Category Archives: Att berätta

Det muntliga berättandets framtid

Hur mår egentligen det muntliga berättandet i Sverige?  Har berättandet tappat mark? Hur är tillväxten? Det är frågor som jag hör ibland. Jag brukar svara att det muntliga berättandet lever och mår bra i Sverige. Det är bara att gå igenom en skolkorridor eller besöka ett fikarum så hör man dem, berättelserna. Man behöver faktiskt inte ens höra, det räcker att titta. Om du mitt bland alla smartphonestirrande människor ser någon som lutar sig fram med lysande ögon och levande kroppsspråk, ja då är det en som berättar.
Fast jag vet ju att det är inte den typen av husbehovsberättande folk syftar på när de undrar över tillståndet för det muntliga berättandet. Snarare tänker dem på berättande inför en publik på scen, ett mer konstnärligt berättande med episka, längre berättelser.

Är det inte så att medåldern på scenberättare är hög i Sverige? Att tillväxten av unga berättare är dålig? Jo, kanske, men det är inte riktigt sant. Det finns en tillväxt, men den sker i inte i berättarföreningarna, på berättarslam eller ens på berättarfestivalerna. De unga berättarna och de nya berättelserna dyker upp i helt andra sammanhang. Låt mig ta tre exempel:

Lajvrörelsens berättande
Lajvrörelsen är stor i Sverige. Tusentals människor åker ut i skogarna för att för en tid få vara någon annan än sig själv. En av många karaktärer som lajvare väljer är ”Berättaren”, alltså en som under lajvet bland annat underhåller övriga med att berätta sagor. En del av har blivit så förtjusta i sin berättarkaraktär att man fortsatt berätta off- lajv.  Berättargrupper har bildats och en del uppträder t o m off-lajv som Berättaren och underhåller vid t ex Medeltidsdagar. Oftast berättar man traditionella Folksagor och myter.

Dokumentärt berättande
I Stockholm finns just nu två dokumentära berättarscener med berättelser ur livet. Den ena är ”Storydox” på Kulturhuset, Stadsteatern. Den andra scenen är på självaste Dramaten och heter ”Svenska berättelser på scen”. I båda fallen är det proffs som coachar människor med en bra livshistoria, så de kan inta en scen med sin berättelse. Det dokumentära berättandet har lockat en stor publik.

YouTube-berättande
Hundratusentals barn och ungdomar ägnar numera massor av tid åt att följa sk You Tubers. Oftast gör You Tubern helt vardagliga saker medan hen har filmkameran på, går och handlar, sminkar sig osv. Ett vanligt tema är något man kallar Storytime. Det betyder att You Tubern helt enkelt berättar en historia ur sitt liv. Mycket liknar det husbehovsberättande som brukar berättas i skolkorridorer och på fikarum. Skillnaden är bara att detta följs av massor av tittare.  Här är ett exempel  som har över 300 000 visningar.

Dessa exempel visar att det muntliga berättande lever och mår väl. Det dyker dock upp i helt andra sammanhang än vad vi är vana vid. Kan man då få till ett möte mellan den gamla berättarrörelsen och dessa nya uttryck? I viss mån finns det redan möten. Storydox berättarna coachas av storytellers från Fabula och några av Lajvberättarna är inbjudna till Ljungby Berättarfestival. Men det behövs fler mötesplatser för det muntliga berättandet.  Själv hoppas jag på utbildningarna. Där kan folk med olika ålder och erfarenhet mötas med det muntliga berättandet som gemensam nämnare.
Idag finns det en universitetskurs på distans, men det behövs fler. På utbildningarna kan det växa fram en  stolthet över att det muntliga berättandet och en insikt om att det är en alldeles egen kulturform och inte bara något man gör som bisyssla.
Lyckas man med detta är jag övertygad om att det muntliga berättandet går mot en lysande framtid.

 

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Om draken eller lindormen DRAKENS GÅTA

 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm

Årsbok utgiven av Kronobergs läns Hembygdsförbund, Växjö 2017

bok

Thomas Malm är biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tagit fram Hyltén-Cavallius´ bok Om draken eller lindormen (1884-85), granskat och kommenterat den. Dessutom försett den med en mångfald av fotnoter och ett rikt urval illustrationer. Detta är tredje gången skriften publiceras, 130 år sedan den andra upplagan kom 1885. Malm vill utifrån sitt perspektiv som forskare, och utifrån vår egen moderna tids betraktelsesätt, söka förstå hur H-C kan ha tänkt och resonerat. H-C var nämligen övertygad om att lindormen existerade i sinnesvärlden.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) har sagts vara den svenska etnologins fader. Redan som ung fascinerad av de gamla berättelserna tog han sig som vuxen igenom sin födelsebygd Vislanda både till häst och till fots för att från ”folkets läppar” samla in den svenska folkdikten. Han var en utpräglad nationalromantiker. Hans viktigaste arbete är Wärend och wirdarna. Ett försök i svensk etnologi (1863-68). I sitt insamlingsarbete hade H-C ofta stött på fenomenet lindorm eller drake. Många hade sett den och kunde beskriva djuret i detalj. Berättelserna var entydiga och konkreta. Informanterna var vanliga människor, rediga och trovärdiga. Det fanns anledning att ta dem på allvar, menade H-C.

Lindormen, draken eller hjulormen, som den också kallats, var ett vidunder, förfärligt att skåda. Den kunde vara flera meter lång och tjock som ett manslår, ibland med kluven stjärt. Mörk till färgen, med ljusare strimmor. Den hade en man, liknande en hästman av tagel, ibland också fjäll. Den hade stora stirrande ögon, gnistrande blick. Om den blev retad reste den sig på stjärten och sprutade ut ett illaluktande gift – etter. Fick man det på sig blev man sängliggande i både dagar och veckor.

Hyltén-Cavallius trodde på lindormen. Han lade ner mycket arbete på att bevisa att den existerade. Det han hittills sysslat med låg inom fältet för humaniora. Men nu ville han, med hans egna ord ”ge en vinst på en gång för naturhistorien och kulturhistorien”. Det här var inte ett galet infall av en åldrande folklivsforskare. H-C var en utomordentligt kunnig och påläst person. Dessutom, vid den här tiden diskuterades allvarligt inom forskarvärlden om det kunde finnas en kärna av verklighetsbakgrund i sägnerna. H-C hade tidigare i sin forskarkarriär (Wärend och Wirdarne) ställt frågan om föreställningen om trollen egentligen var kollektiva minnen om ett äldre folkslag, som i och med människans ankomst blev undanträngt och marginaliserat.

Alltså vände han sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.

Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.

Bevisligen existerar ingen lindorm även om enstaka rapporter fortsatt att komma in efter det att H-C gått bort, ja, ända in i våra dagar. Hur kan vi då förklara att så många människor påstår sig ha sett lindormen eller draken?

Malm menar att vi får söka svaren på flera nivåer. Han börjar med att ge en historisk tillbakablick. Man kan konstatera att i Sverige funnits en lång tradition att skildra möten med stora, egendomliga ormar. Bakgrunden kan vara kulturpåverkan utifrån, möjligen kan också antikens och det förkristna Nordens ormkult haft gemensamma, indoeuropeiska rötter. I kulturer världen över (Malm ger en rad exempel) har ormen eller draken haft en framträdande plats. Ormen är speciell. Vi människor reagerar känslomässigt inför den, tillskriver den gärna egenskaper som ondskefull eller grym. Eller motsatsen, både i det förkristna Sverige och det antika Rom uppfattades ormen som en budbärare och lyckobringare.

Så till de psykologiska faktorerna. I och med att lindormen-draken var så central i våra förfäders föreställningsvärld är det inte konstigt om folk då och då trodde sig möta den. Det vi förväntar oss att se – det ser vi. Men räcker det som förklaring? De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.

En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.

En annan faktor är uppgiftslämnarens mentala tillstånd. Han/hon kan ha varit sjuk fysiskt eller psykiskt, haft nedsatt syn, trillat och fått hjärnskakning med syrebrist som följd eller helt enkelt varit – full. Brännvinskonsumtionen var omåttlig under H-C´s tid. En annan sak som diskuterats är om H-C kan ha bearbetat vittnesmålen stilistiskt, efter sin egen mall och därmed påverkat innehållet. Hans informanter var många gånger inte själva läs- och skrivkunniga.

Malm rundar av sin genomgång med att en rad faktorer har inverkat på de påstådda mötena med lindormar och drakar, det finns ingen allenarådande förklaringsmodell. En grundmurad tro i kombination med självsuggestion, feltolkningar och överdrifter, liksom påverkan av brännvin, är nog den rimligaste förklaringen på den gamla gåtan. Med Malms egna ord: ”Om en fjäder enligt sagan kan bli fem hönor, ja, då kan väl en tjäder eller en iller bli en drake.”

Detta är en utomordentligt spännande och läsvärd bok.

                                                                                Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Ny bok om berättarverkstad med berättardocka

skannad.jpegJag gillar verkligen den danska berättaren Lene Broks böcker om muntligt berättande. Det som är gemensamt för de två böckerna Fortæl! Fortæl! (2005) och At fortælle sig selv (2012, se bloggen 1/2 2013) ) är den stora tilltron till att berättelsen skapar lust, glädje och förhöjer livskänslan. Hon återkommer också ofta till att muntligt berättande är intimt sammankopplat med leken. Berättandet och lyssnandet är ett redskap för att både lära känna sig själv och fördjupa kunskapen om omvärlden och de stora sammanhangen. I den lilla boken Timo Moto på eventyr (2008) visar hon mycket konkret på hur man kan arbeta med en folksaga tillsammans med barn.

Den nya boken Fortælleværksted (2017) med underrubriken Kreativt sprogarbejde med børn är också en mycket detaljerad skildring av det pedagogiska arbetet i en barngrupp utifrån en särskild folksaga. I det här fallet den norska sagan Dockan i gräset, som tecknades upp av Asbjørnsen och Moe. Sagan är en variant av den svenska sagan Råttprinsessan som i den internationella sagokatalogen har beteckningen ATU 402.

Tankarna i de tidigare böckerna återkommer i den nya bokens inledande översikt över muntligt berättande och barns utveckling både av identitet och språk. Det nya är att berättandet kopplas samman med skapande av berättardockor. Och här förenas Lene Broks berättarerfarenheter och medförfattaren Jane Hydegaards verksamhet som dockspelare, dockmakare och pedagog. Med den enkla dockan som redskap kan barnet gå djupare in i sagan och på ett naturligt sätt leka sagan och återberätta den. Författarna betonar vikten av att skapa dockan själv:

Når barnet laver sin egen fortælledukke, tilfører det liv og sjæl til dukken, og samtidig udvikler barnet et stærkt tilhørsforhold til den, netop fordi det selv har skabt den.

Författarna betonar ofta hur viktig den vuxne är för barnets språkutveckling, språket föds i en dialog med vuxna som hela tiden bekräftar barnets uttrycksglädje, bjuder på nya ord och språkliga förebilder. Boken genomsyras också av författarnas stora tilltro till att alla kan berätta och leka utifrån sagor.

Per Gustavsson

Lene Brok & Jane Hyldgaard: Fortælleværksted. Kreativt sprogarbejde med børn. København, 2017. Akademisk Forlag. ISBN 978-87-500-5081-0

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Under jubileumsåret genomförs i Sagobygden en rad arrangemang som lyfter fram hans gärning. Här på bloggen publicerar vi nu i fyra avsnitt en ingående artikel om Hyltén-Cavallius som sagosamlare. Den har tidigare publicerats i Kronobergs läns hembygdsförbunds tidskrift I Värend och Sunnerbo 2017:4.

Bild_21

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1844. Teckning av J. A. Wetterbergh.

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

I juni 1843 rider Gunnar Olof Hyltén-Cavallius från föräldrahemmet i Vislanda för att besöka släktingar och samla folkminnen. I backstugan Havastuaträan under Ryds Storegård i Agunnaryds socken möter han änkan Cajsa Andersdotter (1792-1857), Halta-Kajsa, som med sina tre döttrar nyligen flyttat till stugan. Det är trångt i den lilla stugan, för där bor också Martha Samuelsdotter med man och sju barn. Gunnar Olof lyssnar på de båda kvinnornas berättelser och tecknar upp sägner och gåtor. Han fängslas av Halta-Kajsas berättelser och kom att besöka henne flera gånger under de följande åren och 1848 tog han med henne till hemmet i Stockholm som barnpiga. I sin självbiografi Ur mitt framfarna lif ger den åldrande Hyltén-Cavallius en bild av mötet med Halta-Kajsa:

Denna bekantskap var för mig ovärderlig; ty jag har under hela mitt lif aldrig träffat en qvinna med rikare poetisk uppfattning än denna obemärkta qvinna ur folket. Hon egde i sitt minne en outtömlig skatt af gamla visor, sagor och sägner, och var in i vår tid en lefvande typ ur vår skogsbygds längst försvunna medeltid. Jag egnade och all min till buds stående ledighet åt studiet af denna rikt begåfvade varelse, och då hennes traditionela förråder syntes outtömliga, tog jag henne framdeles såsom barnpiga i mitt hus i Stockholm. Mycket af hvad jag forskat har jag lärt af henne, och jag tycker mig ännu ofta hos min äldsta dotter Anna igenkänna känslostämningar och uppfattningssätt, lånade från den fromma qvinna, som skötte hennes barndom.

”O, vilken fröjd!”

Gunnar Olof var 25 år vid det här mötet, som fick en så stor betydelse för hans författarskap. Men redan som 17-åring i mars 1837 inträffade en händelse, som kom att få en avgörande betydelse för hans livsinriktning. Han fick i sin hand Erik Gustaf Geijers och Arvid August Afzelius´ samling Svenska folkvisor som de gav ut 1814-16. ”Den känslans innerlighet, som genomgår denna gamla poesi, grep mig med förunderlig makt.”, skriver han i sina minnen, och frågade sig om det ännu inte fanns tid att ta tillvara traditioner som går tillbaka på en gammal svensk kultur. De följande somrarna gör ynglingen arkeologiska utgrävningar i sin hembygd och samlar flitigt in folksagor. äventyr, gåtor, ordspråk, dialektord, sägner och visor. I sina minnen utbrister författaren när han ser tillbaka på sin ungdom:

O, vilken fröjd för en nittonårig yngling, sprittande af kraft, lefnadsmod och vetenskapligt intresse, att på detta sätt få ströfva omkring i en bygd, så rik på minnen som Småland då ännu var! Äfventyr på äfventyr, lust och lekar, glada jagter i den gröna skogen och vid den blåa insjön, muntra samspråk med ”Moran” i den gamla sparrastugan och med unga täcka bondflickor ute på ängen, brottning och kamplekar med bonddrängarne, sång och fina baler på herrgårdarna ömsom med felalekar och midsommardans ute i bygden; och emellan allt detta en rikedom av forntidsbilder, mossiga bautastenar, gamla jordfynd, sagor, sägner, riddarevisor och medeltidskyrkor. I sanning, ju mer jag blickar tillbaka, desto bättre finner jag, att jag haft en afundsvärd ungdom, att icke säga ett afundsvärdt lif; och för så vidt en fortsatt kamp och en oändlig rikedom på friska, vexlande intryck kan kallas lycka, lära väl få menniskor ha varit så lyckliga som jag varit det.

Hembygden var det nav som Hyltén-Cavallius fornforskning rörde sig kring. Som vuxen bevarade han starka minnen av hur han som mycket liten fått följa med fadern till julottan, där hundratals bloss lyste i nattmörkret, och modern till ystamöten, där det lektes och sjöngs hela natten. Genom modern hörde Gunnar Olof till den gamla prästsläkten i Vislanda som har skildrats av släktingen Samuel Ödman i den klassiska Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830. Ödman beskriver ostmötet som en av tre stora folkfester, bredvid julen och humlekvällarna. Livfullt skildrar han hur alla människor på prästgården deltog i humleplockningen och hur det berättades: ”Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling.” När en slutade sin berättelse, började den som satt intill. Både fantastiska undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner berättades. Skildringen avser 1760-talet men visar hur levande berättartraditionen var i Vislandabygden kring 1800. Det understryks av Hyltén-Cavallius som berättar hur han som liten hört människor i sin omgivning berätta om möten både med skogsnuvan och näcken, och hur folk hört gastar ropa i natten.

Den nyromantiska idérörelsen

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius möte med den muntliga berättartraditionen i hembygden och människors levnadssätt och seder, som han menade bevarade ålderdomliga kulturdrag, måste också ses i ett större perspektiv, den framväxande nyromantiska rörelsen under 1800-talets första hälft. Ynglingen Gunnar Olof växte upp i en tid präglad av intresse för folkets diktning. Folket det var bönderna eller med ett annat ord allmogen. Folkets enkla rena levnadssätt med rötter lång tillbaka i Sveriges historia ställdes som kontrast mot den internationellt präglade och förkonstlade högreståndskulturen.

Napoleonkrigen hade på kontinenten väckt nationella stämningar som i Sverige förstärktes  av förlusten av Finland. En rörelse för skandinavisk enhet växte fram. Nationalismen anknöt till stormaktstidens historieskrivning, där fornminnen och gamla berättelser användes för att framhäva Sveriges ärorika förflutna. Ett exempel från Hyltén-Cavallius egen hembygd var Petter Rudebecks storvulna beskrivning av det gamla smålandet Wärend med rötter både i fornnordisk och antik diktning.

Ett uttryck för den nygamla idéströmningen var Götiska förbundet som grundades 1811. Föreningen verkade för en fosterländsk och moralisk väckelse och syftade till att ge tillbaka Sverige dess självkänsla. På programmet stod att ”återuppliva de gamla göters frihetskänsla, mannamod och redliga sinne”. En Göts väsen skulle vara enkelt och oförställt och präglas av pliktuppfyllelse och självförsakelse. Erik Gustaf Geijer publicerades i det första häftet av förbundets tidskrift Iduna sin dikt Manhem, som inleds med orden: ”Det var en tid det bodde uti Norden, en storsint ätt, beredd för fred som krig. Då, ingens slav och ingens herre vorden, var odalbonden var en man för sig.” I dikten Odalbonden, som också trycktes i tidskriftens första häfte, tecknar Geijer denna idealgestalt som en garant för landets fortbestånd. I Götiska förbundet samlades författare, språkmän, präster, lärare och fornforskare som alla var besjälade av forskning i de gamla Göternas hävder, både diktning och arkeologiska lämningar.

Den var i den andan Hyltén-Cavallius beslöt att tillsammans med sin vän George Stephens ge ut en samling med svenska folksagor. 1843 tecknade de kontrakt med bokhandlare Bohlin. Hyltén-Cavallius bad fadern Carl Fredrik Cavallius om hjälp med sagor från den småländska hembygden.  På sonens begäran svarade prosten:

Sagornas tid är nära förfluten. Skada att jag i min barndom icke kom att tänka på att sådant en gång kunde bli begärligt. Jag har hört många hundrade, men nu minnes jag dem icke mer.

Trots sin reservation lyckades fadern förse sonen med ett stort antal sagor nedskrivna av sagesmän i bygden, bland dem Mickel i Långhult och Sven Sederström, två portalgestalter inom folkdiktningen i Sverige. Prosten skickade också 45 egenhändigt upptecknade sagor och sägner till sonen. I ett brev uppgav han kortfattat sina sagespersoner, såsom ”fru Svenssons piga” och ”lille Jösse”. I ett annat brev beklagade prosten sig över att han inte hunnit läsa de böcker som sonen skickat:

Du undrar troligen, hvad som kunnat hindra? Vet då: jag fick rätt på en gräbba, som kunde flere sagor och att uppteckna dem har desse senaste dagar varit min enda sysselsättning. … Du måste skynda att säga mig, om du vill ha mera sådant. Här finnas ännu flera gräbbor, som kunna sagor. Jag har funnit, att det är isynnerhet qvinnorna, till hvilka man i detta afseende måste hålla sig. Männens pusslustigheter passa troligen ej.

De 45 berättelser som Carl Fredrik Cavallius sände till sin son i Stockholm genomsyras av prostens egen röst. Han lyssnade på »gräbborna« och med sina egna sagoupplevelser från barndomen i minnet, utformade han sedan sagorna så som han tyckte att de skulle vara. Sagorna blir till små predikningar där prosten tar fasta på sagornas uppfostrande och sedelärande innehåll. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om insamlingsarbetet i Stockholm och om utgivningen av Sveriges första sagosamling.

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Hur lever sägner vidare i dag?

17._kuggaberg_och_trollens_julafton

Hur lever sägner vidare? Här är ett litet enkelt exempel på hur berättartraditionen förmedlas vidare i den vardagliga samvaron mellan generationer och i barns lek. Arne Nilsson, som ger den här lilla skildringen, var i många år kulturnämndens ordförande i Ljungby. I juli publicerade vi på bloggen en dikt av honom Visst dansar väl ännu små älvor ibland.

Exakt årtal minns jag inte men låt mig säga att året var 2002. Vår Amanda var den gången en ca 6-årig liten Angelstadsflicka och vistades ofta hos oss båda, hennes mormor och morfar ute i Långhult. Där det gamla ursprungliga garverihuset (i verksamhet i mitten av 1800-talet) ju ligger tätt invid den förbirinnande Långhulta-ån. Där kunde hon bada, fiska och leka med kräftor som morfar plockat upp till henne och mycket, mycket annat fanns den gången på hennes ”semesterdagar” där ute.

Och naturligtvis hade hon mycket god kännedom om trollen med anknytning till Kuggaberg. Visserligen hade hon väl aldrig sett dessa, men väl hört dem vid flera tillfällen och oftast uppe i bergets grotta. Vid ett tillfälle då hon och jag cyklade ner till Kuggbergt och då hon ”inspekterade” en rostig och söndrig gammal kastrull hon funnit bortslängd vid bergets fot, fick hon syn på att inuti denna fanns och rörde sig såväl skalbaggar, sniglar som myror, otyg som jag bad henne låta bli, för ”det var säkert trollens mat”, läckerheter som de inte orkat med att äta, men som skulle serveras hela familjen vid senare tillfälle.

– Nej Amanda. Sätt undan den där kastrullen, för annars blir de nog arga och tror att du tänker ta maten ifrån familjen…

I smyg hade jag under samtalet plockar upp en handfull småsten, grenar o s v och medan hon var fullt sysselsatt med att inventera innehållet i kastullen så passade jag på att slunga upp mina hopsamlade stenar, kottar etc upp mot grottöppningen, kast som omgående kom nedrullande tillbaka till oss. Studsande och vältrande, ja hoppande mot oss båda.

– Där ser du Amanda. Nu har trollen blivit arga på oss, arga på riktigt. Nu slänger de ju sten ock bråte på allvar. Det är bäst vi cyklar hem igen. Mormor blir ju annars orolig och vi kan ju få sådant där otyg i huvudet.

Och vårt lilla barnbarn höll tyst med sin morfar. Via Långhults Norragård och därefter Mellangården, kom vi en stund senare åter till vårt röda lilla hus vid stenvalvsbron, varpå mormor omedelbart fick del av vår upplevelse vid Kuggaberg. Man ska inte bråka med trollen och definitivt inte stjäla mat från dem.

Arne Nilsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Hurusom enerisrök fördriver ormar och gift och lindrar månadssmärta…

..det var en av lärdomarna som deltagarna i Ljungbyfestivalens sägenresa fick sig till livs. I år gick färden i riktning nordöst från Ljungby, till Östbo härad, och de som stod för berättandet på bussen var två av Sveriges mest kunniga folklorister, nämligen Per Gustavsson och Bengt af Klintberg. Bussen var fullsatt till sista plats.

Första stoppet gjordes vid Träle källa, invid Sörhorja by. Här i bygden lever sägnen om flickan som var dotter till den rike bonden och ynglingen, som var träl på gården. De älskade varandra, men deras kärlek verkade omöjlig. Flickans far lovade dock att de skulle få varandra, men bara om de lyckades att skära säden på föregivna åkrar mellan solens uppgång och nergång under en dag, ett uppdrag som syntes orimligt. Deras kärlek var så stark, de slet i sitt anletes svett hela den heta dagen. De nådde sitt mål och stapplade vid solens nedgång ner till den närbelägna källan för att släcka törsten. Allt det klara, kalla vattnet som de drack, gjorde dock att de båda drabbades av slag och avled. Deras grav återfinns under en sten på höjden intill.

DSC_2025

 Vi färdades utmed sjön Hindsens strand genom ett landskap där gamla ekar sträckte sina knotiga grenar ut över vägen. Då och då kunde vattenspegeln skymtas genom trädridån. Här fick vi höra om Skams önskan att få fler människobarn i sitt våld. Det har han också fått löfte om, men först den dag då alla träd står utan löv. Det sker dock aldrig, ekens och bokens löv sitter alltid kvar ända tills de nya spruckit ut.

Träkorset i Drömminge har stått på sin plats sedan början av 1800-talet. Två bröder älskade samma kvinna. Den ene fick hennes ja. Den andre brodern lade sig i bakhåll, överföll brodern och i slagsmålet som följde, dödade de varandra. Bybor reste korset som ett minne. Det har bytts ut ett antal gånger under årens lopp. Det sägs att korset garanterar att det inte blir ofred i byn. I närheten står också den stora Drömmingeenen, ett stort vård- och läketräd. Enens bär har ett litet kors på varje bär, därför bör man använda det i mat och dryck för att hålla sjukdom borta. Rök från enen fördriver ormar och gift, avkok på ris eller bär botar smärta vid månadsrening. Det hjälper också män som har svårt att låta sitt vatten.

Ett annat stopp gjordes vid Trolle klippa, i närheten av Bor. Här stod vi nedanför en bergvägg, 10-15 m hög och ca 70 m långt. Här bodde trollen. En gång var det en adelsman som på väg till julottan i Voxtorp kom ridande förbi klippan. Då kom det ut en vacker jungfru som bjöd honom att dricka ur ett dryckeshorn. Han blev misstänksam och högg huvudet av henne och mycket riktigt, då syntes det att hon var ett troll. Nu fick han brått därifrån, trollen jagade honom hela vägen till kyrkan, men där var han i säkerhet. Hornet skänkte han till Voxtorp kyrka.

Vi gjorde också en paus vid Rydaholms kyrka och fick höra historien om dess tvillingtorn. Och i församlingshemmet fick vi också dricka det välsignade eftermiddagskaffet, den timliga spisen är nog så viktig. Under transportsträckorna mellan sägenplatserna underhölls vi med fler historier av skilda slag. Ett spännande besök på Eds herrgård fick vi också innan det var dags att styra kosan mot Värnamo och Ljungby igen. Nästan motvilligt lämnade vi berättelsernas värld för att återgå till verkligheten. Berättarrösterna kunde förnimmas långt in i sommarnatten.

DSC_2027

 

2 kommentarer

Filed under Att berätta

”Det svarte”

DSC_0526

”Det är inget annat än otyg, häxeri och jävelskap med det stället”
Så säger gammalt folk om den märkliga platsen i Dannäs än idag.
Ett 30-tal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg lät sig inte avskräckas utan hörsammade inbjudan. Färden gick till byn som ligger öster om sjön Bolmens norra del. Det var dags för säsongens sista träff.
Magin kring platsen på Dannäs säteris ägor lever kvar. Det svarte är ett vidsträckt område med mark där inget förmår att växa. Låga björkar och tallar har skickat ut långa utlöpare till rötter som förgäves söker fäste, de slingrar likt ormar ovanpå marken på den svartbruna jorden. Odonris försöker etablera sig, men för en tynande tillvaro.

En av markägarna, Stefan Josefsson, ledde oss till platsen, som ligger svårtillgänglig och avsides. Det sägs att platsen är förbannad. En historia menar att en riddare som nekades mat på säteriet uttalade den, en annan hävdar att det var två missionärer som mördades här.
Storgodset ägdes fram till 1900 av adeln. Ätter avlöste varandra och herrarna som styrde över de många torparna var många gånger hårda och stränga. En av dem kommenderade en dag några drängar att ta häst och vagn och köra till Det svarte och hämta bränne i form av gamla torra stubbar. Drängarna blev rädda, men tordes inte annat än att lyda. De lastade kärran full under dagen under stor vånda. När hästarna drog hem lasset, betedde de sig som om det var enormt tungt, de svettades så att det löddrade. De spändes ifrån och ställdes in i stallet. Nästa morgon låg de båda två döda i sina spiltor. Kärran med stubbarna blev stående utanför stallet. Inget, varken hot eller stryk från herremannens sida, kunde få någon dräng att lasta av dem.
Dagens Dannäsbor vet, att om en jägare avlossar ett skott som råkar löpa över området, kan han vara förvissad om att bössan är fördärvad för all framtid. Det enda som möjligen kan hjälpa är att koka bössan länge i vatten.

Vi fick också möjlighet att beskåda de vackra väggmålningarna från 1700-talet som finns i ett rum i säteriet. De speglar den livliga verksamhet som pågick runt säteriet för några hundra år sedan. Det fanns t ex kvarn, sågverk och tegelbruk. På en målning ses Det svarte breda ut sig och man skymtar också ön Danö ute i Bolmen. Även här hade säteriet torpare, den siste flyttade 1904. Vintertid kunde det vara besvärligt att bo där. Opålitliga isförhållanden kunde innebära att man inte kunde ta sig till fastlandet och fylla på matförråden. Det berättas att många Danöbor omkom genom drunkning, t ex den siste torparens första hustru. Trots dåliga isar nödgades hon ge sig ut mot Bolmsö för att skaffa mat. Dessvärre brast isen när hon nästan var i land och hon drunknade. Hon begravdes på Bolmsö medan mannen och barnen satt på Danö och hörde begravningsklockorna. Slutligen högg sig Bolmsöbönderna fram genom isen med en båt och undsatte familjen med mat.

Dannästrakten är en gammal kulturbygd som varit bebodd ca 2000 år. Tillnamnet ”Västbo smörklimp” syftar på den bördiga åkermarken som utgörs av gammal sjöbotten. Byanamn som t ex Hasselbacken, Böke och Eklanda ger en antydan om att vegetationen mestadels utgjorts av lummig lövskog.
Innan kvällen var till ända hade vi också besökt Pängabacken, där en skatt sägs ligga begravd, den lilla sjön Knorten, på vars botten Dannäs brudkrona ligger, samt Linnegården, där Ambjörn, Carl von Linnés anfader var bosatt.

Bilder: Gunlög Josefsson, från boken Berättelser om en by, samt Ylva Rosen

 

20170516_192846

1 kommentar

Filed under Att berätta