Category Archives: Folktro och traditioner

Sagan om ljuset och spindeln

spindel

(en folksaga från Sydamerika)

För länge sedan, häruppe i norden fanns inget ljus. Det var helt mörkt! Djuren kunde inte se, vart de gick; de krockade med varandra; de trampade varandra på tårna; de snubblade hela tiden… En dag tänkte den kloka ugglan att så kan man inte fortsätta ha det, utan man måste finna en lösning på problemet. Nästa dag kallade hon alla djur på möte och sade till dem:

– Mina vänner, det är dags att tänka och besluta tillsammans hur vi kan bli av med detta mörker.

Djuren mumlade på alla sätt och vis, för de visste inte vad de kunde göra. Till slut hördes rösten från en gammal kråka:

– På mina flygfärder till fjärran länder, har jag hört det att på södra delen av jorden finns gott om ljus. Där kan djuren se var de sätter sina tassar, hur stora träden är… ja, de kan t.o.m. se färgen på varandras ögon.

De andra djuren blev förvånade. De började ropa i munnen på varandra:

– Vi vill också ha det så!

– Vi vill ha ljus, så att vi kan se varandra!

– Vad väntar vi på? Någon skall gå och hämta ljus till våra trakter.

En modig råtta höjde sin röst högre än alla de andra:

– Jag kan gå att hämta ljuset! Och utan att vänta på svar, gav han sig iväg.

Efter många dagars resa, kom råttan till landet av ljus. Han nästan bländades av det. Hans ögon smalnade. Med blicken riktad mot marken, närmade han sig platsen där ljuset var som starkast och snodde lite ljus. Han stoppade det i sin yviga svans och sprang tillbaka. Han skyndade sig så mycket han kunde, men efter ett tag började värmen av ljuset bli så starkt att det brann upp råttans päls helt och hållet. När han nådde de nordliga trakterna, hade han inget ljus med sig för det hade slocknat. Så, djuren blev jättebesvikna för de var tvungna att leva kvar i mörkret. Då sade en hök:

– Jag ska försöka hämta ljus. Jag flyger högt, så jag tror att jag har bättre tur än råttan.

Höken gjorde precis som han sagt. Han flög högt och snabbt och kom snart till ljusets eldstad. Där flög han ner som en blixt och tog lite ljus. Sedan satte höken den på sitt huvud och flög tillbaka. Under resan, började ljuset bränna hans fjädrar i huvudet. Det brände så mycket att rovfågeln till slut blev helt skallig. Sedan slocknade ljuset. När djuren hälsade honom välkommen tillbaka, hade han inte ett uns av ljus kvar. Djuren blev ledsna igen. Inte bara ledsna men desperata också. Kommer de att leva för evigt i mörker när det på andra sidan jorden finns så mycket ljus!?

– Nu är det min tur, hörde de plötslig en tunn röst.

– Vem talar?, frågade alla.

– Det är jag svarade rösten.

– Vilken ”jag”?, frågade de andra djuren lite irriterat. Kan du inte säga ditt namn?

– Det är jag, spindeln.

De andra djuren blev inte glada när de hörde detta. Det hade förväntat sig att det var en större och starkare varelse.

– Det är sant att jag är gammal och liten, fortsatte spindeln, men jag har en plan!

De andra djuren var skeptiska, men de tänkte att det fanns ingenting att förlora om spindeln gjorde ett försök, han också. Då satte spindeln igång att genomföra sin plan. Först tillverkade han en lerskål försedd med lock. Sedan vävde han ett spindelnät och från det spann han en lång tråd som räckte ända till ljusets eldstad. Där hasade han ner sin gryta och lyckades få en portion ljus i den och täckte den snabbt med locket. Sedan drog han i tråden hela vägen tillbaka ända tills grytan hamnade bland djuren på jordens norra del. När de tog bort lergrytans lock kom ljuset ut och spred sig över hela skogen. Och inte bara över skogen, utan över land, slätter och berg.

Efter denna bragd fanns det ljus även på jordens norra del och spindeln blev respekterad av de andra djuren för sitt mod och sin påhittighet.

2 kommentarer

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Skrattabborrtjärnen

I skogarna norr om Duvberg och Överberg i Härjedalen ligger Skrattabbortjärnen. Jag gissar att man kan fånga en skrattabborre just där.

Du kanske inte har hört talas om denna fisk?

”Det är en slags ödla som man får på metkrok och som springer och skrattar, när de kommer på land” har en karl i Sveg berättat.

Men det var bäst att vara försiktig, för det sades att skrattabborren var den onde själv och i hans klor ville man ju inte råka.

Men det finns ett knep att inte råka illa ut, utan tvärtom få tur. Fångar du en abborre med rött huvud, guld- och silverstrimlade fenor och alldeles klar grön stjärtfena måste du vara snabb och stryka fisken med kniv eller annat stål. Är du inte nog snabb kan en hand sticka upp ur vattnet, gripa tag i fisken och dra ner den i vattnet igen och samtidigt hörs ett hemskt hånskratt från djupet. Det sägs att en del som fiskat upp en skrattabborre ur djupet blivit sjuka under en lång tid och att andra fått fiskelyckan förstörd för all framtid.

Men hinner du stryka fisken med stål kan den tala och berätta var det finns en skatt att gräva upp. Om någon förr i tiden plötsligt blev rik menade en del att denne fångat en skrattabborre.

Här är en länk så att du hittar till Skrattabborrtjärnen.

Mer om denna fisk kan du läsa i min bok Läskiga vidunder och sällsamma djur, som kan köpas billigt på Sagomuseet, samt i Ingvar Svanbergs artikel Vattenödlorna i svensk folklig tradition som återfinns i Svenska Landsmål och svenskt folkliv 2001, s 81-90.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Raelf´s kyrka

IMG_1860Längs den gamla landsvägen mellan Överberg och Duvberg, en halvmil norr om Sveg, ligger denna jättesten.

Läs här varför den kallas för Raelf´s kyrka.

IMG_1859

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

En samekvinnas berättelse

Det hände i Jokkmokk

HundDenna berättelse grundar sig på en självupplevd händelse. Kvinnan var från Jokkmokk. Låt oss kalla denna person för Ellen. Hon hade vid ett stadsbesök haft en skämmande upplevelse av att någon hade suttit på hennes arm medan hon sov. Hon fick en mycket besvärande värk i armen och begav sig hem till Jokkmokk för att söka upp en botare som hon kände. Andra saker kom emellertid emellan och i samband med en fest där Ellen deltog, trots sin värkande arm, dök plötsligt en stor och okänd svart hud upp. Ingen av de närvarande kände igen hund.

Värdinnan blev mycket uppskakad av hundens närvaro och ville avbryta festen eftersom hon ansåg att det inte rörd sig om någon vanlig hund. De schasades ut men försökte komma in på festen igen. Ellen bad då hunden att ge sig iväg eftersom hunden skrämde dem. Hunden lydde och försvann så småningom, men festen avbröts ändå i förtid. På natten vakande Ellen och märkte att hunden stod vid hennes säng och slickade den värdande armen. Hunden försvann och Ellen sjönk åter ner i sömnen. På morgonen var värken borta och hon fick veta att den botare som son hade tänkt söka upp hade dött för två dagar sedan, det vill säga strax efter det att hon beslutat sig för att söka upp honom.

 

Historien finns att läsa i boken „Vår tids noaidi” (med undertiteln, „Samisk shamanism”), skriven av Jörgen I Eriksson och publicerad på Rosengårdens förlag och studier AB, Umeå, 2009

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Trosföreställningar och sedvänjor i påskveckan

påskbrev2

Stilla veckan var en dyster och allvarlig tid. Frid och lugn skulle råda. I kyrkklockan ersattes den vanliga metallkläppen med en av trä, en dymbil, för att ett dovare ljud skulle höras under den vecka då Jesus led så svårt för vår skull. Inga hjul, spinnrockar eller andra saker som gick runt fick vara igång. Till dagarna i veckan var många trosföreställningar knutna. På måndagen, svarta måndag, skulle man i Skåne äta flera sorters kål för att få god hälsa.

vite tisdag var det i Värmland sed att koka och äta grisfötter. Benen skulle sedan bäras tillbaka till svinstian ett och ett, då fick man god svinlycka.

dymmelonsdagen gick påskfriden in. Den som högg ved nu, riskerade att ”dymmeln” gick i träet så att det ruttnade eller blev hårt och ohanterligt. Yxorna man använde blev slöa. Om kor gick på spånor som huggits den dagen, fick de en sjukdom som kallades för klöv-älta. Inget granris fick tas hem från skogen, då drog man ormar till gården. Hade man inte sopat bort aska och sopor, blev huset översvämmat av loppor och löss. Allt vinterarbete skulle vara klart till påsk, slarvade man med det drabbades man av allehanda olyckor.

Skärtorsdagens namn kommer från ordet ”skära” som betyder ”göra ren”. Enligt katolsk sed var en tvagningsrit knuten till denna dag. I folkmun associerade man till skärredskap och en del trodde att det var en särskilt bra dag att skära och klippa på. Andra däremot menade att man skulle akta sig för att använda vassa redskap då.

långfredagens morgon skulle den som först kom ur sängen gå runt och skämtsamt smiska övriga i huset med ris,  det kallades ”påskskräcka” (Uppland). Detta för att påminna om Jesu plågor på korset. I senare tid har riset blivit en färgglad dekoration. Det första fjäderprydda riset är känt från Stockholm i slutet av 1800-talet och spred sig sedan över landet under 1920-och 1930-talen. På långfredagen måste man av religiösa skäl hålla sig hemma och utföra så få arbeten som möjligt.

påskafton tände ungdomar i västra delarna av Sverige påskfyrar, man eldade för att hålla häxor och troll borta.

påskdagens morgon påstod man att solen dansade av glädje över att frälsaren var uppstånden. Om man ställde sig naken på ett lagårdstak den morgonen och kikade genom ett såll skulle man se att solen dansade i glädje över detta. Då kunde man också se att häxor flög kring solen och försökte trycka ner den, för att förhindra att uppståndelsens morgon skulle gry.

Seden att äta påskägg är utbredd i nästan hela Europa. I många bygder åt man inte ägg förrän på annandag påsk, t.ex. i Skåne, där det hette att om man gjorde det så hittade man aldrig sina djur ute i markerna. Ett skrovmål ägg till påsk gav kraft i benen och skyddade mot onda krafter. Det var dessutom ett av de få färska födoämnen man kunde äta vid denna tid på året.

Långt in i det senare bondesamhället trodde man att påskkäringar och häxor for till djävulens gästabud under påsken. Bondmororna gjorde klokt i att stänga spjäll så att inte omkringflaxande häxor ställde till det med sjukdom på husets folk. På bodar och fähus målades kors av krita eller tjära för att hålla dem borta. De tog nämligen gärna något husdjur för att åka på till Blåkulla. Ville man skrämma bort dem kunde det löna sig att avlossa gevärs- eller sprängskott.

Seden att småflickor klär ut sig till påskkäringar är ganska sen. Traditionen med påskbrev är äldre, den innehåller en teckning, ofta på en häxa, och en skämtsam eller spydig vers:

Sopa, raka, smörjehorn

Ger jag dig till resedon

Far fort, min vän,

kom snart igen

men akta dina långa ben,

för stock och sten.

Fritt efter Ebbe Schöns bok Folktrons ABC, Ebbe Schöns och Carlsson Bokförlag 2004

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner

Säg var det på Blåkulla hett?

Nu är det hög tid att rita påskbrev och sända till en vän. Om den traditionen har vi tidigare skrivit om på bloggen, sök på påskbrev och du finner mer uppgifter om seden. Här några 100-åriga påskbrev från Värmland som kan inspirerar till skapande.

påskbrev-4

Wälkommen nu sköna flicka!

Från Blåkulla dit som ni for hän,

Så roligt att åter få blicka

In uti ditt öga min vän!

Men tälj mig, hvad rysligt dig hände

Och säg mig, hvad som Ni har sett

När som från oss ryggen Ni vände?

Säg var det på Blåkulla hett?

Du frågar mig, vill du väl höra.

Hvad flickorna taga sig till

När som vi rådplägningar föra

Så vet, att vi stiftat en bill,

Att karlarna ska vi regera,

Men för att dig lugna min vän

En kyss du skall få men ej flera.

Ty resten du taga får sen.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Julberättelser i vintermörkret

DSC01866Snart är det advent. Ordet betyder ankomst, men i folkmun fick det betydelsen väntan. Hela advent är en lång tid av väntan på juldagarna. Inte bara för att fira Jesusbarnet födelse, utan lika mycket för att det för många var det enda tillfället på året, då mat fanns i överflöd, liksom öl och brännvin. De var några dagars vila, utan betungande arbete. Det var också en tid för lekar, dans och berättande. Berättelserna handlade ofta om allt märkligt som sades ha hänt just under de mörka veckorna kring jul och nyår, då allt oknytt och lortatyg var i rörelse. Men inomhus brann ljusen och talgdankarna och skrämde bort allt hemskt. Då blev de hemska mindre farligt.

Stugan var smyckad till fest. Dragen med textilier, takduk över bordet med julkrona i mitten och så om råd fanns därtill, vackra målade bonader med bibliska berättelser.

Under många år har jag i advent dukat upp ett gammaldags småländskt julbord med äpplastake, julhögar, ölstånka, brännvinsstop, grötfat. Över hänger svinbortskronan och spiklyktorna är framtagna för att tas med till julottan och värma under kjolarna. Så berättar jag utifrån alla föremål, börjar med slakten och slutar med farängladagen och tjugonde knut.

I år berättar jag i några bygdegårdar. Så välkommen att lyssna om du har möjlighet.

Tisdag 25 nov kl 18.30 – Ösjöbols bygdegård, norr om Åseda

Torsdag 27 nov 18.30 – Knislinge bygdegård

Fredag 28 nov kl 19 – Judhults bygdegård, Göteryd

Passa gärna på att besöka Ljungby museum vid Ljungby Gamla Torg under julhelgen, de har en förnämlig samling av sydsvenska julbonader.

DSC01868

5 kommentarer

Filed under Folktro och traditioner