Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Ny bok om fladdermusen i folktron

SkannadVad är det för en fågel som ger sina ungar di?

Svaret är fladdermusen. Det är en äldre svensk gåta som visar hur människor under århundraden, inbegripet forskare, haft svårt att placera in fladdermusen i djurvärlden. Länge placerades den bland fåglarna. Först på 1600-talet sorterades den in som däggdjur i den vetenskapliga litteraturen. Det är också något som avspeglar sig i ursprungssagor som skildrar fladdermusens tillkomst.

Det är ganska naturligt att ett sådant djur, som dessutom är svår att få syn på eftersom den är nattaktiv, har lockat till folkdiktning och mytbildning. Nu har Bengt Edqvist och Johan Eklöf skrivit boken Fladdermusen – i en mytisk värld, som tar upp fladdermusen i folktron och där också gåtan i inledningen lyfts fram. Bengt Edquist är etnolog och verksam på Institutet för språk- och folkminnen i Göteborg och Johan Eklöf är doktor i zoologi och har under många år inventerat och skrivit om fladdermöss. Det är en mycket tilltalande och vacker bok, rikt illustrerad i färg av naturfotografen Jens Rydell. Förlaget Bokpro i Bjärnum ska ha all heder att formgivningen.

I 10 kapitel behandlar författarna mytbildningen om fladdermöss ur en rad aspekter. Avsnitten har rubriker såsom ”Sprungna ur mörkret”, ”Tur och kärlek”, ”Fladdermöss och krig”, ”Fladdermöss i kyrkan”. I ett avslutande kapitel ”Från vampyr till superhjälte” tecknas även en bild av fladdermusen i populärkulturen.

Kapitlen är fullmatade med exempel på myter och folktro och en del kortare berättelser återges också. Boken begränsas inte till Sverige, utan författarna tar upp myter från hela världen. Vid några tillfällen blir det lite oklart vad som är svensk folktro och vad som är föreställningar i andra delar av världen.

I sin iver att utförligt dokumentera folktron kring fladdermöss och finna samband mellan traditioner i olika delar av världen tycker jag att författarna ibland tolkar in för mycket i materialet. Bara för att människor klär ut sig till fladdermöss i ett karnevalståg under fastan, är det att hårddra att det därför finns ”ett samband mellan semlor och fladdermöss”. Att fladdermössen vaknar under våren och bland annat söker sig till kyrkvindar och kyrktorn kopplas till att häxorna stannar till i kyrktornen för att stjäla malm från kyrkklockorna, på sin väg till Blåkulla. Ibland får jag känslan av att enstaka belägg i svenska folklivsarkiv generaliseras och blir till en allmän utsaga. 

I kapitlet om underjorden dras paralleller mellan fladdermöss och vittra. Författarna skriver att vittror ”är dömda till att aldrig se solljuset och att dö varje höst, för att återuppstå nästa sommar”. Det liknar fladdermössens livscykel, de går i dvala under vintern och vaknar först till liv när värmen kommer tillbaka. Det är en föreställning om vittra som jag inte känner igen. Med hänvisning till en engelsk bok hävdar de att tomtar i Europa kan förvandlas till fladdermöss. Det här är också främmande för svensk folktro. 

I en del fall redovisas uppteckningsnumren för belägg i de svenska folklivsarkiven, men alltför sällan. Det hade varit spännande att själv gå vidare till källmaterialet för att ta del av originaluppteckningarna.

Trots den lite svepande framställningen är boken i hög grad både läsvärd och roande och ger nya kunskaper om fladdermusen i människors föreställningsvärld.

Per Gustavsson

Bengt Edqvist & Johan Eklöf: Fladdermusen – i en mytisk värld. Foto: Jens Rydell. Bokpro, Bjärnum 2018. ISBN 978-91-89336-85-8.

Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 200 år – en personlig betraktelse av Sverker Hyltén-Cavallius

När vi i Sagobygden i maj månad, i Skatelövs socken, firade 200-årsminnet av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse höll han sentida ättling Sverker Hyltén-Cavallius ett personligt anförande om Gunnar Olof. Sverker invigde också det nya sägenskåpet, vid Skatelövs hembygdsgård, som kortfattat skildrar Gunnar Olofs viktiga gärning. Sverkers föredrag var så intressant att vi väljer att publicera det på bloggen så att än fler kan ta del av hans tankar. Sverker är docent i etnologi och forskningsantikvarie vid Svenskt visarkiv.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Målning av Kjell Sundberg till sägenskåpet vid Skatelövs hembygdsgård.

Etnologi, det är ett humanistiskt ämne som handlar om kulturella mönster i vardagslivet, Nils-Arvid Bringéus har kallat det för studiet av ”människan som kulturvarelse” (Bringéus 1986). Jag tillhör inte en släkt med obruten tradition av etnologer – i släktens historia finns det nog fler militärer, bönder och präster än vad det finns etnologer. Men med min lilla kunskap om de där tre yrkena så kanske militärens förståelse för social organisation och relationer, bondens öga och känsla för detaljer, och prästens reflekterande kring livet och världen, tillsammans skulle kunna rymmas i riktigt bra etnologi. 

Innan jag själv började läsa etnologi följde jag med min flickvän – blivande hustru – och hennes kursare ut och tog några öl, och hamnade bredvid deras lärare. Jag sa att en släkting till mig hade hållit på med etnologi och frågade om han kanske kände till honom. ”Jaha, vad hette han då?” ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius”, svarade jag, och den här läraren skrattade till lite och sa, ”Jo, han är rätt känd”. När jag sedan började läsa etnologi förstod jag att det inte verkar finnas en enda beskrivning av ämnets historia som inte berättar om Gunnar Olof, så min fråga måste ha låtit ganska rolig. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, eller ”Olle” eller Gunnar som han också kallades av sina nära och bekanta, betraktas allmänt som etnologins fader i Sverige. Hans centralverk Wärend och Wirdarne bär ju faktiskt undertiteln Ett försök i svensk Ethnologi och hela hans systematiska arbetssätt pekar mer framåt mot den vetenskapliga metodologin, än bakåt mot 17- och 1800-talens ofta detaljrika men mer rent beskrivande folklivsskildringar och sockenbeskrivningar. Det är faktiskt inte förrän drygt hundra år senare som etnologi blir det vedertagna namnet för det som länge kallades folklivsforskning. Jag har lovat säga några ord om Gunnar Olof, från en sentida släkting och etnolog. Men jag börjar med släktingens perspektiv, med Gunnar Olof som jag uppfattar honom. 

Gunnar Olof som person 

Gunnar Olof är förstås en samlande punkt också i släkten, inte bara i etnologin. Det är han som köper den gamla släktgården Sunnanvik efter att den varit i andras ägo under drygt 100 år (1754-1866), och vid hans minnessten i Skatelöv har släkten samlats på släktmöten. Med sitt starka historieintresse så bedrev han också ett omfattande detektivarbete för att åstadkomma ett släktträd ner till det sena 1400-talets bonde ”Sven i Håldala” och författade också några mindre skrifter på temat. 

Det måste också vara fler än jag i den här släkten som redan i barnaår suttit och läst i gulnade exemplar av Om draken eller lindormen eller Slägt-minnen från Sunnanvik och fascinerats. Min morfar kunde till och med vid något tillfälle högläsa ur den här lilla skriften om löjtnant Erngisles möte med vättar under Karl XII:s fälttåg i Polen. Men av Gunnar Olof själv hade förstås min morfar inga minnen, han dog tretton år innan morfar föddes. 

Vad får man för slags bild av Gunnar Olof som person? I hans memoarer, utgivna postumt 1929 under titeln Ur mitt framfarna lif: anteckningar och hågkomster tycker jag att han stundtals framstår som en lite tjurig människa som hamnar på kant med folk till höger och vänster, men samtidigt väldigt mån om de goda vännerna. När jag berättade det för många år sedan för en professor i idéhistoria (som bland annat hade jobbat med just 1800-talsmemoarer) så sa han att det också ingick i den genren på den tiden (och kanske än idag): att visa att man var på kant med folk var helt enkelt ett sätt att positionera sig socialt och visa på sin egen betydelse. Man kanske kan jämföra med hur Göran Persson i Erik Fichtelius programserie talar illa om både de som jobbat nära honom och de han haft en mer ytlig relation till. 

Gunnar Olof framstår som oerhört strävsam, men också det kan ha med genren och tidsandan att göra. Vid sidan av sin mer akademiska gärning är han initiativtagare till eller är med och bildar ett antal sällskap, t ex både Svenska Fornskriftsällskapet och Konstnärsgillet. Han kanske helt enkelt bara var om sig och kring sig, och så får man kanske ha i bakhuvudet att han kommer från landsbygden och småstaden till Uppsala och sedan Stockholm, och skulle ta sig upp i kretsarna. I de privata brev som jag gick igenom tillsammans med min kusin för några år sedan, så framstår han som en snäll person som bryr sig om både barn- och barnbarn. Min mor har också en privat anteckningsbok från Gunnar Olofs tid i Uppsala, och den är ett mönster av ordning: där tas varje litet lakan och örngott med, där står varje utlägg för kaffe eller punsch nogsamt upptaget, och ger på så sätt också en liten inblick i det sociala livet. I andra anteckningar kan man följa hans resor mellan Växjö och Uppsala, ner till varje gästgiveri som han stannar på. Han var också märkt av sjukdom de sista åren, ja faktiskt ända ifrån vistelsen i Brasilien i början av 1860-talet, och det måste rimligen ha påverkat humöret. Men bland de där privata breven, tidningsklippen och anteckningarna ser man också något annat. Det är en nyfiken person, nyfiken på alla upptänkliga särdrag och skillnader som kunde finnas mellan folk. I ett tidningsurklipp som han sparat minns jag att det stod om skillnaden mellan skogs- och kustbygdens folk i Skåne, skillnader i allt från temperament till sedvänjor. Såhär tänkte i högsta grad Gunnar Olof själv: Värend menade han ju till exempel befolkades av särskilt hetlevrat folk. I Slägt-minnen från Sunnavik uttrycker han sig så här: 

Såsom väl är kändt och såsom vi i ett annat arbete tillfylles ådagalagt, bibehöll Wärendsfolket långt fram i nyare tiden sitt från fädren ärfda vilda och oroliga lynne (Hyltén-Cavallius 1879:14-15). 

Den här nyfikenheten tar sig också uttryck i att han liksom intresserar sig för nästan allt verkar det som: språket, traditionerna, visorna, historien och inte minst sagorna och berättelserna. För mig som jobbat som universitetslärare i många år så känner jag stor sympati för den där nyfikenheten: studenter med nyfikenhet kan alltid lära sig det vetenskapliga hantverket också, men vad gör man med studenter utan nyfikenhet? Och så några ord om Gunnar Olofs roll i etnologin. 

 

Gunnar Olof vid 29 års ålder. Målning av N J O Blommér.

Gunnar Olof och etnologin 

Carl Wilhelm von Sydow, sedermera professor i folkminnesforskning vid Lunds universitet, påpekar i ett minnesord över Gunnar Olof vid hans 100-årsdag 1918 att hans analytiska arbete i Wärend och Wirdarne, i likhet med det mesta inom ”filologin” inte kan klara sig oemotsagt under de femtio år som då hade gått sedan utgivningen. Men i jämförelse med andra europeiska arbeten som likt Gunnar Olofs hade hämtat inspiration från Jacob Grimms Deutsche Mythologie, så menar han att Hyltén-Cavallius arbete på ett helt annat sätt både är metodologiskt genomtänkt, grundligt och mångsidigt, och inte minst präglat av en kärlek till hembygden som också von Sydow höll högt. 

I förordet till utgivningen 1942 av Gunnar Olofs reseskildring En student upptäcker sitt land 1835, pekar en annan professor, folklivsforskaren Sigurd Erixon, på hur tidig och snabb Gunnar Olof var med att ta till sig nya impulser och omsätta dem i handling (Erixon 1942:5). Han är den förste som betecknat sig som etnolog (och då stötte beteckningen etnologi fortfarande på motstånd bland landets folklivsforskare), och som dessutom genomfört en etnologisk monografi om en hel svensk landsända. Men han tillägger också om Wärend och Wirdarne att ”den moderna forskningen ej längre kan godkänna så många av de teorier som där kommo till uttryck” (ibid:5). 

Ortsnamnsforskaren Jöran Sahlgren, påpekar i sin inledning till 4:e bandet av Svenska folksagor att det mellan Gunnar Olof och hans pappa prosten Carl Fredrik Cavallius förekom en del oenigheter kring hur man skulle hantera folksagorna språkligt. Carl Fredrik förespråkade närhet till dialekter och lokala uttryckssätt, medan Gunnar Olof medvetet försökte ”återskapa” ett slags medeltida, ofta lätt högtravande stil. Också här kanske man kan säga att det snarare är prostens månande om det talade språkets kulörer som hållit i längden, snarare än Gunnar Olofs arkaiserande stil. Inom modern folkloristik söker man oftare komma åt berättandet i dess många facetter: kroppens gestikulerande, röstens olika tonlägen, och detaljer i det talade språket. Men det här skildrar också två olika perspektiv på tradition: å ena sidan intresset för traditionen i dess konkreta utövande, å andra sidan traditionen som ett exempel på något mycket större och (och i Gunnar Olofs synvinkel) äldre. De två perspektiven kan man nog säga att vi fortfarande har att förhålla oss till. 

Det händer mycket med ett vetenskapligt ämne på sisådär 150 år. Till att börja med tillhör Gunnar Olof ett förstadium till det akademiska ämnet etnologi, eller folklivsforskning som det hette tidigare: han själv tillhör den generation som etnologen Orvar Löfgren har kallat ämnets ”pionjärer”, forskare som innan ämnet tagit form utforskar vad det kan innehålla (Löfgren 1996:16-17). Men i början av 1900-talet tar ämnet etnologi alltmer form, och den första professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning inrättas vid Stockholms högskola 1918. 

Etnologin hade under många år en stark kulturhistorisk profil, men intresset kom att förändras flera gånger, först från ett intresse för de äldsta kvarlevande spåren av ofta förkristna sedvänjor och myter, till att mer intressera sig för geografiska spridningsvägar. Därifrån fortsatte man till att se till olika sedvänjors funktioner i samhället, och sedan till att undersöka grundläggande tankemönster i olika kulturella uttryck. 

En riktigt stor omställning var mot en mer antropologisk, samtidsorienterad forskning under 1970-talet, och även om det idag finns många kulturhistoriskt orienterade etnologer så ligger tonvikten i dagens etnologi på studier av samtiden. Samtidigt finns där ofta kvar ett intresse för det historiskas betydelse: etnologer studerar sällan samtiden som helt isolerad, utan försöker finna de historiska samband som format det vi undersöker i nutiden. Men hänvisas det fortfarande till Gunnar Olof? Och finns det något kvar i vår tids etnologi som påminner om det som Gunnar Olof gjorde? 

Nej, det hänvisas i princip inte alls till Gunnar Olof i modern etnologi, annat än i redogörelser för ämnets historiska utveckling. Utan att ha någon större inblick i det tror jag dock att forskare i en del andra närliggande ämnen, som t ex religionsvetenskap eller historia, använder sig mycket mer av hans arbeten. 

Den andra frågan, om det finns något som påminner om G O:s arbeten idag i svensk etnologi, skulle jag däremot vilja besvara med ett ja. Utgångspunkten i Wärend och Wirdarne, att nästan uttömmande beskriva och förklara regionala skick i allt från muntlig tradition till byggnadskonst, är i och för sig svår att föreställa sig i modern etnologi. Ett skäl till det är förstås ren pragmatism: det var rimligare (men med vissa förbehåll) att vid mitten av 1800-talet föreställa sig regioner som avgränsbara och sammanhållna av särskilda seder och bruk. Med globalisering i form av t ex medier, migration och globala rörelser, så är idag det regionala inte alltid en så självklar avgränsning: levnadsvillkoren för en jordbrukare i Värend liknar kanske mer villkoren för jordbrukare i Skottland än vad de liknar villkoren för en akademiker eller en städare i Växjö. Ett annat skäl är att det kom att utvecklas en hel hembygdsrörelse som har haft just det regionala och lokala som sitt område, och på sätt och vis tagit över den rollen. 

Men själva det vetenskapliga tillvägagångssättet, att bit för bit plocka isär beståndsdelarna i människors vardagsliv och försöka förstå vad de betyder och var de kommer ifrån, det är nog i högsta grad levande inslag i modern etnologi. Gunnar Olof sökte också mönster, han såg folkets diktning och folkets sedvänjor som spår och kvarlevor av forna tiders seder och bruk. Detta mönsterletande, om än kanske inte just efter kvarlevor från forntiden, är också något som de flesta av dagens etnologer skulle hålla med om. 

Hans sätt att förhålla sig till folksagorna, som en medeltida högreståndstradition som i form av ett ”Gesunkenes Kulturgut” lagrats kvar bland de breda folklagren men sedan länge glömts bort i de fina kretsarna, har inte överlevt. Jo, det finns fortfarande ett intresse för hur sagorna historiskt har spridits och förändrats, och inte minst hur de idag kommer att omsättas i nya massmedier. Men annars är det nog snarare hans pappa Carl Fredriks förhållningssätt som ”segrat”: vår tids intresse för folksagorna och muntlig tradition präglas mer av ett intresse för hur saker berättas och varför, än för hur de en gång i en föreställd svunnen tid eventuellt kan ha låtit. 

Och slutligen, etnologin som helhet är nog mer lik Gunnar Olofs etnologi än vad man i förstone tänker sig. Etnologin bottnar fortfarande i ett intresse för det som människor säger och gör. Folket – om än med andra valörer och uttryckt med andra ord – står fortfarande i fokus. Både det levda vardagslivet och de särskilt markerade former som vi använder i till exempel ritualer, berättande och sång engagerar fortfarande. Och sist men inte minst, etnologin är fortfarande en empirisk vetenskap – alltså en vetenskap som alltid tar utgångspunkt i observationer av verkligheten. 

Litteratur 

Bringéus, Nils Arvid 1986 (1977). Människan som kulturvarelse: en introduktion till etnologin. Malmö: Liber. 

Erixon, Sigurd 1942. Förord. I: Hyltén-Cavallius, Olof: En student upptäcker sitt land 1835. Stockholm: Saxon & Lindström. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1879. Slägt-minnen från Sunnanvik. Stockholm: Ivar Haeggströms Boktryckeri. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1929. Ur mitt framfarna lif: hågkomster och anteckningar. Stockholm:P.A. Norstedt & Söner. 

Löfgren, Orvar 1996. Ett ämne väljer väg. I: Ehn, Billy & Orvar Löfgren (red.) Vardagslivets etnologi: reflektioner kring en kulturvetenskap. Stockholm: Natur & Kultur. 

Sahlgren, Jöran 1941. Inledning. I: Sahlgren, Gudrun & Jöran 1941. Svenska folksagor IV. Stockholm: Norstedts. 

von Sydow, Carl Wilhelm 1918. ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Några ord med anledning av 100-årsminnet.” Folkminnen och folktankar, band 5, häfte 1:73-78. 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Påskharen

När jag var liten letade vi barn på påskaftonen gömda pappägg med godis. De var gömda inomhus, inte ute i trädgården. Och vi var fullt medvetna om att det var våra föräldrar som hade gömt äggen. Det är en påsktradition som jag fört vidare. Vi har gömt godisägg både för våra egna barn och nu barnbarnen. Först som vuxen blev jag medveten om att en del andra barn letade ägg som påskharen sades ha värpt, och då ofta på något svårtillgängligt ställe utomhus. Påskharen hade jag som barn helt missat, och fortfarande har jag inget personligt förhållande till detta påhittade djur.

Hur katten kommer då påskharen in i vårt påskfirande? Den som undrar finner svaret i Bengt af Klintbergs nya bok som heter just Påskharen. Den har undertiteln Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Som undertiteln visar är det en samling artiklar och föredrag om väsensskilda företeelser som belyser hur vi tänkt, trott och diktat. En del av artiklarna har tidigare tryckts, medan andra bygger på opublicerade föredrag. Det är värdefullt att få dessa samlade i den här mycket vackert utformade boken.

Jag vet få som i likhet med Bengt af Klintberg kan skriva så enkelt och klart, om inte alltid lättolkade traditioner och föreställningar, utan att tumma på den vetenskapliga noggrannheten. Och det är hela tiden underhållande läsning.

Hur var det då med påskharen? Klintberg visar övertygande att det rör sig om en skämtsam tradition skapad av vuxna för att roa barnen. Påskharen har inte haft någon plats i äldre tiders påskfirande i Sverige och spred sig först i landet under 1900-talet. Påskharen har inte några rötter i någon gammal antik myt och sed, som en del forskare har hävdat. Däremot har det utifrån den nya traditionen med en påskhare som värper ägg diktas nya berättelser som anknyter till antika gudar och stjärnbilder, men det är något helt annat.

Förutom underrubrikens ämnen rymmer boken också artiklar om bland annat katten som blev utkörd på julafton och inte tyckte det var någon ordning och så om vandrande skogar. Bengt af Klintberg hinner också berättas om Linné som folklorist, om Gustaf Ericsson och Ella Odstedt som båda sticker ut som intressanta upptecknare av folklig dikt samt Folke Dahlbergs intresse för folkligt berättande, som det kommer till uttryck i författarens klassiska skrift Vättern.

Lycklig den som får boken Påskharen i sitt påskägg. Glad påsk

önskar Per Gustavsson

af Klintberg, Bengt: Påskharen. Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Atlantis, 2018. ISBN 978-91-7353-899-2

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Jag och folksagor

 

En del andra berättare  ondgör sig över folksagor. De är förutsägbara och tråkiga att berätta, kan jag få höra. Å andra sidan stöter jag ibland på ett nästan religiöst förhållningsätt till folksagor. Man ser dem som generationers samlade visdom, som bärare av arketyper och med en läkande kraft. Det förekommer också att man undviker att bearbeta och förändra de traditionella berättelserna, i tron att den samlade visdomen då riskerar att försvinna.
För mig skiljer sig inte folksagor från andra berättelser. Det finns sådana som är bra och sådana som är dåliga. De som är bra kan fungera läkande för oss människor. Det är viktigt att ha en kritiskt och granskande syn på alla berättelser, folksagan utgör inget undantag. Det som skiljer sagan från annan litteratur är att den alltid har bearbetats och utvecklats, det arbetet tycker jag vi skall fortsätta med. Det av främst två skäl; dels ger det dig en unik möjlighet att anpassa berättelsen efter den publik du har just idag, dels lider vissa folksagor av en förlegad syn på brott och straff, samt genusfrågor. Självklart skall man inte förändra berättelsens i grunden, vill man det är det bättre att välja en annan berättelse.

För mig är det inte folksagorna i sig som är det fantastiska, utan det muntliga berättandet. Det är en kulturform som har unika möjligheter att skapa lugn, mänskliga möten och underhållning. Samtidigt som den kan väcka livsfrågor och sprida kunskap.

Men varför berättar jag då folksagor?

1.       Jag och barnen älskar att de är så fantasifulla. Här finns också alltid hoppet och tron på den lilla människans förmåga.

2.       De är ofta bättre än de berättelser jag själv skapar

3.       De har en struktur som är gjord för muntligt berättande. De gör dem enkla och roliga att berätta, även för barn

4.       Det finns ett stort utrymme för mitt eget skapande. Jag kan vrida och vända på berättelsen utan att uppröra någon upphovsman.

5.       Jag fascineras av deras ålder och mångkulturella bakgrund, att de ofta vandrat runt i världen..

Sammanfattningsvis vill jag säga att sagor är inte tråkiga , de är en viktig del av mitt liv, men inte min religion.

 

 

 

1 kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Pedagogik

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 4

Små sagor i Wärend och Wirdarne

Efter sagoverket ägnade sig Hyltén-Cavallius åt att ge ut äldre litterära och antikvariska texter och 1853 publicerade han tillsammans med vännen Stephens Sveriges historiska och politiska visor. Det dagliga arbetet på först Kungliga biblioteket och senare som chef för Kungliga teatern tog hans krafter i anspråk. Först i och med utgivningen av Wärend och Wirdarne (1863-68) kom han i viss mån att återvända till folksagan. Verket som gett Hyltén-Cavallius epitetet ”Den svenska etnologins fader” är en skildring av både den materiella och andliga folkliga kulturen i författarens hembygd. Ett viktigt källmaterial i skildringen är folksägnerna. Ur sina tidigare uppteckningar, bland annat efter Halta-Kajsa, har författaren plockat fram djur- och ursprungssagor och uttryck om vad växter och djur sa på den tiden de kunde tala. Det är ett värdefullt källmaterial till en folkdiktning som inte har uppmärksammats i så hög utsträckning.

Bild_23

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1880. Oljemålning av Th. Cederström, Smålands museum.

Hur gick det sen?

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Trots den kritik som hans sagosamling fick både i samtiden och av 1800-talets senare upptecknare, som gärna riktade sitt intresse mot sagornas dialektala utformning, går det inte att överskatta den betydelse som Hyltén-Cavallius haft som sagosamlare. Han lade grunden till en mer systematisk insamling av folksagor och inspirerade många efterföljare. Även om sagosamlingen aldrig fick den spridning som utgivarna hade hoppats på, spreds de enskilda sagorna snart som små billiga skillingtryck och kom att påverka det muntliga berättandet i vårt land. I det insamlingsarbete av sagor som skedde på 1920- och 1930-talen är det lätt att finna spår efter de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade. 1875 utkom  ett urval av sagorna under titeln Svenska folksagor, nu försedda med teckningar av den uppskattade konstnären Egron Lundgren. När sagor under 1800-talets andra hälft blev barnläsning, vilket än mer accentuerades under 1900-talet, kom Hyltén-Cavallius´ sagor att bearbetas och spridas i otaliga publikationer, där de mest uppmärksammade är Barnbiblioteket Sagas utgåva Svenska folksagor. Den första delen som utkom 1899 innehåller bland annat Lilla Rosa och Långa Leda och Prins Hatt under jorden, som båda ingick i Svenska folksagor och äfventyr.

Först omkring 100 år efter det att Hyltén-Cavallius samlade in sitt sagomaterial kom det att publiceras i sin helhet, med få undantag. De fyra första volymerna i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens bokserie Svenska sagor och sägner som publicerades 1937-42 är utgåvor av originaltexterna med värdefulla inledningar, ordförklaring och register av språkforskaren Jöran Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. Mickel i Långhult och Sven Sederström ägnas en volym vardera. Del tre innehåller uppteckningar från Småland, bland annat efter Carl Fredrik Cavallius och Britta Greta Löfquist. Del fyra innehåller sagor samlade av Hyltén-Cavallius och Stephens, men upptecknade utanför Småland av andra personer.

”Sagornas tid är nära förfluten” skrev prosten Cavallius till sin son. Men tack vare den unge Gunnar Olofs idoga samlarlust fick fadern fel i sin förmodan. Även om det i dag berättas i andra sammanhang och sagorna förändras, så som de egentligen alltid har gjort, sprider de fortfarande glädje och lust, väcker eftertanke och funderingar och kan användas för att kommentera vår samtid. Tyvärr finns fattigdomen kvar, liksom förtryck i olika former, inte minst av kvinnor. Än behövs berättelser som visar att ett annat liv är möjligt.

Per Gustavsson

 

Förutom de i texten nämnda skrifterna och Folksagan i Sverige I-III av Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt bygger artikeln på Nils-Arvid Bringéus: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1966) och Per Gustavsson: Mickels sagor (1996). Småländska sagor av Per Gustavsson innehåller många senare upptecknade sagor och har ett fylligt efterord och utförliga kommentarer till sagorna. Den utgavs av Kronobergs läns hembygdsförbund som Kronobergsboken 2005, och kan fortfarande rekvireras från hembygdsförbundet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 3

Det folkliga sagoberättandet

För att få en uppfattning om hur sagoberättandet verkligen såg ut under 1800-talets första hälft får vi gå till de sagor som Mickel i Långhult (1778-1860) i Ryssby socken och Sven Sederström (1810-1846) i Aringsås skrev ner för Hyltén-Cavallius’ räkning, men som denne valde att inte trycka. De hörde båda två till den stora gruppen av fattiga människor som utgjorde en stor del av Sveriges befolkning vid den här tiden. Det var sällsynt att en muntlig berättare själv hade förmågan att skriva ner sina sagor. De flesta som tecknade upp bönders och obesuttnas berättelser var representanter från helt andra klasser. Mickel och Sven Sederström var båda uppvuxna i ett samhälle präglad av muntlighet. I den förvandling mot en skriftbaserad kultur som Sverige genomgick vid den här tiden hade de lyckats tillägna sig den nya tidens uttryckssätt, skrivkonsten. Det här är ett historiskt unikt skeende som aldrig kan upprepas och det är just därför Mickels och Sederströms berättelser tillhör de viktigaste sagosamlingarna vi har.

Per_G_004A

Långhults Norregård där Mickel i Långhult bodde. Foto: Mauritz Fagerström 1936, LUF 5010.

Förutom de undersagor, som föll Hyltén-Cavallius i smaken, berättade de båda novellsagor och skämtsagor. Mickel hade också en förkärlek för mycket fritt diktade legendsagor där Vår Herre och Sankte Per vandrade på jorden. I deras sagor figurerar hantverkare, bönder, torpare, drängar och pigor, alltså just de som säkert också lyssnade till de båda berättarnas historier. Inom en traditionell sagoram fyllde de sagorna med oförvägna infall och fantasifulla utbroderingar, både uttrycksfulla glimtar av tidens liv och klassklyftor, såväl som mer utförliga skildringar av den sociala miljön och människors levnadsvillkor. Många berättelser rymmer satir och är samhällskritiska. I Mickels saga Den betalande hatten och knallen som dränkte tre skälmar lurar tre studenter kon av en fattig torpare, men genom sin påhittighet tar torparen en gruvlig revansch och de tre studenterna får betala med sina liv. I Den fattige torparen, Vår Herre och Sankte Per får den fattige gudsrådet att gå in på krogen och spela kort och ta sig en sup, då ska allt bli mycket bättre, vilket också besannas. Sven Sederström berättar i Herremannen och torparflickan om en rik herre som våldför sig på en fattig flicka och samma tema återkommer i Den rika herrn och mjölnaredottern, där herremannen använder sin makt och samhällsposition för att få sin vilja igenom. Det som var möjligt och ofta förekommande i den verkliga världen, slutar dock i sagans värld på ett sätt som den maktfullkomlige inte tänkt sig. De två berättarnas sagor kan sägas hålla uppe den fattiges dröm om ett bättre liv. I sagan, om ej i verkligheten, fick de sin rätt.

Både Mickel och Sederström berättade på traditionens grund men handskades suveränt med sagomaterialet. Som den skicklige muntlige berättaren Sederström var, fogade han ihop flera sagotyper till sammanhållna vindlande berättelser. Mickel komponerade ganska så fritt långa äventyrsberättelser med färder till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender, motiv som han hade lånat från de populära skillingtryck, som hade börjats spridas under 1700-talet och än mer under 1800-talet.

De två berättarnas sagor passade svårligen in i ett synsätt som eftersträvade att finna ”varje saga så ursprunglig och äkta som möjligt”. Sammanfattningsvis kan vi säga att Mickels och Sven Sederströms sagor är i hög grad deras egna och visar hur den folkliga berättartraditionens förs vidare och ger uttryck för berättarnas egna erfarenheter och samhällsställning, åsikter och drömmar.

I sina minnen andas Hyltén-Cavallius en besvikelse över att utgivningen av det stora folksagomaterial han hade samlat aldrig realiserades fullt ut. Många undersagor förblev opublicerade. Men han medger också att samlingens språk hade varit för tungt och krångligt.

Per Gustavsson

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 2

Insamling i bondkvarter och hem

Hyltén-Cavallius samlade också sagor på andra håll. I Stockholm, där han var bosatt, besökte han om kvällarna bondkvarteren, där bönder vid stadsbesök brukade hålla till med sina skjutsar. Van som han var att umgås med bönder lyckades han få gubbarna att berätta. I sina memoarer skriver  han:

Jag bjöd efter omständigheterna på öl och kaffe, gubbarne öppnade på språklådan och förtäljde sagor, sägner och mytiska föreställningssätt i oändlighet. Sjelf satt jag vid ett rankigt bord, belyst af en talgdank, och förde protokollet, allt under ideliga spörsmål.

Han passade också på att utfråga tjänstefolket i de familjer han umgicks med. På det sättet kom han i kontakt med Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe, som var författare och journalist, Sveriges första kvinnliga sådan. Hon levde under äktenskapsliknande former med Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet och drev bokförlag. Wendela Hebbe hade flyttat 1841 med sina tre barn till huvudstaden från Jönköping, efter att hennes make drabbats av ekonomiska svårigheter och flytt landet. Med följde pigan Brita Greta, som var född 1824 i Huskvarna där fadern var faktorismed. Hon hade börjat sin tjänst hos familjen Hebbe i Jönköping när hon var 16 år gammal.

Wendela Hebbe blev snart en centralgestalt i Stockholms litterära liv och på kvällarna anordnade hon litterära salonger i sin lägenhet för den tidens ledande författare och musiker. Wendela Hebbes dotter Signe har berättat att Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ofta syntes i aftonkretsen. Men då och då lämnade han

de intressanta samtalen eller musikaliska underhållningen kring gröna lampan och kom utsmygande i matsalen, där Brita Greta satt och berättade sagor för de tre småflickorna. Där brann ingen lampa, ett talgljus var hela belysningen. Vid det stickade Fanny och Tekla, de två äldre flickorna strumpor, Brita Greta stoppade och lappade medan hon flitigt öste ur sitt aldrig sinande förråd av sagor. Lilla Signe snoppade ljuset. I den kretsen trivdes Hyltén-Cavallius synnerligen väl.

Ibland hände det att Hyltén-Cavallius inte bara lyssnade utan själv berättade sagor. När han kom till familjen Hebbe samlades barn kring honom och bad honom berätta. I minnena omtalar han hur han dansade på balerna och ”underhöll de unga damerna med sagor och berättelser, på hvilka jag hade ett outtömligt förråd”.

Svenska folksagor och äfventyr

Svenska folksagor titelblad

Så utkom till julen 1844 Svenska folksagor och äfventyr, som följdes av ett andra häfte 1849. De båda utgivarna anger att de är återgivna ”efter muntlig öfverlemning”. Hyltén-Cavallius stod för återberättandet av sagorna medan George Stephens ansvarade för uppgifter om uppteckningar av samma sagotyp i andra länder. Sammanlagt innehåller samlingen 32 sagor fördelade på 22 sagotyper. Dessutom återges ett stort antal sagor mycket utförligt eller i sammandrag i anmärkningarna. De småländska traditionsmaterialet dominerar och 17 av sagorna kommer härifrån. Uppland är representerad med sju sagor, Södermanland med två och så vardera en saga från Värmland, Östergötland, Västmanland, Västergötland, Skåne och Gotland.

Bröderna_Grim_B001Samlingen tillägnades bröderna Jakob och Wilhelm Grimm. Deras samling Kinder- und Hausmärchen, som hade utkommit i Tyskland 1812-14 och därefter i många senare upplagor, var naturligtvis den stora förebilden. En del av Bröderna Grimms sagor hade spridits som billiga skillingtryck i Sverige, de första 1824, och hade börjat bli kända i Sverige. Den första utgåvan med ett större antal Grimmsagor var den blivande ärkebiskopen Henrik Reuterdahls Julläsning för barn som utkom i två häften 1837 och 1838. De var bearbetade för barn och innehöll 24 av Grimms sagor. Andra inspirationskällor till utgåvan var säkert Asbjørnsens och Moes Norske folkeeventyr och danske Christian Molbechs Udvalgte eventyr og fortællinger, som båda hade utkommit 1843.

I det kortfattade förordet till sagosamlingen redogör utgivarna för syftet med utgåvan:

Det har icke varit eller kunnat vara vårt syfte, att här lemna endast en samling af roande förtäljningar; vi hafva gjort till vår uppgift, att åt fäderneslandet rädda återstoder af den rika poesi, som under årtusenden lefvat hos vår folkstam, som följt den slägte ifrån slägte, och i skiftande bilder afspeglar hela dess fordna verldsåskådning. Nämnda öfverlemningar äro på väg att dö ut eller förderfvas under inflytande av en ny tid och nya förhållanden, och endast i landets aflägsnare bygder lyssnar man ännu till dessa förklingande ljud, hvilka en gång voro hela folkets egendom och den första näringen för våra fäders bildning.

……

Folksagan tillåter oss mången blick in i längst hänsvunna tider, den ger en trogen och lefvande bild af våra förfäders seder och lefnadssätt, och sprider öfver forntiden ett ljus, hvilket icke alltid står att vinna ifrån skriftliga urkunder.

Hyltén-Cavallius var med andra ord inte intresserad av hur sagorna berättades av människor i mitten av 1800-talet och vilken funktion de hade för berättarna och lyssnarna, utan mer om vad de berättade om ett forntida liv i ”det gamla sagolandet” Sverige. Med hjälp av sagorna ville han återuppliva ”de oftast herrliga och storartades åsigter” som från äldsta tid kännetecknat den inhemska odlingen. Folket i ordet folksagor var i första hand inte den allmogen som levde i det samtida Småland, utan det folk som för flera hundra år sen odlat den svenska jorden. Han betecknade sagorna som ”uråldriga folkberättelser” som hotades av den nya tidens levnadssätt. Sagosamlingen var ett försök att rädda sagornas ”rika poetiska åder” och därför omarbetade Hyltén-Cavallius varje saga språkligt för att lyfta fram sagans rätta ”lynne” och få den ”så ursprunglig och äkta som möjligt”. Hyltén-Cavallius ansåg att en sådan omarbetning var nödvändig, eftersom de som hade berättat sagorna ofta hade en begränsad bildning.

Dessutom hoppades utgivarna att hos sina landsmän ”höja den fosterländska känslan”. I ett brev till fadern utvecklade Hyltén-Cavallius den ståndpunkten och skriver: ”Jag vill nämligen innan jag dör hava bidragit att framkalla en nationell svensk anda och bildning”. Han framhåller

huru omätligt våra svenska sagor till poetisk stoff och ursprunglighet stå framför de tyska. … Sverige kan och med skäl kallas sagornas land, även i den meningen att Tysklands och Frankrikes folkäventyr till större delen hava sitt hemland hos oss.

Den vaga förhoppningen att sagosamling skulle uppfattas av allmänheten som ”underhållande läsning” infriades inte. Samlingen sålde dåligt och en planerad fortsatt utgivning blev aldrig av. En orsak var säkert det förhållandevis dyra priset, men den avgörande var den tunga och allt annat än enkla sagostilen. Hyltén-Cavallius skrev om sagorna och använde ålderdomliga ord och uttryck hämtade från den fornnordiska diktningen och medeltida ballader. Istället för ett enkelt och folkligt berättande präglas Svenska folksagor och äfventyr av en romantisk stil med sirlig tillkrånglad meningsbyggnad. När Hyltén-Cavallius återger häradsmålaren Sven Sederströms saga Lilla Rosa och Långa Leda använder han uttryck som ”fagervita duvor”, ”båld koungason”, ”svennebarn”, ”lustvandrade”, ”silkessömmad särk” och ”vindögat”. Han skriver att Lilla Rosa ”var både vän och vettig, så att hon hölls kär af alla som sågo henne”. I Prins Hatt under jorden, också berättad av Sederström föder prinsessan en ”blomkind”.

Originalet till de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade i sagosamlingen finns inte kvar, med undantag av några brottstycken till följd av att sagornas början och slut ibland var skrivna på samma ark som inte utgivna sagor.  Ett exempel som visar hur Hyltén-Cavallius omarbetade sagorna utgör ett avsnitt ur Mickel i Långhults saga Halvtrollet eller de tre svärden. Så här inledde Mickel själv sagan.

Det var en gång en smed, som mången är det, som alla sager börias med. När han hadde gjort sitt vårarbete, skulle han gå åt skogen hogga i hop ved och lagga till en kållamill. När han hadde ättit frukorst var till res å gå, sade han till hustru sin: ”Nu går du till mig med mat ved runna dongen, der är jag.” Ner det led till k(l) nio, kom, som han töckte, hustruen med mat, och han ått. Som vanligt är, satte hon sig at vila. Sin skulle hon taga samma kruka hem och bära dit mat till medagen i, för de var fattiga, nys hop kommne, hade inte hunit med at förskafva sig så många kiökssakor, som de behöfde. I medeltid skulle han villa, som vanlit var, då hon låkar honom på sig.

Samma stycke blir i Hyltén-Cavallius’ version:

Det var en gång en smed och mången är väl det, såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vårarbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kolmila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: ”Du kommer väl till mig med middagsmål, ute vid talldungen?” Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det led emot middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han sig att hvila middag, såsom seden är om sommartid, och sov en stund på qvinnans arm.

Hyltén-Cavallius använder ord som Mickel aldrig tog i sin mun, såsom pläga begynna, lyktat, dagvard. Ändå är det en förhållandevis återhållsam språklig förändring i just detta avsnitt, det finns betydligt mer konstlade konstruktioner i andra sagor. Det här korta exemplet belyser framförallt två andra förhållanden. Mickel är frispråkig och okonstlad och skriver att hustrun ”lockar honom på sig«”. Hyltén-Cavallius gör en omskrivning att han ”sov en stund på qvinnans arm”. Den här inledningen har stor betydelse för sagans fortsättning eftersom samvaron på marken resulterar i ett barn. Sagans förankring i Mickels egen verklighet uttrycker Mickel målande och koncist med att smeden och hustrun inte hade nog kökssaker, de var fattiga. Hyltén-Cavallius tar bort denna mening och betraktar den som ett obefogat tillägg.

Svenska folksagor och äfventyr innehåller i stort sett enbart undersagor, alltså fantastiska berättelser där allting är möjligt  och häpnadsväckande förvandlingar sker. Magiska hjälpare, talande djur och förtrollade föremål förekommer flitigt. Andra former av sagor förenades svårligen med synsättet att sagor och annan folkdikt var sprungna ur folksjälen och visade på ett ädelt och ideellt tänkesätt. Djursagornas ränksmideri och de flitigt berättade skämtsagornas drift med dumhet och mänsklig otillräcklighet, ofta förenat med fräckhet, passa dåligt in i den här mallen. Novellsagorna var för realistiska och legendsagorna var en folklig vidarediktning om religiösa händelser som inte alltid var förenligt med hur prästerskapet predikade.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om det folkliga sagoberättandet.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur