi är djupt tacksamma för det. Göran hade varit värd ett eget Mickelpris, men helt i hans egen anda, att det är de många rösterna som är viktiga i utformandet av ett rättvist samhälle, så fick den förening som han själv tog initiativ till priset. Vi bad berättaren och författaren Pelle Olsson skriva om Göran.

När jag hörde att Göran Palm hade dött blev jag chockad.  Jag som vuxit upp med hans samhällskritiska böcker sedan 60-talet trodde att han hade evigt liv. Han var också en god vän efter tjugo års samarbete i Liv i Sverige. En förening som han hade startat och varit ledare för i näsan trettio år – och som fick Mickelpriset 2007.

Nu skrivs det överallt på sociala medier och i tidningarna om honom. Självklart, eftersom han var en av våra mest betydande författare. Indoktrineringen i SverigeEn orättvis betraktelseLM-böckerna och de fyra volymerna Sverige en vintersaga kommer att överleva som litterära storverk.

Men Göran Palm var också pionjär när det gällde den moderna berättarrörelsen. Det var han som satte igång med, och myntade begreppet, berättarkaféer. Det började på Skeppsholmen i Stockholm 1985. Tanken var att vem som helst ska kunna ta till orda precis som man gjorde innan radio och TV tog död på berättandet från människa till människa. Göran brukade säga att berättarkaféer är yttrandefrihet i praktiken, inte bara som en princip. 

Idén visade sig vara livskraftig och berättarkaféerna har spritt sig ut över landet. I Stockholm har de fortsatt i obruten följd sedan starten, i andra lokaler, och är så vitt jag vet det äldsta evenemanget i Berättarsverige. På Liv i Sveriges hemsida skriver han att detta med att berätta livshistorier för varandra måhända låter gammaldags och omodernt, ”men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.”

 Göran levde som han lärde och var otroligt intresserad av vad andra hade att säga. Han njöt av att höra en bra historia. Den behövde förresten ens vara bra, bara den kom från hjärtat. Samma sak gällde de mest knaggliga texter med livsberättelser. (Däremot var han synnerligen giftig när han ironiserade över modernistisk poesi.)

Utan att hålla några berättarkurser blev han ändå en inspiratör för många av oss berättare. Jag är definitivt en av dem. Framför allt genom att skapa en trivsam atmosfär så att även de blyga vågade prata om sina upplevelser. Till och med ”kufar och galningar” som han blev varnad för i berättarkaféernas barndom kände sig välkomna. ”Berättarkaféer visar sin styrka i att också införliva avvikare”, skriver han i boken Berättarkafé – allt du behöver veta. I själva verket är det inte alls ovanligt att de mest tillbakadragna personerna, som för det mesta sitter tysta och lyssnar, är de bästa berättarna när de till slut är redo att ställa sig upp. Det har jag också lärt mig från Göran.

Han var själv en underhållande berättare. Jag minns till exempel när han redogjorde för livet i Pensionärernas badminklubb. Här fick han tips från några av veteranerna hur han skulle spela för att vinna. Mot dem som nyligen opererats för grå starr: slå höga bollar. Mot spelare med knäskador: tvinga dem att springa mycket i sidled.

Om det någon gång kommer att byggas ett tempel till det muntliga berättandets ära så ska Göran Palm stå staty vid ingången.

Pelle Olssonbild: Peller Olsson

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Sagomuseets verksamhet