Category Archives: Att berätta

Berättarkväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe, känd från Radio Halland och Roland Andreasson, välkänd journalist med ett förflutet på tidningen Smålänningen här i Ljungby men även amatörskådespelare, blev inbjudna att medverka på en medlemskväll på Sagomuseet. Tisdagen den 18 april var det dags. Berättarrummet fylldes med publik som med spänning väntade på att Kathinka och Roland skulle börja berättelsen om H. C. Andersen och hans äventyr.

kathinka     Roland

Hans Christian Andersen föddes den 2 april 1805 i ett fattigt hem i Odense i Danmark. Hans far var skomakare och hans mor försökte dryga ut familjens pengar med att tvätta åt finare familjer. Hans Christian var inte riktigt som andra barn, han var ovanligt lång, hade lång näsa och pipig röst. Detta gjorde att han fick mycket spe av andra barn och även vuxna, så han höll sig mest för sig själv. Han gjorde modeller i papper till modellteatern han hade, han skrev pjäser och spelade upp trots att han hade svårt med stavningen vilket blev ett stort problem för honom längre fram i livet. Detta berättade Kathinka med stor inlevelse och så kom Roland in på scenen och berättade sagan om den fula ankungen och det var inte svårt att hitta kopplingen till H.C. Andersen själv. Vid 14 års ålder lämnade han hemmet med 13 kronor i fickan och begav sig till huvudstaden Köpenhamn. Han skulle minsann börja på den Kungliga Teatern. Nu blev det inte så men efter ett tag så fick han en plats i kören eftersom han hade vacker röst. Tyvärr blev han utan arbete när han kom in i målbrottet men han började försörja sig på att åka runt bland fina familjer och underhålla när de hade gäster. Han reste till Tyskland, Paris och London. På sina resor hade han kappsäck, paraply och ett rep med sig. Repet hade han ifall han behövde hiva sig ner från ett brinnande hus. Han var rädd för att andra skulle tro att han hade dött när han låg och sov, därför lade han alltid en lapp vid sängen där det stod ”jag är inte död”. Han skrev mycket och skickade in till tidningar och olika förlag men på grund av sin dåliga stavning blev han oftast utskrattad. Han fick stipendium från ett förlag så han kunde studera för att bättra på sin stavning men det hjälpte föga. Trots detta så blev H.C. Andersen en känd sagoförfattare och mycket kunde han tacka kungligheter, bland annat prinsen som hjälpte honom framåt. Sagoskrivare tyckte inte H.C. Andersen om att man kallade honom, han var minsann en riktig författare och inget annat. Han blev utnämnd till Hedersmedborgare och prinsen ordnade en stor tillställning för detta. H.C. Andersen gifte sig aldrig. Han blev mycket förtjust och betagen i den svenska sångerskan Jenny Lind men hon avböjde hans inviter och sa ”vänskap, men inte mer” Roland berättade flera av H.C. Andersens sagor, bland annat Kejsarens nya kläder, en saga med mycket allvar bakom. Ja, alla hans berättelser handlar mer eller mindre om honom själv berättade Kathinka.

Kathinka och Roland

Roland avslutade med att läsa en dikt av Bo Bergman som handlar om H.C. Andersen. En spännande kväll som Kathinka Lindhe och Roland Andersson gjorde otroligt gripande där vi fick följa med H.C. Andersen på hans äventyr.

                                                              Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

Vi sörjer Sven Hansson

 

sven

Sven Hansson har lämnat oss. Sven var en uppskattad berättare som engagerade sig i den muntliga berättarkonsten i många olika sammanhang. Han var med och startade Landskrona berättarklubb för tjugo år sedan och har tillsammans med Lasse Sjöberg (död 2016) drivit berättarkaféer i Landskrona sedan dess. Han var styrelseledamot i Berättarnätet Sverige och i föreningen Skånska berättare och han var också aktiv i det skandinaviska och europeiska berättarsamarbetet. Sven efterlämnar ett stort tomrum i berättarfamiljen. Sven blev 74 år.

För oss i Ljungby är Sven framförallt förknippad med festivalen. Sven var en av våra trognaste stamgäster. Varje år, på första festivaldagen, stegade han in i receptionen och hejade glatt. Öppen scen, berättarslam och olika möten var festivalforum där Sven deltog med stor glädje. Alltid var han lika positiv och med ett tillsynes outsinligt engagemang för det muntliga berättandet.

Ett av många minnen som vi har av Sven var när han deltog i festivalens maratonberättande. I 24 timmar i sträck berättade vi i 40 minuters pass. Sven var självklart med och fyllde Sagomuseets trånga berättarrum med sin myndiga stämma. Bilden är från det tillfället.

Nu är det snart festival igen. I år kommer  Sven inte att stiga in och hälsa på sin breda skånska, men han kommer ändå att vara närvarande. Vi bär honom i våra hjärtan.

Vi tackar Vera Nilsson för den kursiva texten

1 kommentar

Filed under Att berätta

Arabiska sagor på Sagomuseet

 

cof

Iptisam Hassan tillsammans med Per Gustavsson

 

Tisdagen 17/1 var det berättarkväll på Sagomuseet. Iptisam Hassan var inbjuden för att berätta arabiska sagor. Iptisam är uppvuxen i Libanon och bor i Helsingborg. Hon arbetar sen över 10 år på Helsingborgs bibliotek där hon berättar sagor på arabiska och presenterar barnböcker. Hos oss började hon att berätta om sin spännande livsresa innan hon gick över till sagan. På vackert klingande arabiska berättade hon Alladins underbara lampa. Trots att de flesta i publiken inte förstod ett ord, rycktes man ändå in i sagan. Kroppsspråk, intonation och berättelsens universella melodi gjorde att vi fångades. För att vi inte skulle missa något berättade Iptisam även på svenska.
Berättarstunden följdes av samtal, frågor och mera berättande. Bland publiken fanns en ung arabiskt talande man från närliggande flyktingförläggning. Han berättade nu två arabiska berättelser som Iptisam översatte till svenska. En av sagorna kände några av lyssnarna väl igen, eftersom den finns i en svensk variant. När kvällen gick mot sitt slut var jag  varm inombords av berättande,  samtal och spännande kulturmöten.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Novemberljus

novemberljus.JPG

November är grå, men en dag var det riktigt härlig sol. Då vill jag förstås ut, komma ner i skogen. Kanske få tag i lite blåbärsris? Blåbärsris är fint att ta in på vintern, det blir små löv, ljust skära små klockor. Jag hämtar min jacka, hittar en sax. Hundarna ska självfallet med.

Så sagolikt vackert i skogen. Helt stilla, bara enstaka fågelkvitter då och då. Solen står novemberlåg, ljuset silar mellan trädstammarna. Ett och annat löv hänger kvar, glimmar som guld. Mossan böljar lysande grön, lika grön som gräset om våren. Lite längre bort är stora myren, ockragul, djupsvart den här tiden på året. Jag står mitt i detta. Andas in solljuset, andas färgerna och den kärva doften av höst, andas. Sedan tar jag den vanliga stigen, den som leder rakt in i skogen. Hundarna skuttar före, saliga att komma ut.

Med ens skiftar det om. Skogen blir annorlunda, kan inte riktigt säga vad det är. Kanske mera som en aning. Men något finns där, något olycksbådande. Solen har börjat sjunka, ljust violetta dimstråk stiger upp från myren. Skymningen kommer, fort går det. Bäst att koppla hundarna, bäst komma tillbaka hem.

Men hundarna har försvunnit. Jag ropar, visslar, men de är som uppslukade av jorden. Stigen tar slut, jag banar mig vidare, snåren blir tätare, mörkret faller och någon ficklampa fick jag inte med mig. Och plötsligt vet jag inte alls var jag är. Det är inte de vanliga träden eller stubbarna. Jag har kommit ut i ett helt annat parti av skogen, här har jag aldrig varit. Inga träd, inga buskar, bara en hel hop med stora stenar.

Då blänker det till i mörkret. Vid varje sten tänds ljus, som små lyktor eller som gravljus. Kring den största stenen finns en hel krans av ljus. Och där är det några som rör sig. Små grå gestalter, korta som sexårsbarn. Det ser ut att vara en dans, en dans i ring. De mumlar lågt, de nynnar på en säregen melodi, stegar runt långsamt, drömlikt. Och nu ser jag hundarna, de är där, försöker dansa de också, går på bakbenen, trippar med struttiga steg. En av figurerna lösgör sig ur ringen, kommer inpå mig. Jag ser ett ansikte. Inte ungt och inte gammalt, varken kvinna eller man, någon som ler brett, en röst som säger:

– Kom lilla flicka, var med oss i dansen!

Men jag vill bara få tag i mina hundar och sedan vill jag bort från den här platsen. Jag blir vild, skriker på hundarna med mina lungors fulla kraft och till sist lyder Hulda som är den äldre av dem. Hon kommer, sitter fogligt vid min sida. Men Elvira unghunden lyssnar inte. Bara dansar vidare, hennes tandrad är blottad, det ser ut som hon skrattar, ögonen lyser som glödande kol. Jag ska ha Elvira med mig hem. Rusar fram och sliter åt mig hunden, hon sprattlar vilt, tuggar fradga. Jag håller henne stadigt, hårt.

Så ser jag att dansen har stannat av. Sången har tystnat. De grå gestalterna kommer närmare. De verkar uppretade, muttrar dovt, grälar. Flockas runt mig, räcker ut sina fingrar och tar på mig, jag är nära att tappa Elvira. Då kommer jag att tänka på saxen, saxen som jag har i jackfickan. Får upp den, sträcker fram den. Och genast hörs höga rop och kvidanden från de små varelserna:

– Hon har stål, hon har kallt stål!

Det blir dödstyst, det blir helt stilla. Varelserna är borta. Lyktorna släckta. Jag är ensam, det är kolmörkt och jag skakar i hela kroppen men hundarna är med mig. Hulda går lydigt och snällt men Elvira unghunden är som besatt. Kastar sig hit och dit, ylar, vill upp på bakbenen, till sist får jag på henne kopplet. Sen får Hulda gå före, hon vet hur man hittar vägen hem.

Hemma var allt som det skulle. Vi kom undan med bara förskräckelsen. Hundarna verkade inte heller tagit skada. Men så är det Elvira den unga, hon är konstig ibland. När jag kom in i köket en gång stod hon på två ben, visade tänderna, ögonen hade en elak glans. Jag röt åt henne, då lade hon sig ner. Men sedan har det hänt igen och igen. Som att hon ännu är i varelsernas våld? Vet inte hur vi ska få henne att sluta upp med detta, vi vet verkligen inte.

         Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Filed under Att berätta

Clownskräcken

Västvärlden översvämmas just nu av  farliga clowner. Polisanmälningar strömmar in, men när polisen kommer är ofta clownen borta. Allt fler folklorister och andra experter talar om att detta till stor del är frågan om rykten och vandringssägner. Det är nämligen inte första gången larmen går om hemska clowner.  Redan på artonhundratalet spreds de första ryktena. Så sent som på 1980 talet var clownrädslan stor i USA och England och det berättades historier som liknar de vi hör idag.

Detta hindrar inte att man skall ta människors upplevelser på allvar. Dessutom kan den snabba och stora spridningen på nätet locka en och annan person att faktiskt gå ut och skrämmas med clownmask. Mycket tyder på att detta skett i något fall.

Vi på Sagomuseet kan konstatera att man i alla tider sett hemska saker. I svunnen tid såg människor monster som lindormar, gloson och varulvar av den enkla anledningen att dessa varelser fanns i människors begreppsvärld. Kanske är det så att man ibland ser det man förväntar sig att se, men som sagt, detta hindrar inte att vi skall ta clownrädslan på allvar.

Här kan du läsa mer om clownfenomenet:

http://www.st.nu/opinion/ledare/sofia-mirjamsdotter-ryktena-om-elaka-clowner-ar-betydligt-overdrivna

http://kwasbeb.se/2016/10/laskiga-clowner-vandringssagner-och-masshysteri/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/nyheter-2016/2016-10-18-clownskracken-ar-inget-nytt-fenomen.html

1 kommentar

Filed under Att berätta

Fabulafestivalen står för dörren

festival-2016_skuren_cmyk

Mats Rehnman:
Nu drar det ihop sig. Mina kollegor i kompaniet repeterar inför Fabula Storytelling Festival som går av stapeln 7-8 oktober. Så även jag, eftersom vi har Sverigepremiär för min och Emma Reids föreställning Metamorf på fredag. Vi har ju spelat den tidigare men då på Beyond the Border International Storytelling Festival i Wales. Jag skrev i juni här i bloggen om hur vi förberedde oss, och att jag var lite nervös för om tekniken skulle fungera.

Metamorf i Wales
Nog var det en utmaning. Jag hade varit på plats på slottet i två dagar och förberett scen, ljus och teknik. Vid sista testen innan publiken kom in så funkade allt. Min iPad kommunicerade trådlöst med de andra apparaterna och projektorn svarade med att låta mina bilder växa fram på den stora bioduken.
Vi var redo, väntade backstage medan publiken kom in och bänkade sig. Konferenciern värmde upp dem och så kunde vi gå in under applåder. Emma stämde upp den första musiken och jag satte pennan mot min iPad. Inget hände!
Tekniken svarade inte! Just vad jag fruktat mest av allt. Men eftersom jag fruktat att något sånt kunde hända fanns en plan B. Jag halade fram en digital ritbräda. Lite svettig var jag nog, men nerver kan hjälpa upp skärpan. Jag gick in under filmduken och började rita i storformat. Så var vi igång. Och det blev ganska hisnande. Berättelserna är fantastiska i sig själva; myter och legender som brottas med gender, män som föder barn och kvinnor som gifter sig med varandra. Men att ha Emmas fantastiska musik runt sig, och att låta bilder och former växa fram under berättelsen, det var en ny upplevelse. Susningen i publiken när jag plötsligt började måla med rött ljus på den spelande Emma! Gensvaret efteråt premiären var enormt.

Hur går vi vidare?
Efteråt var jag så taggad. Med den här föreställningen bröt vi ny mark och jag vill verkligen gå vidare. Den konstnärliga sidan är så spännande, jag ser otaliga vägar att utforska. I en blog längre fram skall jag resonera kring de konstnärliga aspekterna. Men den där lilla osäkerheten kring tekniken fick mig att göra två ansökningar när jag kom hem. Jag behöver medel för att anlita en duktig tekniker som hjälper mig hitta säkra lösningar, smart programvara för mina behov, samt pengar som ger arbetsro för att utveckla konceptet. Men båda ansökningar avslogs. När det gäller performance storytelling har det alltid varit svårt att få stöd. Det är fortfarande ganska okänt som scenkonst.

Konferens i Paris
I våras besökte jag La Companie du Cercle i Paris. Den kände conteuren Abbi Patrix hade bjudit in till en konferens med franska scenberättare, Fabula och Västerbottensteatern. Diskussionen handlade om just det här problemet; Att bidragsgivare runt om i Europa inte fått upp ögonen för performance storytelling. Att våra ansökningar inte beviljas. Teatern är den normerande konstformen. Och inget ont om teater, men det stämmer till eftertanke att Västerbottensteatern som varit berättarkonstens tydligaste fäste i Sverige har lagt ner sin berättarensemble. Vi behöver så innerligt institutioner och aktörer som jobbar offensivt för den här konstformen.

Fabula Festival
Lyckligtvis är jag omgiven av berättarkollegor som alla strävar åt samma håll. På festivalen nu till helgen kan man se väldigt spännande och olikartade föreställningar som prövar och utvecklar den konstnärliga formen. Som Mikael Öbergs allkonstverk “Innanna”. Som Kersti Ståbis och Göran Hembergs fornisländska Drakringen. Som “Evil Twin” där Agnes Branting, Amanda Glans och Frida Spång berättar japansk skräck. Som ”al Hakawati” där Peter Hagberg, Ahmed Alaydi och Agnes Branting berättar syriska folksagor tillsammans med tre teckenspråktolkar. Ja och rader av andra spännande program, som Metamorf till exempel, med mig och Emma. Gissa om jag repeterar nu, med vardagsrummet mörklagt och målningar som växer fram på en redig projektionsduk som jag skaffat. Hoppas vi ses på festivalen!

PS: Missen på premiären i Wales var att min bluetoothpenna hade laddat ur. Om någon nu undrar.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

En kväll med rollspel

”En åldrad man knackar på din dörr. Han har en lätt hopsjunken hållning och drar i sitt långa gråa skägg när han säger:
–  Vill du ut på ett äventyr och dessutom tjäna pengar? Möt då mig när solnedgången närmar sig, i den bottre skogen, vid den stora eken.”

Så förs de fyra förväntansfulla spelarna in i historien som de under tre timmar skall få vara med och påverka. Då har de redan skapat var sin karaktär som skall vara deras alter ego under kvällen.

En vanlig vardagskväll har vi samlats runt ett bord på Sagomuseet för att spela Sagobygdens egna rollspel. Det är en av Berättarnätets Kronobergs medlemsaktiviteter och vi är precis lagom många för att spela bordsrollspel, fem personer.

Spelet förs framåt av spelledaren som dena kväll är jag. Under för undan presenteras en ramberättelse för spelarna och de ställs inför allt fler frågor. Vart för den grånade mannen oss? Vad är det med kvinnan som tycks sova hela tiden? och vad är det egentligen som händer i skogen?
Sakta men säkert rätas frågetecken ut, men då kommer de verkliga problemen. Skall vi över huvud taget överleva det här?

Innan vi vet ordet av så har det gått nästan tre timmar. Det har varit timmar fyllda av spänning, skaparglädje och inte minst skratt. Denna kväll hinner vi iuppleva det första av tre äventyr som går under samlingsnamnet ”Tunds uppdrag”.
Tycker du det låter spännande? Vill du prova på detta berättarspel? Då kan du ladda ner det gratis här

img_19631

Kvällens rollspelare. Från vänster : Sara , Christina, Eva och Haral. Spelledaren Mikael höll i kameran.

1 kommentar

Filed under Att berätta