Kategoriarkiv: Litteratur

Ny bok om fladdermusen i folktron

SkannadVad är det för en fågel som ger sina ungar di?

Svaret är fladdermusen. Det är en äldre svensk gåta som visar hur människor under århundraden, inbegripet forskare, haft svårt att placera in fladdermusen i djurvärlden. Länge placerades den bland fåglarna. Först på 1600-talet sorterades den in som däggdjur i den vetenskapliga litteraturen. Det är också något som avspeglar sig i ursprungssagor som skildrar fladdermusens tillkomst.

Det är ganska naturligt att ett sådant djur, som dessutom är svår att få syn på eftersom den är nattaktiv, har lockat till folkdiktning och mytbildning. Nu har Bengt Edqvist och Johan Eklöf skrivit boken Fladdermusen – i en mytisk värld, som tar upp fladdermusen i folktron och där också gåtan i inledningen lyfts fram. Bengt Edquist är etnolog och verksam på Institutet för språk- och folkminnen i Göteborg och Johan Eklöf är doktor i zoologi och har under många år inventerat och skrivit om fladdermöss. Det är en mycket tilltalande och vacker bok, rikt illustrerad i färg av naturfotografen Jens Rydell. Förlaget Bokpro i Bjärnum ska ha all heder att formgivningen.

I 10 kapitel behandlar författarna mytbildningen om fladdermöss ur en rad aspekter. Avsnitten har rubriker såsom ”Sprungna ur mörkret”, ”Tur och kärlek”, ”Fladdermöss och krig”, ”Fladdermöss i kyrkan”. I ett avslutande kapitel ”Från vampyr till superhjälte” tecknas även en bild av fladdermusen i populärkulturen.

Kapitlen är fullmatade med exempel på myter och folktro och en del kortare berättelser återges också. Boken begränsas inte till Sverige, utan författarna tar upp myter från hela världen. Vid några tillfällen blir det lite oklart vad som är svensk folktro och vad som är föreställningar i andra delar av världen.

I sin iver att utförligt dokumentera folktron kring fladdermöss och finna samband mellan traditioner i olika delar av världen tycker jag att författarna ibland tolkar in för mycket i materialet. Bara för att människor klär ut sig till fladdermöss i ett karnevalståg under fastan, är det att hårddra att det därför finns ”ett samband mellan semlor och fladdermöss”. Att fladdermössen vaknar under våren och bland annat söker sig till kyrkvindar och kyrktorn kopplas till att häxorna stannar till i kyrktornen för att stjäla malm från kyrkklockorna, på sin väg till Blåkulla. Ibland får jag känslan av att enstaka belägg i svenska folklivsarkiv generaliseras och blir till en allmän utsaga. 

I kapitlet om underjorden dras paralleller mellan fladdermöss och vittra. Författarna skriver att vittror ”är dömda till att aldrig se solljuset och att dö varje höst, för att återuppstå nästa sommar”. Det liknar fladdermössens livscykel, de går i dvala under vintern och vaknar först till liv när värmen kommer tillbaka. Det är en föreställning om vittra som jag inte känner igen. Med hänvisning till en engelsk bok hävdar de att tomtar i Europa kan förvandlas till fladdermöss. Det här är också främmande för svensk folktro. 

I en del fall redovisas uppteckningsnumren för belägg i de svenska folklivsarkiven, men alltför sällan. Det hade varit spännande att själv gå vidare till källmaterialet för att ta del av originaluppteckningarna.

Trots den lite svepande framställningen är boken i hög grad både läsvärd och roande och ger nya kunskaper om fladdermusen i människors föreställningsvärld.

Per Gustavsson

Bengt Edqvist & Johan Eklöf: Fladdermusen – i en mytisk värld. Foto: Jens Rydell. Bokpro, Bjärnum 2018. ISBN 978-91-89336-85-8.

Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

”Samlare, jägare och andra fågelskådare”

Etnologen Susanne Nylund Skog har skrivit boken Samlare, jägare och andra fågelskådare (Carlssons bokförlag i samarbete med Institutet för språk och folkminnen, 2018). Susanne Nylund Skog är verksam som forskare vid Institutet för språk och folkminnen. Hon är docent i etnologi vid Uppsala universitet och i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Hon disputerade 2002 på en doktorsavhandling om förlossningsberättelser. Hon har även forskat om judiskt liv i Sverige och utgav 2012 Livets vägar.  Svenska judinnors berättelser om förskingring, förintelse, förtryck och frihet.

Vi gav den nya boken till berättaren Helena Heyman, som också är en hängiven fågelskådare. Så här tyckte Helena:

I boken Samlare, jägare och andra fågelskådare analyserar författaren fågelskådares berättelser. Susanne Nylund Skog är inte själv fågelskådare och boken är alltså inte någon fågelbok. 

För att studera och närmare beskriva vad fågelskådning står för och vad fågelskådaren är för person har författaren valt metoden att analysera människors berättelser. Berättelserna utgörs av rapporter, erfarenhetsberättelser, reseskildringar, dagböcker, samtalsintervjuer och svar på frågelistor om fågelskådning.

Inledningen redogör för metoden att använda berättelser för analys av material. Här redogörs även för en allmän orientering om fågelskådning, olika kategorier av fågelintresserade, fågelföreningar och fågelskådningshistorik. I sju kapitel tolkar författaren genom fågelskådares berättelser hur de gestaltar, förstår och värderar sig själva, andra fågelskådare och fågelskådning. Avsikten är att beskriva centrala aspekter i nutida svensk fågelskådning.

Som bokens titel anger lyfter författaren främst fram fågelskådning som samlande av och jakt på olika fågelarter. Kapitlens namn anger vad de handlar om.  ”Dra och kryssa” ”Kunna och lära” ”Samla och ordna” ”Jaga och tävla”. Här beskrivs olika fågelskådares egenskaper som framförts i intervjuerna.

De vill verka obegripliga och coola när de använder sin terminologi/jargong. De vill bli beundrade för sina många ”kryss” (antal sedda fåglar). De vill bli hjältar för sitt kunnande. Samlandet på fågellister fungerar som förlängning av jaget. Att anstränga sig för att få se en ovanlig art ger prestige och status. Krysslistor ses som troféer över erövringar av ovanliga fåglar. Fågelskådare betraktas som töntar och nördar.

I ”Resa och skriva” ställs resandet i fokus och behandlar olika typer av reserapporter. I reseberättelserna som alla både har journalistiska och äventyrliga drag finns alltid ett spår av esteten som berättarroll. Denna estet, i boktitelns ”andra fågelskådare”, blir alltmer framträdande i naturskildringarna i ”Värna och uppleva”. En djupare aspekt på fågelskådning lyfts fram som genomsyras av den naturlyriska traditionen. 

I det avslutande kapitlet ”Leka och njuta” ges plats för olika fågelskådartyper, framförallt esteten naturnjutaren, en kategori som  författaren menar dominerar i alla berättelserna om fågelskådning. En förmågan att använda romantiska naturlyriska termer och samtidigt leverera naturvetenskapliga fakta. Här citeras journalisten Eva Stenvång som menar att skåda är att njuta. Och kanske är det inte egentligen fåglarna det handlar om, utan människan som en oupplöslig del av naturen och skapelsen.

Här nämns även Erik Rosenberg, ornitologen och naturskildraren som räknas som den svenska fältornitologins fader. Han beskrevs som en blygsam enstöring  som vandrade och cyklade till fågellokaler i hemtrakten. På 1950-talet skrev Rosenberg fälthandboken ”Fåglar i Sverige” där han med sin språkkänsla och drivna stilistik frammanade ”bilden av fåglarna som våra resenärer på evolutionens stora resa genom tiden”.(Nordin 2016)

Boken kan knappast ses som intressant för en fågelskådare att läsa. Ur en professionell synvinkel (tex. etnolog, berättare) däremot är metoden intressant att ta del av. Att med hjälp av berättelser försöka beskriva ett intresse och de personer som ägnar sig åt detta. Boken är en populärvetenskaplig redovisning av en studie och som sådan intressant men helt enkelt lite tråkig.  Bokens omslag är inte heller lyckat med sina dystra nyanser av blått och grönt med små kolsvarta fågelskådarsiluetter som alla vänder ryggen till.

Jag saknar en redovisning av vilka frågor som ställdes i frågelistorna och till vilka kategorier fågelskådare frågorna ställdes. Även hur många som deltog i studien, deras ålder och i vilka delar av landet dessa var bosatta. Det hade varit lättare att förstå och bedöma resultaten av analyserna om detta redovisats.

Själv fågelskådare känner jag inte riktigt igen mig.

Varför ges inte naturnjutaren, esteten  större plats i boken undrar jag. Det är ju enligt författaren den kategorin som dominerar berättelserna. Jag menar att ett intresse för och kunskap om ett ämne bäst kan beskrivas och förmedlas av någon som själv är kunnig i och fascinerad av ämnet. För mig som fågelskådat i fyrtio år säger bokens avslutande citat från frågelistan allt om fågelskådning och skådare. Det handlar om att uppleva!

Jag har upplevt några nätter vid fågelsjöar som blivit till minnen för livet för mig, och jag unnar alla som är intresserade av fåglar en  ”tropisk natt” vid en fågelsjö i midsommartid. Hela omgivningen sjuder av fågelsång, man ser fågelsiluetter avspegla sig i månljuset och vingslag hörs i natten. I sådana stunder känner man en intensiv närvaro i ett tidlöst tillstånd, det kunde lika gärna vara år 1012 som 2012, och man kunde lika gärna vara i Afrika som i Närke.

  Helena Heyman

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Påskharen

När jag var liten letade vi barn på påskaftonen gömda pappägg med godis. De var gömda inomhus, inte ute i trädgården. Och vi var fullt medvetna om att det var våra föräldrar som hade gömt äggen. Det är en påsktradition som jag fört vidare. Vi har gömt godisägg både för våra egna barn och nu barnbarnen. Först som vuxen blev jag medveten om att en del andra barn letade ägg som påskharen sades ha värpt, och då ofta på något svårtillgängligt ställe utomhus. Påskharen hade jag som barn helt missat, och fortfarande har jag inget personligt förhållande till detta påhittade djur.

Hur katten kommer då påskharen in i vårt påskfirande? Den som undrar finner svaret i Bengt af Klintbergs nya bok som heter just Påskharen. Den har undertiteln Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Som undertiteln visar är det en samling artiklar och föredrag om väsensskilda företeelser som belyser hur vi tänkt, trott och diktat. En del av artiklarna har tidigare tryckts, medan andra bygger på opublicerade föredrag. Det är värdefullt att få dessa samlade i den här mycket vackert utformade boken.

Jag vet få som i likhet med Bengt af Klintberg kan skriva så enkelt och klart, om inte alltid lättolkade traditioner och föreställningar, utan att tumma på den vetenskapliga noggrannheten. Och det är hela tiden underhållande läsning.

Hur var det då med påskharen? Klintberg visar övertygande att det rör sig om en skämtsam tradition skapad av vuxna för att roa barnen. Påskharen har inte haft någon plats i äldre tiders påskfirande i Sverige och spred sig först i landet under 1900-talet. Påskharen har inte några rötter i någon gammal antik myt och sed, som en del forskare har hävdat. Däremot har det utifrån den nya traditionen med en påskhare som värper ägg diktas nya berättelser som anknyter till antika gudar och stjärnbilder, men det är något helt annat.

Förutom underrubrikens ämnen rymmer boken också artiklar om bland annat katten som blev utkörd på julafton och inte tyckte det var någon ordning och så om vandrande skogar. Bengt af Klintberg hinner också berättas om Linné som folklorist, om Gustaf Ericsson och Ella Odstedt som båda sticker ut som intressanta upptecknare av folklig dikt samt Folke Dahlbergs intresse för folkligt berättande, som det kommer till uttryck i författarens klassiska skrift Vättern.

Lycklig den som får boken Påskharen i sitt påskägg. Glad påsk

önskar Per Gustavsson

af Klintberg, Bengt: Påskharen. Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda. Atlantis, 2018. ISBN 978-91-7353-899-2

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

En fröjd att läsa!

Skannad

Det här är ingen recension, det är ett utrop.

Boken jag har läst är Retorik i skolan av Karin Beronius och Lena Nilsson. Den har stått i bokhyllan i två år. När jag nu tar fram den njuter jag. En bok skriven på ett klart språk av två erfarna pedagoger. Den lever verkligen upp till undertiteln: En grundläggande arbetsmodell i 12 steg.

Full med övningar som verkligen stimulerar till muntligt berättande.

Ytterst användbar. Stimulerande. Konkret.

Per Gustavsson

Beronius, Karin & Nilsson, Lena: Retorik i skolan. Retorikförlaget. Ödåkra, 2014.

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Pedagogik

Ny bok om berättarverkstad med berättardocka

skannad.jpegJag gillar verkligen den danska berättaren Lene Broks böcker om muntligt berättande. Det som är gemensamt för de två böckerna Fortæl! Fortæl! (2005) och At fortælle sig selv (2012, se bloggen 1/2 2013) ) är den stora tilltron till att berättelsen skapar lust, glädje och förhöjer livskänslan. Hon återkommer också ofta till att muntligt berättande är intimt sammankopplat med leken. Berättandet och lyssnandet är ett redskap för att både lära känna sig själv och fördjupa kunskapen om omvärlden och de stora sammanhangen. I den lilla boken Timo Moto på eventyr (2008) visar hon mycket konkret på hur man kan arbeta med en folksaga tillsammans med barn.

Den nya boken Fortælleværksted (2017) med underrubriken Kreativt sprogarbejde med børn är också en mycket detaljerad skildring av det pedagogiska arbetet i en barngrupp utifrån en särskild folksaga. I det här fallet den norska sagan Dockan i gräset, som tecknades upp av Asbjørnsen och Moe. Sagan är en variant av den svenska sagan Råttprinsessan som i den internationella sagokatalogen har beteckningen ATU 402.

Tankarna i de tidigare böckerna återkommer i den nya bokens inledande översikt över muntligt berättande och barns utveckling både av identitet och språk. Det nya är att berättandet kopplas samman med skapande av berättardockor. Och här förenas Lene Broks berättarerfarenheter och medförfattaren Jane Hydegaards verksamhet som dockspelare, dockmakare och pedagog. Med den enkla dockan som redskap kan barnet gå djupare in i sagan och på ett naturligt sätt leka sagan och återberätta den. Författarna betonar vikten av att skapa dockan själv:

Når barnet laver sin egen fortælledukke, tilfører det liv og sjæl til dukken, og samtidig udvikler barnet et stærkt tilhørsforhold til den, netop fordi det selv har skabt den.

Författarna betonar ofta hur viktig den vuxne är för barnets språkutveckling, språket föds i en dialog med vuxna som hela tiden bekräftar barnets uttrycksglädje, bjuder på nya ord och språkliga förebilder. Boken genomsyras också av författarnas stora tilltro till att alla kan berätta och leka utifrån sagor.

Per Gustavsson

Lene Brok & Jane Hyldgaard: Fortælleværksted. Kreativt sprogarbejde med børn. København, 2017. Akademisk Forlag. ISBN 978-87-500-5081-0

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 4

Små sagor i Wärend och Wirdarne

Efter sagoverket ägnade sig Hyltén-Cavallius åt att ge ut äldre litterära och antikvariska texter och 1853 publicerade han tillsammans med vännen Stephens Sveriges historiska och politiska visor. Det dagliga arbetet på först Kungliga biblioteket och senare som chef för Kungliga teatern tog hans krafter i anspråk. Först i och med utgivningen av Wärend och Wirdarne (1863-68) kom han i viss mån att återvända till folksagan. Verket som gett Hyltén-Cavallius epitetet ”Den svenska etnologins fader” är en skildring av både den materiella och andliga folkliga kulturen i författarens hembygd. Ett viktigt källmaterial i skildringen är folksägnerna. Ur sina tidigare uppteckningar, bland annat efter Halta-Kajsa, har författaren plockat fram djur- och ursprungssagor och uttryck om vad växter och djur sa på den tiden de kunde tala. Det är ett värdefullt källmaterial till en folkdiktning som inte har uppmärksammats i så hög utsträckning.

Bild_23

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1880. Oljemålning av Th. Cederström, Smålands museum.

Hur gick det sen?

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Trots den kritik som hans sagosamling fick både i samtiden och av 1800-talets senare upptecknare, som gärna riktade sitt intresse mot sagornas dialektala utformning, går det inte att överskatta den betydelse som Hyltén-Cavallius haft som sagosamlare. Han lade grunden till en mer systematisk insamling av folksagor och inspirerade många efterföljare. Även om sagosamlingen aldrig fick den spridning som utgivarna hade hoppats på, spreds de enskilda sagorna snart som små billiga skillingtryck och kom att påverka det muntliga berättandet i vårt land. I det insamlingsarbete av sagor som skedde på 1920- och 1930-talen är det lätt att finna spår efter de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade. 1875 utkom  ett urval av sagorna under titeln Svenska folksagor, nu försedda med teckningar av den uppskattade konstnären Egron Lundgren. När sagor under 1800-talets andra hälft blev barnläsning, vilket än mer accentuerades under 1900-talet, kom Hyltén-Cavallius´ sagor att bearbetas och spridas i otaliga publikationer, där de mest uppmärksammade är Barnbiblioteket Sagas utgåva Svenska folksagor. Den första delen som utkom 1899 innehåller bland annat Lilla Rosa och Långa Leda och Prins Hatt under jorden, som båda ingick i Svenska folksagor och äfventyr.

Först omkring 100 år efter det att Hyltén-Cavallius samlade in sitt sagomaterial kom det att publiceras i sin helhet, med få undantag. De fyra första volymerna i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens bokserie Svenska sagor och sägner som publicerades 1937-42 är utgåvor av originaltexterna med värdefulla inledningar, ordförklaring och register av språkforskaren Jöran Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. Mickel i Långhult och Sven Sederström ägnas en volym vardera. Del tre innehåller uppteckningar från Småland, bland annat efter Carl Fredrik Cavallius och Britta Greta Löfquist. Del fyra innehåller sagor samlade av Hyltén-Cavallius och Stephens, men upptecknade utanför Småland av andra personer.

”Sagornas tid är nära förfluten” skrev prosten Cavallius till sin son. Men tack vare den unge Gunnar Olofs idoga samlarlust fick fadern fel i sin förmodan. Även om det i dag berättas i andra sammanhang och sagorna förändras, så som de egentligen alltid har gjort, sprider de fortfarande glädje och lust, väcker eftertanke och funderingar och kan användas för att kommentera vår samtid. Tyvärr finns fattigdomen kvar, liksom förtryck i olika former, inte minst av kvinnor. Än behövs berättelser som visar att ett annat liv är möjligt.

Per Gustavsson

 

Förutom de i texten nämnda skrifterna och Folksagan i Sverige I-III av Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt bygger artikeln på Nils-Arvid Bringéus: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1966) och Per Gustavsson: Mickels sagor (1996). Småländska sagor av Per Gustavsson innehåller många senare upptecknade sagor och har ett fylligt efterord och utförliga kommentarer till sagorna. Den utgavs av Kronobergs läns hembygdsförbund som Kronobergsboken 2005, och kan fortfarande rekvireras från hembygdsförbundet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 2

Insamling i bondkvarter och hem

Hyltén-Cavallius samlade också sagor på andra håll. I Stockholm, där han var bosatt, besökte han om kvällarna bondkvarteren, där bönder vid stadsbesök brukade hålla till med sina skjutsar. Van som han var att umgås med bönder lyckades han få gubbarna att berätta. I sina memoarer skriver  han:

Jag bjöd efter omständigheterna på öl och kaffe, gubbarne öppnade på språklådan och förtäljde sagor, sägner och mytiska föreställningssätt i oändlighet. Sjelf satt jag vid ett rankigt bord, belyst af en talgdank, och förde protokollet, allt under ideliga spörsmål.

Han passade också på att utfråga tjänstefolket i de familjer han umgicks med. På det sättet kom han i kontakt med Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe, som var författare och journalist, Sveriges första kvinnliga sådan. Hon levde under äktenskapsliknande former med Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet och drev bokförlag. Wendela Hebbe hade flyttat 1841 med sina tre barn till huvudstaden från Jönköping, efter att hennes make drabbats av ekonomiska svårigheter och flytt landet. Med följde pigan Brita Greta, som var född 1824 i Huskvarna där fadern var faktorismed. Hon hade börjat sin tjänst hos familjen Hebbe i Jönköping när hon var 16 år gammal.

Wendela Hebbe blev snart en centralgestalt i Stockholms litterära liv och på kvällarna anordnade hon litterära salonger i sin lägenhet för den tidens ledande författare och musiker. Wendela Hebbes dotter Signe har berättat att Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ofta syntes i aftonkretsen. Men då och då lämnade han

de intressanta samtalen eller musikaliska underhållningen kring gröna lampan och kom utsmygande i matsalen, där Brita Greta satt och berättade sagor för de tre småflickorna. Där brann ingen lampa, ett talgljus var hela belysningen. Vid det stickade Fanny och Tekla, de två äldre flickorna strumpor, Brita Greta stoppade och lappade medan hon flitigt öste ur sitt aldrig sinande förråd av sagor. Lilla Signe snoppade ljuset. I den kretsen trivdes Hyltén-Cavallius synnerligen väl.

Ibland hände det att Hyltén-Cavallius inte bara lyssnade utan själv berättade sagor. När han kom till familjen Hebbe samlades barn kring honom och bad honom berätta. I minnena omtalar han hur han dansade på balerna och ”underhöll de unga damerna med sagor och berättelser, på hvilka jag hade ett outtömligt förråd”.

Svenska folksagor och äfventyr

Svenska folksagor titelblad

Så utkom till julen 1844 Svenska folksagor och äfventyr, som följdes av ett andra häfte 1849. De båda utgivarna anger att de är återgivna ”efter muntlig öfverlemning”. Hyltén-Cavallius stod för återberättandet av sagorna medan George Stephens ansvarade för uppgifter om uppteckningar av samma sagotyp i andra länder. Sammanlagt innehåller samlingen 32 sagor fördelade på 22 sagotyper. Dessutom återges ett stort antal sagor mycket utförligt eller i sammandrag i anmärkningarna. De småländska traditionsmaterialet dominerar och 17 av sagorna kommer härifrån. Uppland är representerad med sju sagor, Södermanland med två och så vardera en saga från Värmland, Östergötland, Västmanland, Västergötland, Skåne och Gotland.

Bröderna_Grim_B001Samlingen tillägnades bröderna Jakob och Wilhelm Grimm. Deras samling Kinder- und Hausmärchen, som hade utkommit i Tyskland 1812-14 och därefter i många senare upplagor, var naturligtvis den stora förebilden. En del av Bröderna Grimms sagor hade spridits som billiga skillingtryck i Sverige, de första 1824, och hade börjat bli kända i Sverige. Den första utgåvan med ett större antal Grimmsagor var den blivande ärkebiskopen Henrik Reuterdahls Julläsning för barn som utkom i två häften 1837 och 1838. De var bearbetade för barn och innehöll 24 av Grimms sagor. Andra inspirationskällor till utgåvan var säkert Asbjørnsens och Moes Norske folkeeventyr och danske Christian Molbechs Udvalgte eventyr og fortællinger, som båda hade utkommit 1843.

I det kortfattade förordet till sagosamlingen redogör utgivarna för syftet med utgåvan:

Det har icke varit eller kunnat vara vårt syfte, att här lemna endast en samling af roande förtäljningar; vi hafva gjort till vår uppgift, att åt fäderneslandet rädda återstoder af den rika poesi, som under årtusenden lefvat hos vår folkstam, som följt den slägte ifrån slägte, och i skiftande bilder afspeglar hela dess fordna verldsåskådning. Nämnda öfverlemningar äro på väg att dö ut eller förderfvas under inflytande av en ny tid och nya förhållanden, och endast i landets aflägsnare bygder lyssnar man ännu till dessa förklingande ljud, hvilka en gång voro hela folkets egendom och den första näringen för våra fäders bildning.

……

Folksagan tillåter oss mången blick in i längst hänsvunna tider, den ger en trogen och lefvande bild af våra förfäders seder och lefnadssätt, och sprider öfver forntiden ett ljus, hvilket icke alltid står att vinna ifrån skriftliga urkunder.

Hyltén-Cavallius var med andra ord inte intresserad av hur sagorna berättades av människor i mitten av 1800-talet och vilken funktion de hade för berättarna och lyssnarna, utan mer om vad de berättade om ett forntida liv i ”det gamla sagolandet” Sverige. Med hjälp av sagorna ville han återuppliva ”de oftast herrliga och storartades åsigter” som från äldsta tid kännetecknat den inhemska odlingen. Folket i ordet folksagor var i första hand inte den allmogen som levde i det samtida Småland, utan det folk som för flera hundra år sen odlat den svenska jorden. Han betecknade sagorna som ”uråldriga folkberättelser” som hotades av den nya tidens levnadssätt. Sagosamlingen var ett försök att rädda sagornas ”rika poetiska åder” och därför omarbetade Hyltén-Cavallius varje saga språkligt för att lyfta fram sagans rätta ”lynne” och få den ”så ursprunglig och äkta som möjligt”. Hyltén-Cavallius ansåg att en sådan omarbetning var nödvändig, eftersom de som hade berättat sagorna ofta hade en begränsad bildning.

Dessutom hoppades utgivarna att hos sina landsmän ”höja den fosterländska känslan”. I ett brev till fadern utvecklade Hyltén-Cavallius den ståndpunkten och skriver: ”Jag vill nämligen innan jag dör hava bidragit att framkalla en nationell svensk anda och bildning”. Han framhåller

huru omätligt våra svenska sagor till poetisk stoff och ursprunglighet stå framför de tyska. … Sverige kan och med skäl kallas sagornas land, även i den meningen att Tysklands och Frankrikes folkäventyr till större delen hava sitt hemland hos oss.

Den vaga förhoppningen att sagosamling skulle uppfattas av allmänheten som ”underhållande läsning” infriades inte. Samlingen sålde dåligt och en planerad fortsatt utgivning blev aldrig av. En orsak var säkert det förhållandevis dyra priset, men den avgörande var den tunga och allt annat än enkla sagostilen. Hyltén-Cavallius skrev om sagorna och använde ålderdomliga ord och uttryck hämtade från den fornnordiska diktningen och medeltida ballader. Istället för ett enkelt och folkligt berättande präglas Svenska folksagor och äfventyr av en romantisk stil med sirlig tillkrånglad meningsbyggnad. När Hyltén-Cavallius återger häradsmålaren Sven Sederströms saga Lilla Rosa och Långa Leda använder han uttryck som ”fagervita duvor”, ”båld koungason”, ”svennebarn”, ”lustvandrade”, ”silkessömmad särk” och ”vindögat”. Han skriver att Lilla Rosa ”var både vän och vettig, så att hon hölls kär af alla som sågo henne”. I Prins Hatt under jorden, också berättad av Sederström föder prinsessan en ”blomkind”.

Originalet till de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade i sagosamlingen finns inte kvar, med undantag av några brottstycken till följd av att sagornas början och slut ibland var skrivna på samma ark som inte utgivna sagor.  Ett exempel som visar hur Hyltén-Cavallius omarbetade sagorna utgör ett avsnitt ur Mickel i Långhults saga Halvtrollet eller de tre svärden. Så här inledde Mickel själv sagan.

Det var en gång en smed, som mången är det, som alla sager börias med. När han hadde gjort sitt vårarbete, skulle han gå åt skogen hogga i hop ved och lagga till en kållamill. När han hadde ättit frukorst var till res å gå, sade han till hustru sin: ”Nu går du till mig med mat ved runna dongen, der är jag.” Ner det led till k(l) nio, kom, som han töckte, hustruen med mat, och han ått. Som vanligt är, satte hon sig at vila. Sin skulle hon taga samma kruka hem och bära dit mat till medagen i, för de var fattiga, nys hop kommne, hade inte hunit med at förskafva sig så många kiökssakor, som de behöfde. I medeltid skulle han villa, som vanlit var, då hon låkar honom på sig.

Samma stycke blir i Hyltén-Cavallius’ version:

Det var en gång en smed och mången är väl det, såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vårarbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kolmila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: ”Du kommer väl till mig med middagsmål, ute vid talldungen?” Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det led emot middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han sig att hvila middag, såsom seden är om sommartid, och sov en stund på qvinnans arm.

Hyltén-Cavallius använder ord som Mickel aldrig tog i sin mun, såsom pläga begynna, lyktat, dagvard. Ändå är det en förhållandevis återhållsam språklig förändring i just detta avsnitt, det finns betydligt mer konstlade konstruktioner i andra sagor. Det här korta exemplet belyser framförallt två andra förhållanden. Mickel är frispråkig och okonstlad och skriver att hustrun ”lockar honom på sig«”. Hyltén-Cavallius gör en omskrivning att han ”sov en stund på qvinnans arm”. Den här inledningen har stor betydelse för sagans fortsättning eftersom samvaron på marken resulterar i ett barn. Sagans förankring i Mickels egen verklighet uttrycker Mickel målande och koncist med att smeden och hustrun inte hade nog kökssaker, de var fattiga. Hyltén-Cavallius tar bort denna mening och betraktar den som ett obefogat tillägg.

Svenska folksagor och äfventyr innehåller i stort sett enbart undersagor, alltså fantastiska berättelser där allting är möjligt  och häpnadsväckande förvandlingar sker. Magiska hjälpare, talande djur och förtrollade föremål förekommer flitigt. Andra former av sagor förenades svårligen med synsättet att sagor och annan folkdikt var sprungna ur folksjälen och visade på ett ädelt och ideellt tänkesätt. Djursagornas ränksmideri och de flitigt berättade skämtsagornas drift med dumhet och mänsklig otillräcklighet, ofta förenat med fräckhet, passa dåligt in i den här mallen. Novellsagorna var för realistiska och legendsagorna var en folklig vidarediktning om religiösa händelser som inte alltid var förenligt med hur prästerskapet predikade.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om det folkliga sagoberättandet.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur