Category Archives: Pedagogik

Förstelärare med muntligt berättande som pedagogiskt redskap

På Brudbergsskolan i Hisings Backa, Göteborg har läraren och berättaren Anna-Karin Ärnström utsetts till förstelärare. Så vitt vi vet är hon den enda läraren med muntligt berättande som specialitet som fått en sådan tjänst. Vi på Sagomuseet blev nyfikna och tog kontakt med henne. 1381287_675766812434223_377040018_n

Hej Anna-Karin – grattis till tjänsten!

Tack!


Vad är en förstelärare?
Det är en karriärtjänst som Alliansen inrättade för att man tänkte att skolan blir bättre om lärare får karriärmöjlighter. Om det avsätts tid och ges ett tydligt uppdrag till försteläraren kan det bli bra för då blir det skolutveckling.

Kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag har arbetat i många år som lärare i svenska som andraspråk. Jag upptäckte tidigt att om man berättar för barn kan man lägga orden så att de ligger på barnens nivå. På så vis förstår de mycket mer. Via min bror, Ulf Ärnström, inspirerades jag till att arbeta vidare även med barnens berättande. Det visade sig att barnen gärna ville berätta och att elever med lite svenska kunde få fram sina minnen och känslor mycket bättre när de berättade muntligt. På Brudbergsskolan har vi under åren tränat barnen på att berätta muntligt, skriva frågor till berättelser, argumentera och göra muntliga presentationer. Själv har jag berättat flera gånger i veckan för eleverna.

Vad vill du göra som förstelärare?
Jag vill utveckla den muntliga förmågan hos eleverna. Vi är tre förstelärare på skolan som planerat tillsammans för att skapa en röd tråd i arbetet. Vi har bestämt att lågstadiet skall jobba med att skapa en muntlig grund. Där ingår bland annat läsning på djupet, där muntlig träning är en del. Man kommer även att jobba med att ge barnen folksagor, göra bildserier för att memorera berättelser och träna på enkla berättarövningar. Sedan kommer jag in i fyran och fortsätter. Jag lär dem att berätta mer utvecklat och tränar dem i att argumentera och instruera. I femman arbetar vi med muntliga presentationer. Min dröm är att på sikt även få till ett samarbete med högstadiet.

Låter spännande – lycka till med arbetet!
Tack så mycket!

1 kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik

Drakar och monster- ett projekt för läslust

7725009824_f6f477fbca_z

Sagomuseet har med stöd av Kulturrådet startat upp ett nytt projekt.
I samarbete med Astradskolan i Ljungby kommer vi att arbeta med att öka skolans mellanstadie-elevers läslust och litterära intresse. Verktyg som kommer att användas är muntligt berättande, digital teknik och rollspel. Berättandet skapar lugn och ro samt ger en positiv väg in i berättelsernas och litteraturens värld. Digitala spel samt rollspel är verktyg som inte alltid har en plats i den ordinarie verksamheten, även om dess syfte går hand i hand med läroplanen.
Projektet består av fyra steg:
1. Berättande
Berättarpedagoger berättar traditionellt material och litteratur på temat för projektet. Eleverna får då kunskap om folksagornas- och sägnernas värld och folktro. Vilket gör att de kan dra paralleller mellan folktrons värld och det som finns i fantasy litteratur t.ex. i Harry Potter och Tolkien m.fl.

2. Digitalt spel
Sagomuseets egna dataspel, bygger på folktrons väsen, introduceras av vuxen, och tillsammans med klassen spelas det. Sedan får eleverna pröva det själva. Klaras spelet vinner man bok från Sagomuseet

3. Rollspelet
Sagomuseet har utvecklat ett rollspel byggt på sägner och folktro. Spelet kommer spelas i mindre grupper, en vuxen per grupp deltar. Tillsammans skapar man en ramberättelse, ett händelseförlopp med problem som ska lösa. Barnen tränar sin kreativitet, sitt talande språk. Det ingår läsmoment, berättande, samtal och argumentation.

4. Biblioteket – det skrivna ordet
Skolbiblioteket är aktiva i att ta fram litteratur som motsvara temat i steg 1-3. Biblioteket plockar kontinuerligt fram böcker som anknyter, med hänsyn till elevernas intressen.

Tidsmässigt är projektet på ett år och upplagt på följande sätt:
Vi arbetar i tre fyra veckors perioder. Då deltar Sagomuseets personal i ett 60 min pass i veckan. Däremellan arbetar klasserna vidare utan vår medverkan
Allt bygger på ett nära samarbete mellan skola och Sagomuseet. På 2015 års berättarfestival kommer delar av vårt arbete att presenteras under ett seminarium.

2 kommentarer

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Noas Ark i Helsingör

10437232_10152456115559570_302929894_n

Tillsammans med familj och vänner besökte jag i helgen en biblisk plats, nämligen Noas Ark. I Helsingör hamn ligger detta märkliga fartyg förtöjt och är öppet för besökare i alla åldrar. På arken kan du få se berättelserna om Adam och Eva, Kain och Abel, David och Goliat, och många fler. För barn är det lika mycket en lekplats som museum. Det är den holländska tv-underhållare Aad Peters som skapat Europas första flytande museum. Han har fått hjälp av ett 50-tal hantverkare och konstnärer att producera miljöerna ombord.

Det var verkligen fantastiskt att se alla dessa berättelser fantasifullt illustrerade. Allra mest imponerad blev jag  av själva Arken. Den är 70 meter lång, 10 meter bred och fyra våningar hög, med livets träd som reser sig genom alla våningsplan. 

Tyvärr är inga besök till svenska hamnar inplanerade, så varför inte åka till Helsingör.

Läs mer på: http://www.verhalenark.nl/da/

1 kommentar

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Ungas verioner av gamla berättelser

 

8113726239_d34b37b52d_b

 

Sagomuseet besöker regelbundet klasser i stora delar av södra Sverige. Ett vanligt uppdrag som elever får av oss är att återberätta traditionella folksagor och sägner. Vi poängterar alltid vikten av att de gör berättelsen till sin egen.  Ofta får vi de mest häpnadsveckande, moderna versioner av gamla historier. Här är två exempel:

Varulven i Runkarp   är en sägen jag oftar berättar. Orginalet är så här:
En kvinna och en man som var ute och stackade hö. Plötsligt sa mannen att han var tvungen att gå ut i skogen en stund. Kvinnan blev ensam . Snart såg hon någon komma mot henne, det var en vargliknande varelse. Odjuret kastade sig över kvinnan, hon backade och djuret bet sig fast i hennes kjoltyg. Då fick varelsen en spark på nosen och försvann in i skogen. Kvinnan fortsatte sitt arbete. Efter en stund kom hennes man springande tillbaka. De omfamnade varandra. Det var då hon såg att han hade en tygbit mellan tänderna. Det var en bit ur hennes kjoltyg. Nu utbrast hon:
– Fy, jag tror du är en varulv. Han svarade:
– Ja, jag har varit en varulv men tack vare dina ord bröts nu förbannelsen och jag är fri Sedan den dagen var han inte varulv mer.
När en pojke på 11 år skulle återberätta den blev det så här:

”Messi spelade VM final , Argentina mot Sverige. . Han började skaka och sprang av plan. Snart kom han tillbaka. Nu var han en varulv och ville äta upp de andra spelarna. Zlatan sparkade varulven på näsan och Messi försvann. Sverige vann matchen! Slut.”

Bockarna Bruse gjorde en 8 årig flicka om på följande vis:
”Det var tre cornefakes som skulle gå till tallriken och bli uppätna. . Först gick det minsta cornflakset. Då träffade den en disktrasa.
– Jag torkar upp dig, sa trasan
– Nä, ta stora cornflakset, sa lilla. Han är mycket större och godare än jag
– Okey, sa trasan
När stora cornflaket kom skrämde han bort trasan och alla cornflaksen kunde gå till tallriken för att bli uppätna. Snipp snapp snut.”

Den här typen av berättelser inger verkligen hopp. Jag är nämligen övertygad om att det är först när vi låter folksagan möte nutiden som den blir riktigt intressant för kommande generationer.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik

En mörk bild av litteraturläsningen i förskolan

littVi är många som berättar sagor för små barn. ”Berätta en till” säger ofta barnen, som har ett stort behov av lära känna världen och sig själva med hjälp av berättelser. Trots att jag vet att berättande och litteraturläsning i förskolan varierar i omfattning blir jag rejält omskakad när jag läser boken Litteraturläsning i förskolan. Den är skriven av Ulla Damber, Jan Nilsson och Camilla Ohlsson som alla undervisar blivande förskollärare.

Utifrån observationer på 40 förskolor menar författarna att litteraturläsning på de besökta förskolorna inte används medvetet i det pedagogiska arbetet. Läsningen är sporadisk, oplanerad och följs mycket sällan upp. Den läsningen som dominerar är ”läsvilan”, alltså läsning för de lite större barnen efter lunch när de ska vara tysta och inte störa de mindre barnen som ska sova.

Det är alltså en mycket dyster bild som ges av litteraturläsningen i förskolan. Den står i skarp kontrast till forskningen som tydligt visar hur meningsskapande litteratur är för små barn i och med att den bland mycket annat vidgar barns referensramar, utvecklar ordförrådet och narrativa strukturer.

Bilden som författarna tecknar står också i skarp kontrast till mina egna erfarenheter när jag arbetade som barnbibliotekarier på 1980-talet. Då besökte alla förskolor utan undantag bibliotek och bokbuss regelbundet. Barnen lånade böcker som de tog med sig hem och förskolorna lånade alltid böcker som anknöt till teman de arbetade med i förskolan. Bibliotek och socialförvaltningen anordnade regelbundet studiedagar för förskolepersonal med böcker, läsning och berättande i fokus. En gång per år deltog förskolorna i en stor utställning på biblioteket där de visade temabaserade arbeten i form av stora målningar, modeller och byggen samt dokumentation av arbetsprocessen. Barnbibliotekarierna bokpratade också regelbundet på förskolornas föräldramöten.

Om forskarnas bild av litteraturläsningen i förskolan speglar verkligheten är det inte så konstigt att skolbarnens läsförmåga blir allt sämre, som den nya PISA-studien visar.

Varför är det så här, frågar sig bokens författare. Några svar är större barngrupper och färre personal, mer administrativa uppgifter, otillräcklig utbildning och bristande insatser för kompetensutveckling när det gäller litteraturläsning.

Jag kommer ihåg att på 80-talet hade en daghemsavdelning max 15 barn och alltid två förskollärare och en barnskötare. Inte undra på att det pedagogiska arbetet då hade andra grundförutsättningar. När jag berättade sagor för små barn för kanske 20 år sedan kunde jag ha en barngrupp på 15-20 barn. Idag kan gruppen vara både tre och fyra gånger så stor.

Hur kan man då utveckla litteraturläsningen i förskolan. Bokens författare ger konstruktiva förslag i bokens andra hälft och förespråkar ett temabaserat arbetssätt där litteraturens ges stor roll. De ger också några konkreta exempel på temaarbeten. I det här sammanhanget kommer de också in på digitalt berättande i Photostory.

Läsning och berättande är intimt förbundna och även om den här boken fokuserar på litteraturläsning är den högintressant för alla som berättar för små barn. Den borde vara obligatorisk läsning för all förskolepersonal. Varför inte ett läs- och berättarlyft i förskolan?!

Ulla Damber, Jan Nilsson & Camilla Ohlsson: Litteraturläsning i förskolan. Studentlitteratur 2013. ISBN 978-91-4407813-7

2 kommentarer

Filed under Litteratur, Pedagogik

Hembygdens berättelser

oovj_linjebild

Under den rubriken gör jag och Siw Svensson allt fler berättarföreställningar i Kronobergs skolor.
Jag brukar inleda med orden:
”Nu skall jag berätta gamla historier från platser som ni känner väl. Men jag kommer inte från er ort, nä, inte ens från Småland. Hur kommer det sig då att jag kan berätta berättelser härifrån?”
Svaret på den frågan blir berättelsen om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och om hur han tidigt samlade in och skrev ner berättelser från barnens hembygd.  Därefter blir det den ena lokala sägnen efter den andra. Mellan berättelserna fälls kommentarer och frågor som.
”Där har jag varit” 
”En sådan har jag sett”
”Är den sann?”

Mot slutet av berättarstunden tar vi oss an någon eller några av de berättelser som är fragmentariska. Senast lät det så här:
”En kväll när några unga män satt på en kulle i Ramnåsa såg de en drake. Den visade sig aldrig igen”
– Var kom draken ifrån? Vad gjorde männen när de sett draken? och hur slutade det? frågade jag och tillade: ingen vet, så vi får försöka hitta på svaren själva.
Barnen nappade snabbt på den idén och snart hade vi tillsammans byggt en betydligt längre historia med drakens hem, skatter och en dramatiskt strid.

Besöken avslutas med att Jag ber barnen om sina hembygds berättelser. Händelser som de själva varit med om eller hört någon annan berätta. På det viset knyts allt samman och vi avlutar förhoppningsvis med insikten att hembygdens berättelser har alltid funnits,kommer alltid att finnas och de kommer ständigt nya, åtmistonde så länge det finns människor som kan berätta dem.

 

1 kommentar

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Sagor i skogen

007
Barnen lägger grankottar runt fröken

Denna rubrik är en ny produkt som Sagomuseet säljer in till skolor.
Så här kan ett program se ut.
Jag förbereder mig genom att besöka skogen. Undersöker vilka träd och stenar som finns, eldstad, vilka djur bo här, myror, ekorrar, fåglar.
När barnen kommer har jag förvandlat mig till trollmor. Möter barnen innan de går in i skogen.
Vi smyger runt en liten bergsknalle, där berättar jag första sagan om trollen som bor i berget. Om trollens krafter och skatter.
Vi människor använder ordspråk som: När man talar om trollen står de i farstun! Rik som ett troll! Samtalar med barnen om detta.
Vi vandrar sedan bort sjungande till eldstaden där jag förberett med ved och stickor. Vi hjälps åt att tända elden, känna värmen. Vi pratar om tändstickorna, vad kommer de ifrån?
Känner alla till några träd: Spring till en björk, sedan till en tall, sedan till en gran. Hur känns dessa på barken?
Tar upp grankotten, vilket djur äter grankottar? Visar en som ekorren ätit, visar fröna. Visste ni att: Ekorren äter under en kall vinterdag 100 grankottar. Barnen får nu plockar 10 högar med kottar, tio stycken i varje hög, lika med 100. En pedagog får lägga sig ner på marken, ut med armar och ben. Nu lägger barnen de kottar som plockats runt pedagogen. Räckte det med 100 grankottar? Pedagogen ställer sig upp så vi alla kan se kroppens kontur.
Så fortsätter lektionen, jag varvar med berättelser, lek, matte, sång och läran om naturen.
Att få vara ute i naturen är guld värt. Man blir varm i kroppen när man ser så många glada barn.
Siw på Sagomuseet

3 kommentarer

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik