Author Archives: Monika Eriksson

En känslostark guidning på Teleborgs slott

untitled

För en vecka sedan var jag med om en guidning på Teleborgs slott i Växjö. Två dagar efter bar jag fortfarande grevinnans sorg i mig och nu en vecka senare är sorgen ett ljuvt vemod som får mig att försjunka i drömmar mitt i vardagen. Hur kan en vanlig guidning beröra mig så djupt? Kan det vara så att de här, för länge sedan döda, människorna öppnat dörren och lotsat guiden , Vibeke Hyltén-Cavallius,  rakt in i deras liv. Det måste vara så för berättelserna lät så sanna t.o.m. den om grevinnans tårar som kristalliserats. Flera skrattade men varför skulle det vara ett påhitt? Jag ser ofta människor vars hjärtan förvandlats till sten. Förvandla en kärlekstår till kristall verkar mycket enklare.

Jag är uppvuxen i Växjö och har som barn hört många historier om Teleborg under guidningen fick de liv, färg, doft och värme och befolkade på nytt slottet. Mulle-Pelles trappa fogades in under entrédörren medan vi såg på, tiden gav vika för berättelserna.

Som avslutning såg vi foton av några rum med de möbler som fanns på greveparets tid. Jag hade på tungan att fråga om det fanns foton på ”Grevinnans minnesrum”, men jag hejdade mig. Det rummet ska jag bygga upp själv i mitt eget minnesrum.

Monika

Läs mer  om slottet och berättandet där

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Näktergalen

nakterl

En dag, när jag väntade på bättre tider, fann jag bland Västmanlands sägner en som handlar om näktergalen. Den vill jag gärna dela med er nu när vi snart är inne i näktergalens tid.

Då näktergalen bodde i Paradiset var han en guldglänsande fågel i silverskrud som varje kväll sjöng Eva i sömn. När dagen kom då Adam o Eva utvisades ur Paradiset ville näktergalen följa dem. Vid porten stod en ängel o hejdade henne.
”Stanna här hos oss.” bad ängeln.
”Vem ska då sjunga fru Eva i sömn?” svarade näktergalen.
Ängeln log milt och sa: ”Låt mig då göra dig en kärlekstjänst.” Så sträckte han ut en hand och smekte näktergalen och den guldglänsande silverskruden blev till brungrå fjädrar.. Näktergalen förstod inte ängelns kärlekstjänst men flög glädjestrålande efter.
Ju längre bort Adam och Eva kom från Paradiset ju mer hårdnade deras hjärtan. Bland människorna fick de arbeta i sitt anletes svett och näktergalens sång berörde ingen längre i stället började man jaga och döda den lilla fågeln. Näktergalen fick fly från sina fienden och gömma sig långt inne i buskarna. Där i buskarnas brungrå mörker syntes inte näktergalen och hon förstod till slut ängelns kärlekstjänst. Än idag sjunger hon sin tacksägelse till Paradisets portvakt.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Monika Eriksson berättar

berättarstafetten5

Till jul i år köpte jag gåvobrev från IM. Varje brev var en get som skulle skänkas till en pojke i Malawi ett land i Afrika. Varför valde jag ett sådant brev? Jo, det berodde på ett möte.

Under hösten berättade jag på en skola med många invandrarbarn i Kristianstad. När jag berättar för människor där det svenska språket ibland kan vara oförståeligt använder jag handdockor. Bland annat har jag en get som är fantastiskt fin. Det är en hel get så jag får sticka in hela armen i den. Efter berättarstunden får lyssnarna gärna prova handdockorna. Barn älskar detta och de börjar genast leka. Geten är populär för han kan bita i vännernas näsor och fingrar. Så var det i klassen från Kristianstad och när barnen lekt färdigt och började samlas kring sin lärare igen kom en allvarlig mörkhyad pojke kladd i kostym fram. Under berättandet hade han suttit för lite utanför gruppen och lyssnat intensivt och allvarligt.

”Vill du också pröva geten?”

”I speak English, I´m från Africa.” Jag frågade då igen fast på engelska och han nickade. Så tog han sina båda händer och höll om bockens huvud strök med tummarna försiktigt över nosryggen och drog den lätt i öronen. Sedan fortsatte han sin inspektion över hela getens kropp, försiktigt men med ett fast grepp klämde han över min arm. När han konstaterat att geten var i god form bugade han lätt för mig. Innan han vände om hann jag säga: ”Du hade getter i Afrika.” Tyst mumlade han ett ja innan han försvann ut ur bibliotekets dörr. En 10–11-årig pojke med en enorm hemlängtan som satte djupa spår i mitt hjärta. Och inget kan jag göra mer än skänka getter till pojkar i Afrika och önska, önska att ”min lille vän i Kristianstad” och alla andra invandrade barn får ett bra liv i Sverige.

2 kommentarer

Filed under Att berätta

När minnen väller fram

Varje år gör jag en almanacka som säljs till förmån för Tingsås hembygdsförening. Bilderna ska var från Tingsryd och jag letar hela året efter foton.  Då och då får jag titta i någons album och det är för mig otroligt spännande.  Till augusti 2013 fick jag  ta till mitt eget album och upptäckte att också där finns historier som bör berättas.

Augusti

Jag tog många foton på mina elever. När jag plötsligt upptäckte att jag inte hade bilder så det räckte till årets almanacka, så tittade jag bland mina ”skolfoton”. Det tog tid, för mängder av minnen vällde fram. Alla foton var ordentligt inklistrade och det var bara det här som gick att pilla bort utan att förstöra något.ATT2

Det är länge sedan, Helene och Kristina har egna familjer numera liksom många av deras klasskamrater. Vi höll till i ”Gula paviljongen” en barack som byggdes på 1960-talet för att inrymma en matsal. Senare blev det gymnastiksal, fritidsgård, hemkunskapssalar och till slut lektionssalar för lågstadieelever.

Där snöade in och var kallt, särskilt på golvet, men fördelar fanns och en av dem var att jag kunde klippa av ringledningen så vi fick rast när vi ville. Samma ledning gick till högtalaren så vi behövde aldrig höra rektorns, för oss, meningslösa kommandon.

På bilden har vi utedag, det hade vi varje vecka. Den här gången var det så kallt att vi fick vända och ha utedagen inne. Vi tände en brasa på skolgården, så att de som hade korv med sig kunde grilla.

Du kan se två mindre lådor på bilden, det är barnens akvarier som de skötte själva och studerade. Vi hade också ett större och det var inte alltid fiskar i det. En gång hade vi kräftor och när vi kom tillbaka på måndagen hade kräftorna dött. Stanken var outhärdlig. Vi samlades till råd och en kille (8 år) anmälde sig frivilligt att hjälpa mig att tömma akvariet. De andra gick ut på förlängd rast. Den lille killen letade raskt upp en spann och en slang, släppte ner slangen i det illaluktande vattnet satte spannen under och så hejdade han sig. Han tittade på vattnet, slangen, spannen och så på mig. ”Sug du”, sa han o räckte mig slangen.

Jo, jag lärde mig mycket av barnen i ”Gula paviljongen”. Hoppas de lärde sig något av mig. Men en sak fick jag alldeles utan ansträngning, en stor kärlek till dem alla.

/Monika Eriksson

2 kommentarer

Filed under Att berätta, Bilder, Pedagogik

Berättande för alla

Bild

 

Idag har jag haft den sista träffen med min grupp i projektet ”Museipedagogik för alla” I ett och ett halvt år har jag träffat barnen från  Kungshögskolans särskola. Det har varit en otroligt stark upplevelse för mig. Jag oroade mig mycket för det första berättande och ännu mer sedan lärarna sagt att jag skulle ta en lång saga och berätta samma saga varje gång. Jag tyckte det lät konstigt och jag visste ju inte då hur kloka dessa lärare på skolan var/är. Pinkel blev mitt val. Efter första berättarstunden kände jag mig ganska misslyckad, det var bara en pojke som verkade tycka om sagan. Men redan nästa gång började jag förstå deras språk och tolka glädjen. Pinkel sprider alltid glädje och lycka hos barn men under de här berättarstunderna slog han alla rekord.

 

Bild

Läsåret därefter skulle jag berätta ”Lilla Rosa och Långa Leda” , men det var en miss. Där fanns ett elakt troll men hon var smilig och listig, inte alls som Pinkels trollkäring som vrålade och skrek när hon blev lurad. Hjälten var söt, tålmodig och vänlig medan Pinkel var lurig, glad och en riktig kanalje. Lilla Rosa förde ingen glädje in i barnens liv och var därför helt ointressant. Så bytte jag till ”Bocken som inte vill gå ur ärtlandet” och till berättelsen om ankungen som vill låta som alla djur hon möter. Nu blev det lyssnande av för visst är bocken festlig som buffar alla i magen. Till och med trollet, som kom smygande ut ur skogen för att köra bort bocken, fick sig en knuff och började gråta sitt trollyl. Och ankungen! Till slut går det inte att hålla igen skrattskriken när man vet hur tokigt det låter när ankan försöker sjunga som en koltrast.

Bilderna är från vår sista träff, Steve, Sagomuseets fotograf har tagit dem. Jag älskar bilden på flickan som skrattar så stort. En gång när Pinkel var ovanligt vild började hon gråta. Jag blev så rädd och for fram för att trösta henne. Då smekte hon min hand medan tårarna rann som pärlor och fick mig att förstå att det var glädjetårar.

Så mycket jag lärt mig av vuxna och barn i den här gruppen: Glädjen är den vackraste gåvan Vår Herre gett oss. Och en glädje, hur ynka liten den än är, ska tas emot av hela Din kropp och själ. En glädje får man inte hasta över.

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Julklappstips IX

Vi avslutar vår serie julklappstips med romanen Montedidio av Erri de Luca. Monika Eriksson kallar den ”en underbar saga”.

Författaren är född och uppvuxen i Neapel på 1950-talet.

13 år är bokens huvudperson, som av sin far blivit satt i arbete i en snickarverkstad. Här växer han i styrka och förstånd under mäster Errico, den vänlige och kloke chefens ledning. Där finns också skomakaren Rafaniello, juden i vars puckel det växer ett par vingar. Dessutom är den lille mannen fylld av godhet och historier.

Hemma finns pojkens far som sörjer sin döende hustru, pojkens mor. I våningen under finns Maria och kärleken. Längst ner portvakten som utnyttjar Maria som betalning för hyran. I pojkens hand vilar oftast en bumerang, en gåva från hans far. Den dag när pojkens styrka i armen är fulländad ska bumerangen släppas fri.

Boken är på 115 glesa ganska storstilade sidor men tar ändå sin tid att läsa, då varje ord känns dyrbart. Det är en underbar saga mitt i en ibland grym verklighet. En berättelse som lämnat djupa avtryck i min själ.

Monika Eriksson

Montedidio är utgiven av 2011 Elisabeth Grate Förlag.  ISBN 978 91 864970 5 7

3 kommentarer

Filed under Litteratur

Tingeling 5

Så har jag varit för sista gången på Tingeling. Nej jag är inte ledsen. Har nämligen fått lov att komma och berätta mer på vårterminen.

Det var en liten skara som samlades kring mig, flera var sjuka, men entusiasmen var lika stor som vanligt. Och jag började:

”Det var en gång en … en?” ”Mamma” fyllde en av de stora (= ej fyllda 3) i. ”som hade en trädgård. ”Nam-nam” ropade en av de små som just fick syn på påsen i min korg och kom ihåg gurkan. Så tog vi oss igenom hela sagan med hjälp av de två ”stora” barnen som fyllde i med ord. Jag vet inte varför vi skollärare är så fixerade av vikten av ord. För visst talade de små också, de använde kroppsspråket med stor skicklighet. Det borde vi lärare se till att de inte tappar för det talade ordet. Att se ansiktena förvridas i tyst gråt på de små och fröknarna, sekunderna innan det var dags för något djur att sätta sig ner och gråta, är en hjärtevärmande fröjd för min själ. Jag är övertygad om att Gud Fader själv sitter med i bakgrunden och småskrattar. Jag blev så till mig av barnens medverkan att jag tog i lite väl mycket när bocken stångade den lilla musen. Resultatet av det blev att en av de ”stora” satte händerna för öronen varje gång det var dags för bocken att stångas. Getabocken fick verkligen använda hornen den här gången, han har knappt hämtat sig än. Det var stor glädje när barnen med sin egna armar instuckna i handdockan fick bocken att stångas.

Den stackars getingen däremot var helt bortglömd, petad från hitlistan låg den gömd under min stol. Hur han hamnat där har jag ingen aning om.

När jag började berättandet på Tingeling hade jag några frågor jag vill ha svar på. Nu inser jag att det var ovanligt dumma frågor. Endast en av dem kan jag stå för idag. ”Betyder berättaren något”

Jag har många gånger frågat mig vad det är lyssnaren ser när han/hon håller blicken så fäst vid mig. Jag har förstått att det är sagan de tittar på, jag/berättaren är bara ett redskap. De första gångerna med de här barnen var jag ingenting, inte ens Alex farmor. Jag var redskapet som lockade fram sagan. Först efter tredje gången började några förstå att det var jag/berättaren som bar på sagan. Det syntes på deras sätt att ta emot mig, de ville så gärna att jag skulle se dem.

Idag när jag kom som farmor för att hämta barnbarnet fick en av de små flickorna se mig genom glasrutan. Hon tryckte näsan mot glaset och knackade med den lilla näven. När han var säker på att ha min uppmärksamhet utförde hon en liten sirlig dans. Jag och sagan tog emot dansen som den stora gåva det var.

Nu väntar jag bara på den 13 december då jag som inbjuden gäst ska få vara med om Älvans luciatåg. Vadå? Det är klart jag är mallig.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Filed under Att berätta, Pedagogik