Author Archives: Saga Alexanderson

About Saga Alexanderson

Berättare på Sagomuseet

Hurusom enerisrök fördriver ormar och gift och lindrar månadssmärta…

..det var en av lärdomarna som deltagarna i Ljungbyfestivalens sägenresa fick sig till livs. I år gick färden i riktning nordöst från Ljungby, till Östbo härad, och de som stod för berättandet på bussen var två av Sveriges mest kunniga folklorister, nämligen Per Gustavsson och Bengt af Klintberg. Bussen var fullsatt till sista plats.

Första stoppet gjordes vid Träle källa, invid Sörhorja by. Här i bygden lever sägnen om flickan som var dotter till den rike bonden och ynglingen, som var träl på gården. De älskade varandra, men deras kärlek verkade omöjlig. Flickans far lovade dock att de skulle få varandra, men bara om de lyckades att skära säden på föregivna åkrar mellan solens uppgång och nergång under en dag, ett uppdrag som syntes orimligt. Deras kärlek var så stark, de slet i sitt anletes svett hela den heta dagen. De nådde sitt mål och stapplade vid solens nedgång ner till den närbelägna källan för att släcka törsten. Allt det klara, kalla vattnet som de drack, gjorde dock att de båda drabbades av slag och avled. Deras grav återfinns under en sten på höjden intill.

DSC_2025

 Vi färdades utmed sjön Hindsens strand genom ett landskap där gamla ekar sträckte sina knotiga grenar ut över vägen. Då och då kunde vattenspegeln skymtas genom trädridån. Här fick vi höra om Skams önskan att få fler människobarn i sitt våld. Det har han också fått löfte om, men först den dag då alla träd står utan löv. Det sker dock aldrig, ekens och bokens löv sitter alltid kvar ända tills de nya spruckit ut.

Träkorset i Drömminge har stått på sin plats sedan början av 1800-talet. Två bröder älskade samma kvinna. Den ene fick hennes ja. Den andre brodern lade sig i bakhåll, överföll brodern och i slagsmålet som följde, dödade de varandra. Bybor reste korset som ett minne. Det har bytts ut ett antal gånger under årens lopp. Det sägs att korset garanterar att det inte blir ofred i byn. I närheten står också den stora Drömmingeenen, ett stort vård- och läketräd. Enens bär har ett litet kors på varje bär, därför bör man använda det i mat och dryck för att hålla sjukdom borta. Rök från enen fördriver ormar och gift, avkok på ris eller bär botar smärta vid månadsrening. Det hjälper också män som har svårt att låta sitt vatten.

Ett annat stopp gjordes vid Trolle klippa, i närheten av Bor. Här stod vi nedanför en bergvägg, 10-15 m hög och ca 70 m långt. Här bodde trollen. En gång var det en adelsman som på väg till julottan i Voxtorp kom ridande förbi klippan. Då kom det ut en vacker jungfru som bjöd honom att dricka ur ett dryckeshorn. Han blev misstänksam och högg huvudet av henne och mycket riktigt, då syntes det att hon var ett troll. Nu fick han brått därifrån, trollen jagade honom hela vägen till kyrkan, men där var han i säkerhet. Hornet skänkte han till Voxtorp kyrka.

Vi gjorde också en paus vid Rydaholms kyrka och fick höra historien om dess tvillingtorn. Och i församlingshemmet fick vi också dricka det välsignade eftermiddagskaffet, den timliga spisen är nog så viktig. Under transportsträckorna mellan sägenplatserna underhölls vi med fler historier av skilda slag. Ett spännande besök på Eds herrgård fick vi också innan det var dags att styra kosan mot Värnamo och Ljungby igen. Nästan motvilligt lämnade vi berättelsernas värld för att återgå till verkligheten. Berättarrösterna kunde förnimmas långt in i sommarnatten.

DSC_2027

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Att berätta

”Det svarte”

DSC_0526

”Det är inget annat än otyg, häxeri och jävelskap med det stället”
Så säger gammalt folk om den märkliga platsen i Dannäs än idag.
Ett 30-tal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg lät sig inte avskräckas utan hörsammade inbjudan. Färden gick till byn som ligger öster om sjön Bolmens norra del. Det var dags för säsongens sista träff.
Magin kring platsen på Dannäs säteris ägor lever kvar. Det svarte är ett vidsträckt område med mark där inget förmår att växa. Låga björkar och tallar har skickat ut långa utlöpare till rötter som förgäves söker fäste, de slingrar likt ormar ovanpå marken på den svartbruna jorden. Odonris försöker etablera sig, men för en tynande tillvaro.

En av markägarna, Stefan Josefsson, ledde oss till platsen, som ligger svårtillgänglig och avsides. Det sägs att platsen är förbannad. En historia menar att en riddare som nekades mat på säteriet uttalade den, en annan hävdar att det var två missionärer som mördades här.
Storgodset ägdes fram till 1900 av adeln. Ätter avlöste varandra och herrarna som styrde över de många torparna var många gånger hårda och stränga. En av dem kommenderade en dag några drängar att ta häst och vagn och köra till Det svarte och hämta bränne i form av gamla torra stubbar. Drängarna blev rädda, men tordes inte annat än att lyda. De lastade kärran full under dagen under stor vånda. När hästarna drog hem lasset, betedde de sig som om det var enormt tungt, de svettades så att det löddrade. De spändes ifrån och ställdes in i stallet. Nästa morgon låg de båda två döda i sina spiltor. Kärran med stubbarna blev stående utanför stallet. Inget, varken hot eller stryk från herremannens sida, kunde få någon dräng att lasta av dem.
Dagens Dannäsbor vet, att om en jägare avlossar ett skott som råkar löpa över området, kan han vara förvissad om att bössan är fördärvad för all framtid. Det enda som möjligen kan hjälpa är att koka bössan länge i vatten.

Vi fick också möjlighet att beskåda de vackra väggmålningarna från 1700-talet som finns i ett rum i säteriet. De speglar den livliga verksamhet som pågick runt säteriet för några hundra år sedan. Det fanns t ex kvarn, sågverk och tegelbruk. På en målning ses Det svarte breda ut sig och man skymtar också ön Danö ute i Bolmen. Även här hade säteriet torpare, den siste flyttade 1904. Vintertid kunde det vara besvärligt att bo där. Opålitliga isförhållanden kunde innebära att man inte kunde ta sig till fastlandet och fylla på matförråden. Det berättas att många Danöbor omkom genom drunkning, t ex den siste torparens första hustru. Trots dåliga isar nödgades hon ge sig ut mot Bolmsö för att skaffa mat. Dessvärre brast isen när hon nästan var i land och hon drunknade. Hon begravdes på Bolmsö medan mannen och barnen satt på Danö och hörde begravningsklockorna. Slutligen högg sig Bolmsöbönderna fram genom isen med en båt och undsatte familjen med mat.

Dannästrakten är en gammal kulturbygd som varit bebodd ca 2000 år. Tillnamnet ”Västbo smörklimp” syftar på den bördiga åkermarken som utgörs av gammal sjöbotten. Byanamn som t ex Hasselbacken, Böke och Eklanda ger en antydan om att vegetationen mestadels utgjorts av lummig lövskog.
Innan kvällen var till ända hade vi också besökt Pängabacken, där en skatt sägs ligga begravd, den lilla sjön Knorten, på vars botten Dannäs brudkrona ligger, samt Linnegården, där Ambjörn, Carl von Linnés anfader var bosatt.

Bilder: Gunlög Josefsson, från boken Berättelser om en by, samt Ylva Rosen

 

20170516_192846

1 kommentar

Filed under Att berätta

Fabulafestivalen står för dörren

festival-2016_skuren_cmyk

Mats Rehnman:
Nu drar det ihop sig. Mina kollegor i kompaniet repeterar inför Fabula Storytelling Festival som går av stapeln 7-8 oktober. Så även jag, eftersom vi har Sverigepremiär för min och Emma Reids föreställning Metamorf på fredag. Vi har ju spelat den tidigare men då på Beyond the Border International Storytelling Festival i Wales. Jag skrev i juni här i bloggen om hur vi förberedde oss, och att jag var lite nervös för om tekniken skulle fungera.

Metamorf i Wales
Nog var det en utmaning. Jag hade varit på plats på slottet i två dagar och förberett scen, ljus och teknik. Vid sista testen innan publiken kom in så funkade allt. Min iPad kommunicerade trådlöst med de andra apparaterna och projektorn svarade med att låta mina bilder växa fram på den stora bioduken.
Vi var redo, väntade backstage medan publiken kom in och bänkade sig. Konferenciern värmde upp dem och så kunde vi gå in under applåder. Emma stämde upp den första musiken och jag satte pennan mot min iPad. Inget hände!
Tekniken svarade inte! Just vad jag fruktat mest av allt. Men eftersom jag fruktat att något sånt kunde hända fanns en plan B. Jag halade fram en digital ritbräda. Lite svettig var jag nog, men nerver kan hjälpa upp skärpan. Jag gick in under filmduken och började rita i storformat. Så var vi igång. Och det blev ganska hisnande. Berättelserna är fantastiska i sig själva; myter och legender som brottas med gender, män som föder barn och kvinnor som gifter sig med varandra. Men att ha Emmas fantastiska musik runt sig, och att låta bilder och former växa fram under berättelsen, det var en ny upplevelse. Susningen i publiken när jag plötsligt började måla med rött ljus på den spelande Emma! Gensvaret efteråt premiären var enormt.

Hur går vi vidare?
Efteråt var jag så taggad. Med den här föreställningen bröt vi ny mark och jag vill verkligen gå vidare. Den konstnärliga sidan är så spännande, jag ser otaliga vägar att utforska. I en blog längre fram skall jag resonera kring de konstnärliga aspekterna. Men den där lilla osäkerheten kring tekniken fick mig att göra två ansökningar när jag kom hem. Jag behöver medel för att anlita en duktig tekniker som hjälper mig hitta säkra lösningar, smart programvara för mina behov, samt pengar som ger arbetsro för att utveckla konceptet. Men båda ansökningar avslogs. När det gäller performance storytelling har det alltid varit svårt att få stöd. Det är fortfarande ganska okänt som scenkonst.

Konferens i Paris
I våras besökte jag La Companie du Cercle i Paris. Den kände conteuren Abbi Patrix hade bjudit in till en konferens med franska scenberättare, Fabula och Västerbottensteatern. Diskussionen handlade om just det här problemet; Att bidragsgivare runt om i Europa inte fått upp ögonen för performance storytelling. Att våra ansökningar inte beviljas. Teatern är den normerande konstformen. Och inget ont om teater, men det stämmer till eftertanke att Västerbottensteatern som varit berättarkonstens tydligaste fäste i Sverige har lagt ner sin berättarensemble. Vi behöver så innerligt institutioner och aktörer som jobbar offensivt för den här konstformen.

Fabula Festival
Lyckligtvis är jag omgiven av berättarkollegor som alla strävar åt samma håll. På festivalen nu till helgen kan man se väldigt spännande och olikartade föreställningar som prövar och utvecklar den konstnärliga formen. Som Mikael Öbergs allkonstverk “Innanna”. Som Kersti Ståbis och Göran Hembergs fornisländska Drakringen. Som “Evil Twin” där Agnes Branting, Amanda Glans och Frida Spång berättar japansk skräck. Som ”al Hakawati” där Peter Hagberg, Ahmed Alaydi och Agnes Branting berättar syriska folksagor tillsammans med tre teckenspråktolkar. Ja och rader av andra spännande program, som Metamorf till exempel, med mig och Emma. Gissa om jag repeterar nu, med vardagsrummet mörklagt och målningar som växer fram på en redig projektionsduk som jag skaffat. Hoppas vi ses på festivalen!

PS: Missen på premiären i Wales var att min bluetoothpenna hade laddat ur. Om någon nu undrar.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta