Author Archives: Per Gustavsson

About Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Blek taggsvamp

Skannad 2

När jag i går kväll, fredagkvällen, efter en dags ihållande regn, kommer hem från en liten skogstur har jag fått en en skaplig svampskörd: karljohan, aspsopp, strävsopp, inte alltför små kantareller, inte blek taggsvamp men väl röd-gul. Då läser jag Bengt af Klintbergs nyutgivna diktbok Blek taggsvamp. Jag gör det med stor glädje, jag både känner igen mig i Bengts svamperfarenheter och överraskas av fina bilder och små tankar. Det är avskalad poesi, enkel och ren, men med stor verkan.

Bengt af Klintberg har tidigare skrivit om äldre folkliga uppfattningar om svamp i essäboken Kuttrasju, som kom ut för snart 20 år sen. Nu gör han dikt av både sin fascination för folkliga föreställningar om svampar och sin egen lust till svampplockning. Många små iakttagelser i essän återkommer i de 25 dikterna, där de flesta handlar om en  svampart. Men här finns också handfasta råd till svamplockare: ”Välj de mindre stigarna som korsas av rötter med blanknötta ryggar.” En dikt handlar om Linné, som hade aversion mot svampar, och Elias Fries, som ägnade sitt liv åt att klassificera och namnge svamparna. Elias Fries föddes förresten i Femsjö, blott några kilometer väster om Sagobygden.

Dikterna är inte bara tänkvärda och sinnliga utan ibland riktigt roliga. Den som upplevt en riktig karljohansommar ler år dikten ägnad denna svamp: ”Underjordiska champagnekorkar flög i tusentals mot markytan.”

I alla tider har författare diktat om blommor och fåglar, nu har också svamparna äntligen fått sin uttolkare.

Per Gustavsson

 

Bengt af Klintberg: Blek taggsvamp. Dikter. Ellerströms 2017.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

Trådar och trassel

1975 åker vi till Albanien med Svensk-albanska föreningen. Vi är lite främmande fåglar bland alla SKP-are och norska AKP-are, vi tillhör ju den vänster, läs VPK, som dessa anser är både socialdemokratisk och borgerlig. Våra envisa och naiva frågor om ”folket” verkligen har makten får inga övertygande svar på de många industribesöken. Min flickvän packar ner ett sye i resväskan och jag vill inte vara sämre, utan inhandlar ett lagom lätt korsstygnsbroderi i den hemslöjdsaffär, som på den tiden fanns i Borås. Jag syr några stygn före avresan, för att vara igång. Det blir inte mycket sytt under resan, inte mycket när vi kommit hem heller. Då och då plockar jag fram broderiet, men till slut får det ligga i lådan. Än i dag ligger det oavslutat där.

img_2564

Så väntar vi vårt första barn 1976. Min fru stickar en fin tröja i hönsestrikk. Jag vill naturligtvis vara en jämlik man och börjar på mitt hönsestrikk. Stickar rävar, höns och fiskar efter den danska förlagan. Riktigt kul! Men som nybörjare, ja jag har ju stickat tidigare i syslöjden men det är länge sen, stickar jag förstås för hårt och glädjen vänds i djup besvikelse. Den tilltänkta tröjan blir när vår flicka blir större en klänning till hennes docka.

img_2562Åren går, handarbete är nog inte riktigt min grej. Jag läser hellre när jag har tid, än syr och stickar. Men lite nyfiken är jag allt och när min fru börjar nålbinda, bestämmer jag mig för att nålbinda en mössa under vår veckolånga resa med Hurtigrutten för 3 år sen. Jag börjar, men snart sitter jag där på däck i det fina vädret och läser en bok, när jag inte ser mig omkring. De få varven drar min fru upp och stickar en kudde av garnet.

Som berättare har jag snöat in på berättelser om spånadsarbete. På 1990-talet lärde jag mig spinna lin och sen dess har jag berättat sagor, sägner och folktro kring denna förr så nödvändiga syssla. Rockhuvuden och skäkteträn var kärleksfullt snidade gåvor från fästmannen till flickan han älskade. Det ena ger det andra och snart är jag fascinerad av det skånska yllebroderiet med sina folkliga fantasifulla bilder. Här finns bröllopskuddar, där kvinnan sömmat in all sin kärlek och ömhet. Jag läser, lär mig mer och snart går vi på en kurs i yllebroderi och jag börjar sy en kudde. Inte går det fort, nu har det gått ett år och min kudde är inte färdig än, Jag är ingen flitigt handarbetare, men när jag syr är det roligt. Det fina är att jag inte behöver vara så noga, kan hitta på själv, komponera mitt eget mönster. Helt enkelt sy på det viset jag har lust. Den här kudden kommer aldrig att hamna ofärdig i en låda.

img_2558

Kvällen den 2 november på Sagomuseet handlar just om berättelser förknippade med handaslöjd.

Vi kallar den Trådar och trassel. Ta med dig ditt sticka, ditt sye eller vad du tycker om att skapa och lyssna på berättelser om handens flit med nål och stickor. Eller bara lyssna om du hellre vill det. Har du lust får du också gärna ta med dig en broderad duk, en köksbonad, en tröja, en klänning eller något annat slöjdat, som väcker minnen som du vill berätta och dela med andra. Och det behöver förstås inte vara textila arbeten, du kanske hellre slöjdar en sked eller ägnar dig åt luffarslöjd.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Förbjudna sagor – Per Gustavsson berättar i Piggaboda torsdag 28 juli

Det folkliga berättartraditionen rymmer en rik skatt av erotiska sagor och sägner, som ansetts opassande och därför gömts undan. Torsdag 28 juli berättar jag en del av dessa historier i Piggaboda kvarn, mellan Ljungby och Vislanda.

Ofta upptecknade inte insamlare av muntligt berättade sagor de här berättelserna. Men de berättades flitigt, särskilt i enkönade manliga miljöer. Visst visar de på manlig dominans, förtryck och även sexuellt utnyttjande, men ibland vänds rollerna upp och ner och den kvinnliga aktören i sagan tar för sig och tillfredsställer sin sexuella lust och mannen förlöjligas. Sexuella anspelningar förekommer också ofta i berättelser om präster och andra höga herrar och används för att hejdlöst driva med överheten. Och visst kan man finna livsglädje och ren lust i berättelserna. De här två sagorna har berättats av Lars Andersson i Järvsö som levde 1867-1961 och tecknades upp av Carl Herman Tillhagen på 1930-talet.

Bonden som var så säker på käringen sin

Det var en bonde och en dräng som slog vad, att om bonden vart död, så gifte inte hustrun om sig, för så säker var bonden på henne.

Då skulle de på fäboden och köra ved. Då skulle de tävla om vem som hade större nyckel. Då mätte dom i ett hackspettshål. Bondens gick in, men drängen var inte god till att få in sin. Men just när bonden hade sin inne, var det någon som bet honom.

Sen vände de hem. Och de kom sams om att bonden skulle låtsas vara dö, eftersom han hade blivit stucken.

Då de kom hem släpade drängen in bonden innanför dörren.

– Det har gått tokigt för oss mor, sa drängen

– Hur har det gått till då? sa hon.

– Jo, vi tävlade om vem som hade störst och vi skulle mäta i ett hackspettshål. Men min gick inte in, han. Men bondens gick in. Och då var det någon som stack den. Och han jämrade sig och vart död.

Då säger hon:

– Vi tar oss en sup, vi, Lasse. För nu blir det ingen annan bonde på gården än du.

– Jo, jag har ett fel, jag också, sa drängen.

– Vad är det då? sa hon då och var på väg att sätta tillbaka flaskan i hörnskåpet.

– Jo, jag fiser så illa i sömnen, sa Lasse.

– Du kan inte fisa värre än det här rötägget har gjort i sina dagar, och drämde bonden i arslet.

– Vad nu då? sa bonden, som hade varit så säker på hustrun. Nu hade han allt fått sitt.

 

Stå Vita! Stick Brita!

Det var en prins som friade till en prinsessa. Varje gång han var hos henne, så högg han värjan i golvet framför sängen där de låg och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

Han skulle ju ha värjan till hands och försvara sig, om det skulle behövas.

Det fortsatte på det här viset bra länge. Men till slut tröttnade prinsessan på det här. Hon visste ju att han inte hade tagit ihjäl någon. Hon klädde ut sig till prins och red på en vit märr till prinsen. Det stod inte länge på förrän de var i luven på varandra och duellerade. De fäktade på än värre, men prinsen förlorade. Nu ställde den förklädda prinsessan ett villkor, han skulle kyssa märren i ändan, annars skulle hon hugga ihjäl honom. Det måste han lova förstås.

– Stå Vita! sa prinsessan till sin häst.

Och då kunde prinsen kyssa hästen i baken. Sen skildes de åt. Prinsessan red hem och klädde om och gick in i sitt rum. Efter ett tag kom prinsen och som vanligt högg han värjan i golvet och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

– Stå Vita! ropade prinsessan.

Prinsen blev så flat och generad att han försvann.  Han klädde ut sig till en sotare och låtsades vara dövstum. Han återvände till slottet, men gick in i köket och satte sig på en vedlår. I köket hade de en köksa som hette Brita. Brita tittade på sotaren och såg att det putade rejält i byxorna. Hon gick till prinsessan och talade om att det var en sotare i köket och han hade ett rejält don. Prinsessan ville att Brita skulle ta upp sotaren till henne på en gång. När han kom ville prinsessan ligga med honom.

Men prinsen gjorde inget. Han låg där bara alldeles stilla. De fick allt hjälpa honom. Men när de fått in den, så rörde han sig inte. Men då tog Brita en nål och stack honom i ändan och han ryckte till. Men så låg han stilla igen.

– Stick Brita! Stick Brita! ropade prinsessan gång på gång, tills hon var belåten.

Några dagar därefter kom prinsen på nytt till prinsessan. Han högg värjan i golvet framför sängen och ropade:

– Stå här, du som dödat så många!

– Stå Vita! sa prinsessan.

– Stick Brita! Stick Brita! sa prinsen.

Och så njöt de bägge två.

Ja, de kunde allt munhuggas och ge svar på tal.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser

Vår vän Raine Navin är död

106_0604

I januari dog Raines livskamrat Gunilla Skyttla. Nu är Raine också borta. Med stor glädje kom Raine och Gunilla många gånger till Ljungby berättarfestival. Få deltagare såg så mycket fram mot att få berätta under festivalen som Raine och Gunilla. Och vi och en stor publik längtade intensivt efter att få möta dem på nytt. För 11 år sedan fick de också Mickelpriset.

Varje människa är en berättelse. På ett sällsynt levande sätt vittnade Raine och Gunilla gärning om detta. De levde fram sina berättelser, där muntlighet tillsammans med textilt skapande och vardagsliv bildade en genuin helhet, där mötet med andra människor var det centrala. Få personer såg människorna omkring sig så som Raine och Gunilla. Alla var viktiga. De visade att berättande och lek är besläktade. I deras händer började till synes triviala ting att berätta sin historier. Deras berättande var fullt av kärlek och lust, samtidigt som allvaret och sorgen inte var långt borta. De nådde långt in i lyssnarnas hjärtan. Därför lever Raine och Gunilla starkt kvar i våra minnen och och ger oss kraft och glädje framöver, även om vi är ledsna just nu.

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

En sagas ursprung 3

Mickel Räf

Omslag till utgåvan av Mickel Räf från 1870.

Varför björnen har så kort svans

Räven, den tjuvaktige lymmeln, hade varit och stulit en fiskknippa. På väg hem till sin lya mötte han björnen.

– Var har du fått så mycket fisk? frågade björnen.

– Metat den, svarade räven.

– Vill du lära mig den konsten, så att även jag kan få fisk? bad björnen.

– Det går väl för sig, sa räven. Passa på en natt, när det är riktigt kallt. Gå då ner till sjön och stick ner rumpan genom ett hål på isen.

Björnen gjorde så och drog upp svansen titt som tätt för att se efter om någon fisk hade nappat. Räven kom och fick se detta och frågade björnen vad han höll på med.

– Metar, som du lärde mig, svarade björnen, men jag får ingen fisk.

– Sitt riktigt stilla, rådde björnen, för annars skrämmer du fisken och drag inte upp förr än du känner att det har knipit till riktigt.

Björnen gjorde så och allt efter som det frös till omkring rumpan, så knep det till, hårdare och hårdare. Till sist sa björnen:

– Nu har det knipit till så illa.

– Dra! sa räven.

Björnen drog men satt likaväl fast, så han trodde, att han hade ofantligt med fisk.

– Ryck till riktigt! sa räven.

Björnen ryckte till allt vad han kunde, men då blev svansen kvar i hålet och endast en liten stump satt kvar. Räven sprang in i skogen och skrattade, så käften gick upp jämnt öronen.

Haren kom förbi i samma veva och fick se björnens missprydda bak. Haren tyckte det var så roligt att björnen hade fått lika kort svans som han själv, så han började skratta tills överläppen sprack.

Den här sagan från Säfsen i Dalarna upptecknades 1926,  men upptecknaren kom ihåg den från barndomen på 1870-talet. Sagan som berättar om varför björnen har så kort svans är en av de allra vanligaste djursagorna i vårt land, troligtvis den vanligaste, och är spridd över hela landet och berättas också bland samerna. Den återfinns i hela världen, dit den förts av europeerna. Då kan den istället handla om en varg som förlorar svansen när en sten binds fast i den.

Sagan, som har beteckningen ATU 2 i den internationella sagokatalogen,  kombineras ofta med andra korta djursagor, som här med ATU 70 som förklarar varför haren har kluven läpp.

Sagan är känd sen 1100-talet och återfinns i det franska verseposet Roman de Renart, som på 1400-talet översattes till tyska med titeln Reinecke Fuchs. Källorna till verseposet var de antika djurfablerna. Räveposet blev mycket populärt och var en parodi på den medeltida hjältediktningen. De mäktiga, björnen och vargen, lurades av räven. Till skillnad från fabeln var den ursprungligen inte moralisk, utan avsikten var i huvudsak att roa. Så här diktade räveposets författare:

En visa Ni nu skall få höra,

som skall Er riktigt glada göra,

ty nuförtiden alls ej mera

predikningar Er intressera,

ej heller kyrkliga legender.

Till sådant Ni Er håg ej vänder,

men blott till det, som Eder lyster.

Må var och en nu vara tyster,

ty lustig sak jag tälja vill,

om blott Guds hjälp jag får därtill.

När verseposet översattes för första gången till svenska 1621 under, titeln Mickel Räf, hade det fått moraliserande tillägg på prosa. 1746 kom den första prosaöversättningen, även den med moraliserande tillägg. Under 1800-talet kom Mickel Räf ut i många utgåvor för barn.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Litteratur

Göran Palm 1931-2016

DSC_0148 (1)Göran Palm var med på den första berättarfestivalen i Ljungby 1990 och återkom sen många gånger. Han har alltid stöttat och uppmuntrat oss i vår verksamhet, vilket varit mycket betydelsefullt, och vi är djupt tacksamma för det. Göran hade varit värd ett eget Mickelpris, men helt i hans egen anda, att det är de många rösterna som är viktiga i utformandet av ett rättvist samhälle, så fick den förening som han själv tog initiativ till priset. Vi bad berättaren och författaren Pelle Olsson skriva om Göran.

När jag hörde att Göran Palm hade dött blev jag chockad.  Jag som vuxit upp med hans samhällskritiska böcker sedan 60-talet trodde att han hade evigt liv. Han var också en god vän efter tjugo års samarbete i Liv i Sverige. En förening som han hade startat och varit ledare för i näsan trettio år – och som fick Mickelpriset 2007.

Nu skrivs det överallt på sociala medier och i tidningarna om honom. Självklart, eftersom han var en av våra mest betydande författare. Indoktrineringen i SverigeEn orättvis betraktelseLM-böckerna och de fyra volymerna Sverige en vintersaga kommer att överleva som litterära storverk.

Men Göran Palm var också pionjär när det gällde den moderna berättarrörelsen. Det var han som satte igång med, och myntade begreppet, berättarkaféer. Det började på Skeppsholmen i Stockholm 1985. Tanken var att vem som helst ska kunna ta till orda precis som man gjorde innan radio och TV tog död på berättandet från människa till människa. Göran brukade säga att berättarkaféer är yttrandefrihet i praktiken, inte bara som en princip. 

Idén visade sig vara livskraftig och berättarkaféerna har spritt sig ut över landet. I Stockholm har de fortsatt i obruten följd sedan starten, i andra lokaler, och är så vitt jag vet det äldsta evenemanget i Berättarsverige. På Liv i Sveriges hemsida skriver han att detta med att berätta livshistorier för varandra måhända låter gammaldags och omodernt, ”men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.”

 Göran levde som han lärde och var otroligt intresserad av vad andra hade att säga. Han njöt av att höra en bra historia. Den behövde förresten ens vara bra, bara den kom från hjärtat. Samma sak gällde de mest knaggliga texter med livsberättelser. (Däremot var han synnerligen giftig när han ironiserade över modernistisk poesi.)

Utan att hålla några berättarkurser blev han ändå en inspiratör för många av oss berättare. Jag är definitivt en av dem. Framför allt genom att skapa en trivsam atmosfär så att även de blyga vågade prata om sina upplevelser. Till och med ”kufar och galningar” som han blev varnad för i berättarkaféernas barndom kände sig välkomna. ”Berättarkaféer visar sin styrka i att också införliva avvikare”, skriver han i boken Berättarkafé – allt du behöver veta. I själva verket är det inte alls ovanligt att de mest tillbakadragna personerna, som för det mesta sitter tysta och lyssnar, är de bästa berättarna när de till slut är redo att ställa sig upp. Det har jag också lärt mig från Göran.

Han var själv en underhållande berättare. Jag minns till exempel när han redogjorde för livet i Pensionärernas badminklubb. Här fick han tips från några av veteranerna hur han skulle spela för att vinna. Mot dem som nyligen opererats för grå starr: slå höga bollar. Mot spelare med knäskador: tvinga dem att springa mycket i sidled.

Om det någon gång kommer att byggas ett tempel till det muntliga berättandets ära så ska Göran Palm stå staty vid ingången.

Pelle Olssonbild: Peller Olsson

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

En sagas ursprung 2

Kungen, bonden och gåtgissningen

Det var en bonde som blivit ovän med en kung. Kungen ville ta hemmanet från bonden och påstod att bonden hade kommit över det på ett oärligt vis. Bonden blev djupt bedrövad och bad att kungen skulle visa medkänsla, annars kunde han inte försörja sig själv och sin familj.

Kungen lovade att bonden skulle få behålla sin gård om han kunde lösa en gåta, som var så finurlig, att ingen i själva verket kunde lösa den.

Bonden blev bedrövad. Vad skulle han ta sig till? Till slut såg han ingen annan råd än att vända sig till Oden. Denne lovade att hjälpa honom.

Oden gick till kungens slott klädd i bondens kläder.

– Har du gåtan klar nu? frågade han.

– Ja varsch, svarade kungen. Väg går över, väg går under och väg på alla sidor. Vad är det?

– Det är bron på vilken vi står. Fåglarna kretsar över oss, fiskarna simmar under oss och det är väg på båda sidor.

– Rätt! förklarade kungen.

– Får jag nu ställa en fråga till eders höga nåd? undrade Oden.

Ja, det fick han.

– Vad var det Balder viskade i Odens öra, då han skulle brännas?

Det kunde inte kungen svara på.

– Vad skulle han väl viska, sa den förmenta bonden. Balder var ju sedan länge död när han lades på bålet.

 

Den här sagan från Göinge i Skåne går tillbaka på den isländska Hervararsagan. Hervararsagan hör till de sagor som kallas för fornaldarsagor och handlar om nordiska och germanska hjältar och kämpar. Handlingen tilldrar sig före Islands bebyggelse på 800-talet. Sagorna skrevs ner på 1300-talet men byggde på muntlig tradition och berättades som underhållning. Men eftersom handlingen ibland utspelade sig i Sverige fick de stort betydelse för den göticistiska historieskrivningen i Sverige och uppfattades som källor om landet forna storhetstid. En av de sagor som tidigast översattes till svenska, 1672, var just Hervararsagan.

Ett avsnitt i Hervararsagan handlar om den rike mannen Gäster blinde som är ovän med kungen. Kungen kallar Gäster blinde till sig för att straffa honom, men denne kan bli fri om han kan ställa gåtor som kungen inte kan besvara. Oden ikläder sig Gäster blindes kläder, reser till kungen och ställer en lång rad gåtor, bland annat de två som återfinns i den skånska sagan. Den sista gåtan har dock den skånske sagoberättaren ändrat på. Oden frågar: ”Vad var det som Oden viskade Balder i örat innan han bars till bålet?” Kungen blev ursinning och svarade: ”Det vet bara du, ditt eländiga troll.”

Kungen drog svärdet Tirfing och slog efter Oden, som förvandlade sig till en falk och flög bort. Kungen lyckades bara hugga av honom stjärtfjädrarna. Det är därför falken sedan dess har kort stjärt.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser