Category Archives: Berättelser

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

När den första berättarfestivalen i Ljungby arrangerades 1990 var Arne Nilsson ordförande i kommunens kulturnämnd. Han har sedan dess mycket uppmuntrande följt vårt arbete i Sagobygden. Arne Nilsson har också varit aktiv i många kulturella föreningar, bland annat Ljungby skrivarklubb och har alltid skrivit dikter och visor. Den här visan skrev Arne 2006 till barnbarnet Amanda på hennes tioårsdag.

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

i skogsbryn, i lundar och hagar

för barnet som bor i ett annat land

långt bortom klokhetens lagar

 

Och nog gläds liten syster och liten bror

när skymningens skuggor spelar

av alla små väsen de anar och tror

vid tisslet bak stubbar och stenar

 

Där utanför fönstren tassar de fram

för den som har ögon och öra

och nyckel som passar till sagornas land

det goda, det vackra, men sköra

 

När tranorna sjunger och natten tar vid

och vindarna slumrat i snåren,

just då kan det hända på äng och i lid

att älvorna dansar in våren

 

Och nog sägs det än, ja bedyrar med ed,

när månen just format sin skära

att barfotafötter och händer med

i virvlarna råkat så nära

 

att skratt och lekar av sällsamt slag

fått ljusen på borden att tveka,

och barnet mött ögon med rådjusdrag,

gäckande glada, men veka

 

Och den som förunnats att följa och se

när älvorna så hälsar våren

glömmer det aldrig, bärs alltid med

som minnen från barndomsåren

 

Men händer det då, en hostning är nog,

gardiner som rubbats av våda,

försvinner de skrämda långt bort i skog

fjärran från gård och från fråga

 

Till stiglösa marker förklaras det som

med ängder dit kartor ej föra

och aldrig man kunnat berätta om

eller fot någonsin fått beröra.

 

Och ändå, visst dansar små älvor ibland

det fordras blott ögon och öra,

och barnets nyckel till sagornas land,

det goda, det vackra, det sköra.

Bild: Ängsälvor, målning av Nils Bommér 1850, nu på Nationalmuseum, Stockholm.

Lämna en kommentar

by | 16 juli 2017 · 12:34

Sommarens vackraste möte

Långt framför mig i mittsträngens höga gräs på skogsvägen ser jag att någonting röra sig. Jag sitter i bilen. Jag kör långsamt för ganska ofta passerar rådjur eller någon hare över vägen.

Det måste vara en hare där långt borta tänker jag och kör ännu långsammare. Men, kan det vara en liten och en stor hare? Det är något som inte stämmer.

Jag kommer  närmare. Är det möjligen ett litet kid med sin mamma?

Så saktar jag in ytterligare, kommer riktigt nära, och då ser jag. En vuxen trana! lämnar gräset och kliver ner i ena hjulspåret – med världens minsta och sötaste lilla gulröda unge efter sig. Tranan tittar på bilen, vänder sig om och börjar springa. Och efter springer ungen. Oj vad den pinnar på det lilla livet. Det går verkligen undan.

Jag vet ju att tranungar inte blir flygfärdiga förrän i början av hösten så det gäller för de små att fort kunna springa undan för sommarfarligheterna.

Så viker de båda plötsligt av från hjulspåret och springer ner i diket och in i skogen.

Jag tänker just öka farten (jag har en tid att passa) men då, döm om min förvåning, kommer den vuxna tranan tillbaka ut på vägen igen, ställer sig framför bilen och börjar flaxa med de väldiga vingarna. Så vänder hon ryggen till, börjar vaggande springa framför bilen. Ömsom med vingarna hopfällda, ömsom med de vackra vingarna utfällda.

mn-tranor-0-jpgJag blir alldeles tagen av den mäktiga upplevelsen. Av vingarnas skönhet, grått, svart och med den lysande vita halvmånen vid vingknogarna.  Och så stor tranan är på nära håll. Vingspetsarna når från den ena vägkanten till den andra.

När tranan, som jag tänker mig att den säkert tycker, lyckats lura bort mig, det farliga, med sitt avledande spela skadad beteende övergår vaggandet till några haltande hoppsteg och så lyfter hon rakt upp i luften, flyger över bilen och tillbaks till ungen som förhoppningsvis väntar trygg i skogskanten.

Helena Heyman

1 juli 2017 i Tunby på Österlen

helena.heyman@telia.com

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Trådar och trassel

1975 åker vi till Albanien med Svensk-albanska föreningen. Vi är lite främmande fåglar bland alla SKP-are och norska AKP-are, vi tillhör ju den vänster, läs VPK, som dessa anser är både socialdemokratisk och borgerlig. Våra envisa och naiva frågor om ”folket” verkligen har makten får inga övertygande svar på de många industribesöken. Min flickvän packar ner ett sye i resväskan och jag vill inte vara sämre, utan inhandlar ett lagom lätt korsstygnsbroderi i den hemslöjdsaffär, som på den tiden fanns i Borås. Jag syr några stygn före avresan, för att vara igång. Det blir inte mycket sytt under resan, inte mycket när vi kommit hem heller. Då och då plockar jag fram broderiet, men till slut får det ligga i lådan. Än i dag ligger det oavslutat där.

img_2564

Så väntar vi vårt första barn 1976. Min fru stickar en fin tröja i hönsestrikk. Jag vill naturligtvis vara en jämlik man och börjar på mitt hönsestrikk. Stickar rävar, höns och fiskar efter den danska förlagan. Riktigt kul! Men som nybörjare, ja jag har ju stickat tidigare i syslöjden men det är länge sen, stickar jag förstås för hårt och glädjen vänds i djup besvikelse. Den tilltänkta tröjan blir när vår flicka blir större en klänning till hennes docka.

img_2562Åren går, handarbete är nog inte riktigt min grej. Jag läser hellre när jag har tid, än syr och stickar. Men lite nyfiken är jag allt och när min fru börjar nålbinda, bestämmer jag mig för att nålbinda en mössa under vår veckolånga resa med Hurtigrutten för 3 år sen. Jag börjar, men snart sitter jag där på däck i det fina vädret och läser en bok, när jag inte ser mig omkring. De få varven drar min fru upp och stickar en kudde av garnet.

Som berättare har jag snöat in på berättelser om spånadsarbete. På 1990-talet lärde jag mig spinna lin och sen dess har jag berättat sagor, sägner och folktro kring denna förr så nödvändiga syssla. Rockhuvuden och skäkteträn var kärleksfullt snidade gåvor från fästmannen till flickan han älskade. Det ena ger det andra och snart är jag fascinerad av det skånska yllebroderiet med sina folkliga fantasifulla bilder. Här finns bröllopskuddar, där kvinnan sömmat in all sin kärlek och ömhet. Jag läser, lär mig mer och snart går vi på en kurs i yllebroderi och jag börjar sy en kudde. Inte går det fort, nu har det gått ett år och min kudde är inte färdig än, Jag är ingen flitigt handarbetare, men när jag syr är det roligt. Det fina är att jag inte behöver vara så noga, kan hitta på själv, komponera mitt eget mönster. Helt enkelt sy på det viset jag har lust. Den här kudden kommer aldrig att hamna ofärdig i en låda.

img_2558

Kvällen den 2 november på Sagomuseet handlar just om berättelser förknippade med handaslöjd.

Vi kallar den Trådar och trassel. Ta med dig ditt sticka, ditt sye eller vad du tycker om att skapa och lyssna på berättelser om handens flit med nål och stickor. Eller bara lyssna om du hellre vill det. Har du lust får du också gärna ta med dig en broderad duk, en köksbonad, en tröja, en klänning eller något annat slöjdat, som väcker minnen som du vill berätta och dela med andra. Och det behöver förstås inte vara textila arbeten, du kanske hellre slöjdar en sked eller ägnar dig åt luffarslöjd.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Förbjudna sagor – Per Gustavsson berättar i Piggaboda torsdag 28 juli

Det folkliga berättartraditionen rymmer en rik skatt av erotiska sagor och sägner, som ansetts opassande och därför gömts undan. Torsdag 28 juli berättar jag en del av dessa historier i Piggaboda kvarn, mellan Ljungby och Vislanda.

Ofta upptecknade inte insamlare av muntligt berättade sagor de här berättelserna. Men de berättades flitigt, särskilt i enkönade manliga miljöer. Visst visar de på manlig dominans, förtryck och även sexuellt utnyttjande, men ibland vänds rollerna upp och ner och den kvinnliga aktören i sagan tar för sig och tillfredsställer sin sexuella lust och mannen förlöjligas. Sexuella anspelningar förekommer också ofta i berättelser om präster och andra höga herrar och används för att hejdlöst driva med överheten. Och visst kan man finna livsglädje och ren lust i berättelserna. De här två sagorna har berättats av Lars Andersson i Järvsö som levde 1867-1961 och tecknades upp av Carl Herman Tillhagen på 1930-talet.

Bonden som var så säker på käringen sin

Det var en bonde och en dräng som slog vad, att om bonden vart död, så gifte inte hustrun om sig, för så säker var bonden på henne.

Då skulle de på fäboden och köra ved. Då skulle de tävla om vem som hade större nyckel. Då mätte dom i ett hackspettshål. Bondens gick in, men drängen var inte god till att få in sin. Men just när bonden hade sin inne, var det någon som bet honom.

Sen vände de hem. Och de kom sams om att bonden skulle låtsas vara dö, eftersom han hade blivit stucken.

Då de kom hem släpade drängen in bonden innanför dörren.

– Det har gått tokigt för oss mor, sa drängen

– Hur har det gått till då? sa hon.

– Jo, vi tävlade om vem som hade störst och vi skulle mäta i ett hackspettshål. Men min gick inte in, han. Men bondens gick in. Och då var det någon som stack den. Och han jämrade sig och vart död.

Då säger hon:

– Vi tar oss en sup, vi, Lasse. För nu blir det ingen annan bonde på gården än du.

– Jo, jag har ett fel, jag också, sa drängen.

– Vad är det då? sa hon då och var på väg att sätta tillbaka flaskan i hörnskåpet.

– Jo, jag fiser så illa i sömnen, sa Lasse.

– Du kan inte fisa värre än det här rötägget har gjort i sina dagar, och drämde bonden i arslet.

– Vad nu då? sa bonden, som hade varit så säker på hustrun. Nu hade han allt fått sitt.

 

Stå Vita! Stick Brita!

Det var en prins som friade till en prinsessa. Varje gång han var hos henne, så högg han värjan i golvet framför sängen där de låg och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

Han skulle ju ha värjan till hands och försvara sig, om det skulle behövas.

Det fortsatte på det här viset bra länge. Men till slut tröttnade prinsessan på det här. Hon visste ju att han inte hade tagit ihjäl någon. Hon klädde ut sig till prins och red på en vit märr till prinsen. Det stod inte länge på förrän de var i luven på varandra och duellerade. De fäktade på än värre, men prinsen förlorade. Nu ställde den förklädda prinsessan ett villkor, han skulle kyssa märren i ändan, annars skulle hon hugga ihjäl honom. Det måste han lova förstås.

– Stå Vita! sa prinsessan till sin häst.

Och då kunde prinsen kyssa hästen i baken. Sen skildes de åt. Prinsessan red hem och klädde om och gick in i sitt rum. Efter ett tag kom prinsen och som vanligt högg han värjan i golvet och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

– Stå Vita! ropade prinsessan.

Prinsen blev så flat och generad att han försvann.  Han klädde ut sig till en sotare och låtsades vara dövstum. Han återvände till slottet, men gick in i köket och satte sig på en vedlår. I köket hade de en köksa som hette Brita. Brita tittade på sotaren och såg att det putade rejält i byxorna. Hon gick till prinsessan och talade om att det var en sotare i köket och han hade ett rejält don. Prinsessan ville att Brita skulle ta upp sotaren till henne på en gång. När han kom ville prinsessan ligga med honom.

Men prinsen gjorde inget. Han låg där bara alldeles stilla. De fick allt hjälpa honom. Men när de fått in den, så rörde han sig inte. Men då tog Brita en nål och stack honom i ändan och han ryckte till. Men så låg han stilla igen.

– Stick Brita! Stick Brita! ropade prinsessan gång på gång, tills hon var belåten.

Några dagar därefter kom prinsen på nytt till prinsessan. Han högg värjan i golvet framför sängen och ropade:

– Stå här, du som dödat så många!

– Stå Vita! sa prinsessan.

– Stick Brita! Stick Brita! sa prinsen.

Och så njöt de bägge två.

Ja, de kunde allt munhuggas och ge svar på tal.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser

Det underbara fruktträdet

(en folksaga från Sydamerika)

I början gjorde Tunpa himlen, solen, månen och alla stjärnorna. Jorden var alldeles bar. Tunpa satte då ett träd som senare blev mor till alla träd på jorden. I detta träd fanns klätterråttanallehanda frukter. Tunpa gjorde även förfäderna till oss. En av dessa förfäder hette Tacumbocumba/ klätterråttan. Hon fick vakta trädet så att inte ett enda frö skulle komma bort. Hon vaktade trädet tills det kom knoppar blommor och tills dessa blev blommor. Blommorna växte större och större tills de blev frukt. Klätterråttan smakade frukterna. De var underbara!

En dag kom en besökare till Tacumbocumgas hus. Det var Aguaratunpa/ pampasräven. Klätterråttan bjöd sin gäst på frukt, men satte sig bredvid sin gäst för att han inte skulle sno något frö med sig. Aguarantupa gömde dock ett frö i en ihålig tand. När han slutat äta, räckte klätterråttan honom vatten för att skölja munnen, så att inte ett enda frö skulle bli kvar. Med fingret undersökte hon pampasrävens mun, men kunde inte finna något. Därefter gick besökaren sin väg.

Aguaratunpas fortsatte gå tills han kom till en öppen slätt. Där sådde han trädets frö som han hade med sig. Sedan drog han vida omkring. Efter ett par år kom han tillbaka och fann trädplantan redan stor. Då drog han åter vida omkring. När han kom tillbaka stod trädet i full blom. Åter drog pampasräven ut i världen. När han kom tillbaka för tredje gången fann han trädet fullt med mogna frukter. Han tog upp en, som hade fallit till marken och smakade på den. Den var söt och god.

 

Pampasraven

Nu sökte pampasräven efter någon, som ville vakta trädet åt honom. Han frågade en skalbagge, som lovade att göra det.

— Kommer någon och vill stjäla trädets frukter, så skall jag sjunga ”tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti”, sade skalbaggen.

— Det blir bra, sade Aguaratunpa,

Han gick sin väg, men hann inte gå långt, förrän han hörde:

— Tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti…

Pampasräven skyndade tillbaka.

— Här har loppan, fästingen och bladskärmarmyran varit, sade skalbaggen. De har stulit frukter ur ditt träd. Fästingen hade ett stor nät med sig för att bära frukterna i, medan bladskärarmyran klättrade upp i trädet för att bita dem.

Aguaratunpa skyndade efter dem. Först hann han upp myran. Han trampade den på mitten. Därför är alla myror så smala om livet. Sedan trampade han på fästingen så att den blev alldeles platt. Till sist fick han tag i loppan och trampade på den också. Men pampasräven slant med foten, så att han klämde till den från sidan. Därför är alla loppor smala och hoptryckta.

 

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Den unga räven och den gamla räven

Räv

(en folksaga från Sydamerika)

Denna historia utspelades någonstans i Sydamerika under den torra säsongen. Den handlar om en ung räv som gick och sökte efter mat i skogen under en hel vecka utan att hitta något. En dag såg han plötsligt något som gav honom stort hopp. Han såg att en jaguar just hade dödat en rådjursunge och nu förberedde han sig att sätta tänderna i den. ”Delar han sin måltid med mig, om jag frågar honom artigt?” undrade den unga räven. Men han var tveksam för jaguaren såg självisk ut. Då fick han en idé. Med skräckslagen min, sprang han mot jaguaren och skrek:

– Hjälp, farliga hundar! Akta er för farliga hundar! De är mer än hundra stycken! Låt oss fly allesammans!

Den unga räven stannade inte invid jaguaren, utan sprang förbi honom och sedan gömde han sig i den höga undervegetationen. Jaguaren såg honom och hörde hans skrik. ”Hundra farliga hundar kan man inte stå emot”, tänkte rovdjuret. Så han lämnade sitt byte och sprang iväg han med. ”Bättre att avstå från sitt byte än att själv bli hundmat” resonerade jaguaren medan han gjorde stora hopp över nedfallna träd, små bäckar och genom träskområden. Han stannade inte förrän han kom så långt bort från det döda rådjuret att han inte längre hörde något hundskall; eller det som HAN trodde att var hundskall.

Under tiden kom den unga räven ut ur buskaget och närmade sig den övergivna maten. Just när han förberedde sig att ta en bit ur det fortfarande varma köttet, hörde han ett ljud bakom sig. Det var en gammal räv, lika mager och hungrig som han själv. ”Dessa djur är farliga, tänkte den unga räven, jag måste hitta på något, för att inte bli av med maten.”

– God afton, sade nykomlingen så fort den såg den andre.

– Inte så god, farbror, svarade den unga räven.

– Hur så?, frågade den gamla räven. Kan jag få veta varför den inte är så god?

– Allt arbete och ingen lycka, sa den andra med plågad min.

– Jag ser att du har gott om mat, insisterade den gamla räven.

Hans ögon glittrade och det vattnades i munnen på honom.

– Ja, så trodde jag också, men se, nu måste jag kasta allting.

– Kasta? Vad pratar du om? Varför måste du kasta allting?

– Jo, suckade den unga räven, för att jag får spy upp varenda bit jag sväljer av det här förbannade köttet. Jag visste inte att den var förgiftat.

Den gamla räven blev förskräckt när han hörde detta, med sedan tog han en bit kött av det döda djuret. Det smakade väldigt gott. Räven tog en bit till och tuggade på det. Sedan en bit till; och en till. Han tuggade på varje bit och tuggade och tuggade tills bara blev några ben kvar. Det var den unga rävens tur att bli häpen:

– Vad gjorde du, min vän, frågade han. Har jag inte varnat dig att hela maten är förgiftad? Trodde du inte på mig?

– Jovisst, tror jag på dig, svarade den gamla räven, men jag var så hungrig att jag hade inget val. Jag tänkte att det var bättre att dö snabbt än att fortsätta gå omkring och lida en långdragen svältdöd.

2 kommentarer

Filed under Berättelser

Bältdjurets klädesplagg

bältdjur

(en folksaga från Sydamerika)

Ryktet gick att under första natten med fullmåne, på stranden av Titicacasjön, skulle hållas en stor fest. Andinska måsar flög från en plats till en annan och tillkännagav firandet. Det var inte första gången det hölls en sådan fest. Och varje gång när detta hände, var det en massa djur och fåglar som anlände dit. Alla ville roa sig. Djuren brukade förbereda sig noga för att skryta för varandra. De rengjorde skinnet och sina fjädrar, de kammade sin päls och använde speciella oljor för att se fina ut.

Bältdjuret ville inte låta sig överträffas av de andra djuren. Hans skinn var inte så speciellt vacker, men han bestämde sig att skaffa sig en dräkt som skulle tjäna inte bara vid detta tillfälle, utan under hela året; både varmt och kallt väder. Duktig vävare som han var, började han själv göra denna klädsel. Han var flitig och jobbade koncentrerat. Klädseln såg fin ut och var tunn som ett spindelnät.

En eftermiddag, när han jobbade som bäst på sin festdräkt, råkade en räv passera nära bältdjurets hus. Den såg den fina väven som började ta form och blev nyfiken. Han frågade:

– Vad gör du, min vän?

– Stör mig inte, svarade bältdjuret, jag är upptagen!

Räven blev ännu mer nyficken, så han insisterade:

– Jag går inte härifrån förrän du berättar för mig, vad du sysslar med.

Bältdjuret i sin tur blev irriterad och okoncentrerad. Han stack sig två gånger i ett finger, en gång valde han en tråd med fel färg. Till sist tänkte han att det var lika bra att berätta för räven vad han gjorde för att slippa ha honom i sin närhet.

– Ser du inte vad jag gör? Jag väver en dräkt inför festen vid Titicacasjön!

– Hinner du göra den färdig till ikväll? hånade räven honom.

Bältdjuret lyfte blicken förvånad och utbrast:

– Sa du ikväll? Är det redan fullmåne?

– Självklart. Snart är alla djur samlade där och vi kommer att dansa på stranden hela natten.

”Det var det värsta, tänkte bältdjuret, hur kunde tiden gå så fort?!” Han blev orolig att han skulle missa den stora festen som han så gärna ville vara med på. Han återupptog sitt arbete med ännu större iver. När det återstod bara stycket som skulle täcka svansen, tänkte han att den kan likaväl hänga utanför dräkten. Och när han provade den märkte han att den satt löst på magen, men han tänkte inte göra något åt det heller eftersom han kände sig så bekväm i den nya dräkten. Nu var det dags att skynda sig till festen.

På väg till Titicacasjön började det regna. Bältdjuret halkade och föll i en lerpöl. ”Det var bara det som fattades”, tänkte han. Men han gav inte upp, utan fortsatte gå. Efter regnet kom solen ut. Den leriga dräkten torkade och hårdnade så mycket att den blev som ett skal med små mörkbruna fläckar. Bältdjuret hade svårt att gå i den, men han gav inte upp denna gång heller. Till slut anlände han till festen vid Titicacasjön. Bältdjurens dräkt gjorde succé. Alla djur beundrade den:

– Den var verkligen fin, sade några.

– Helt originell, sade andra.

– En sådan dräkt har jag aldrig sett, sade många. Inte ens något liknande!

Därmed visade det sig att det som i början verkade vara otur slutade lyckligt. Bältdjuret dansade hela natten på den stora festen och han blev mer och mer van vid att bära sin dräkt. När festen var avslutad bestämde bältdjuret sig för att ha den på sig även hemma. Men innan han kom hem upptäckte han ännu en stor fördel som hans nya klädsel hade. Utmattad som han var efter festen krympte han i den och sedan rullade han nedför alla kullarna på vägen ända tills han hamnade framför dörren till sitt eget hus. Då kan man förstå varför bältdjuret behåll sin förträffliga dräkt ända till våra dagar.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser