Sommarens vackraste möte

Långt framför mig i mittsträngens höga gräs på skogsvägen ser jag att någonting röra sig. Jag sitter i bilen. Jag kör långsamt för ganska ofta passerar rådjur eller någon hare över vägen.

Det måste vara en hare där långt borta tänker jag och kör ännu långsammare. Men, kan det vara en liten och en stor hare? Det är något som inte stämmer.

Jag kommer  närmare. Är det möjligen ett litet kid med sin mamma?

Så saktar jag in ytterligare, kommer riktigt nära, och då ser jag. En vuxen trana! lämnar gräset och kliver ner i ena hjulspåret – med världens minsta och sötaste lilla gulröda unge efter sig. Tranan tittar på bilen, vänder sig om och börjar springa. Och efter springer ungen. Oj vad den pinnar på det lilla livet. Det går verkligen undan.

Jag vet ju att tranungar inte blir flygfärdiga förrän i början av hösten så det gäller för de små att fort kunna springa undan för sommarfarligheterna.

Så viker de båda plötsligt av från hjulspåret och springer ner i diket och in i skogen.

Jag tänker just öka farten (jag har en tid att passa) men då, döm om min förvåning, kommer den vuxna tranan tillbaka ut på vägen igen, ställer sig framför bilen och börjar flaxa med de väldiga vingarna. Så vänder hon ryggen till, börjar vaggande springa framför bilen. Ömsom med vingarna hopfällda, ömsom med de vackra vingarna utfällda.

mn-tranor-0-jpgJag blir alldeles tagen av den mäktiga upplevelsen. Av vingarnas skönhet, grått, svart och med den lysande vita halvmånen vid vingknogarna.  Och så stor tranan är på nära håll. Vingspetsarna når från den ena vägkanten till den andra.

När tranan, som jag tänker mig att den säkert tycker, lyckats lura bort mig, det farliga, med sitt avledande spela skadad beteende övergår vaggandet till några haltande hoppsteg och så lyfter hon rakt upp i luften, flyger över bilen och tillbaks till ungen som förhoppningsvis väntar trygg i skogskanten.

Helena Heyman

1 juli 2017 i Tunby på Österlen

helena.heyman@telia.com

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Hurusom enerisrök fördriver ormar och gift och lindrar månadssmärta…

..det var en av lärdomarna som deltagarna i Ljungbyfestivalens sägenresa fick sig till livs. I år gick färden i riktning nordöst från Ljungby, till Östbo härad, och de som stod för berättandet på bussen var två av Sveriges mest kunniga folklorister, nämligen Per Gustavsson och Bengt af Klintberg. Bussen var fullsatt till sista plats.

Första stoppet gjordes vid Träle källa, invid Sörhorja by. Här i bygden lever sägnen om flickan som var dotter till den rike bonden och ynglingen, som var träl på gården. De älskade varandra, men deras kärlek verkade omöjlig. Flickans far lovade dock att de skulle få varandra, men bara om de lyckades att skära säden på föregivna åkrar mellan solens uppgång och nergång under en dag, ett uppdrag som syntes orimligt. Deras kärlek var så stark, de slet i sitt anletes svett hela den heta dagen. De nådde sitt mål och stapplade vid solens nedgång ner till den närbelägna källan för att släcka törsten. Allt det klara, kalla vattnet som de drack, gjorde dock att de båda drabbades av slag och avled. Deras grav återfinns under en sten på höjden intill.

DSC_2025

 Vi färdades utmed sjön Hindsens strand genom ett landskap där gamla ekar sträckte sina knotiga grenar ut över vägen. Då och då kunde vattenspegeln skymtas genom trädridån. Här fick vi höra om Skams önskan att få fler människobarn i sitt våld. Det har han också fått löfte om, men först den dag då alla träd står utan löv. Det sker dock aldrig, ekens och bokens löv sitter alltid kvar ända tills de nya spruckit ut.

Träkorset i Drömminge har stått på sin plats sedan början av 1800-talet. Två bröder älskade samma kvinna. Den ene fick hennes ja. Den andre brodern lade sig i bakhåll, överföll brodern och i slagsmålet som följde, dödade de varandra. Bybor reste korset som ett minne. Det har bytts ut ett antal gånger under årens lopp. Det sägs att korset garanterar att det inte blir ofred i byn. I närheten står också den stora Drömmingeenen, ett stort vård- och läketräd. Enens bär har ett litet kors på varje bär, därför bör man använda det i mat och dryck för att hålla sjukdom borta. Rök från enen fördriver ormar och gift, avkok på ris eller bär botar smärta vid månadsrening. Det hjälper också män som har svårt att låta sitt vatten.

Ett annat stopp gjordes vid Trolle klippa, i närheten av Bor. Här stod vi nedanför en bergvägg, 10-15 m hög och ca 70 m långt. Här bodde trollen. En gång var det en adelsman som på väg till julottan i Voxtorp kom ridande förbi klippan. Då kom det ut en vacker jungfru som bjöd honom att dricka ur ett dryckeshorn. Han blev misstänksam och högg huvudet av henne och mycket riktigt, då syntes det att hon var ett troll. Nu fick han brått därifrån, trollen jagade honom hela vägen till kyrkan, men där var han i säkerhet. Hornet skänkte han till Voxtorp kyrka.

Vi gjorde också en paus vid Rydaholms kyrka och fick höra historien om dess tvillingtorn. Och i församlingshemmet fick vi också dricka det välsignade eftermiddagskaffet, den timliga spisen är nog så viktig. Under transportsträckorna mellan sägenplatserna underhölls vi med fler historier av skilda slag. Ett spännande besök på Eds herrgård fick vi också innan det var dags att styra kosan mot Värnamo och Ljungby igen. Nästan motvilligt lämnade vi berättelsernas värld för att återgå till verkligheten. Berättarrösterna kunde förnimmas långt in i sommarnatten.

DSC_2027

 

2 kommentarer

Filed under Att berätta

”Det svarte”

DSC_0526

”Det är inget annat än otyg, häxeri och jävelskap med det stället”
Så säger gammalt folk om den märkliga platsen i Dannäs än idag.
Ett 30-tal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg lät sig inte avskräckas utan hörsammade inbjudan. Färden gick till byn som ligger öster om sjön Bolmens norra del. Det var dags för säsongens sista träff.
Magin kring platsen på Dannäs säteris ägor lever kvar. Det svarte är ett vidsträckt område med mark där inget förmår att växa. Låga björkar och tallar har skickat ut långa utlöpare till rötter som förgäves söker fäste, de slingrar likt ormar ovanpå marken på den svartbruna jorden. Odonris försöker etablera sig, men för en tynande tillvaro.

En av markägarna, Stefan Josefsson, ledde oss till platsen, som ligger svårtillgänglig och avsides. Det sägs att platsen är förbannad. En historia menar att en riddare som nekades mat på säteriet uttalade den, en annan hävdar att det var två missionärer som mördades här.
Storgodset ägdes fram till 1900 av adeln. Ätter avlöste varandra och herrarna som styrde över de många torparna var många gånger hårda och stränga. En av dem kommenderade en dag några drängar att ta häst och vagn och köra till Det svarte och hämta bränne i form av gamla torra stubbar. Drängarna blev rädda, men tordes inte annat än att lyda. De lastade kärran full under dagen under stor vånda. När hästarna drog hem lasset, betedde de sig som om det var enormt tungt, de svettades så att det löddrade. De spändes ifrån och ställdes in i stallet. Nästa morgon låg de båda två döda i sina spiltor. Kärran med stubbarna blev stående utanför stallet. Inget, varken hot eller stryk från herremannens sida, kunde få någon dräng att lasta av dem.
Dagens Dannäsbor vet, att om en jägare avlossar ett skott som råkar löpa över området, kan han vara förvissad om att bössan är fördärvad för all framtid. Det enda som möjligen kan hjälpa är att koka bössan länge i vatten.

Vi fick också möjlighet att beskåda de vackra väggmålningarna från 1700-talet som finns i ett rum i säteriet. De speglar den livliga verksamhet som pågick runt säteriet för några hundra år sedan. Det fanns t ex kvarn, sågverk och tegelbruk. På en målning ses Det svarte breda ut sig och man skymtar också ön Danö ute i Bolmen. Även här hade säteriet torpare, den siste flyttade 1904. Vintertid kunde det vara besvärligt att bo där. Opålitliga isförhållanden kunde innebära att man inte kunde ta sig till fastlandet och fylla på matförråden. Det berättas att många Danöbor omkom genom drunkning, t ex den siste torparens första hustru. Trots dåliga isar nödgades hon ge sig ut mot Bolmsö för att skaffa mat. Dessvärre brast isen när hon nästan var i land och hon drunknade. Hon begravdes på Bolmsö medan mannen och barnen satt på Danö och hörde begravningsklockorna. Slutligen högg sig Bolmsöbönderna fram genom isen med en båt och undsatte familjen med mat.

Dannästrakten är en gammal kulturbygd som varit bebodd ca 2000 år. Tillnamnet ”Västbo smörklimp” syftar på den bördiga åkermarken som utgörs av gammal sjöbotten. Byanamn som t ex Hasselbacken, Böke och Eklanda ger en antydan om att vegetationen mestadels utgjorts av lummig lövskog.
Innan kvällen var till ända hade vi också besökt Pängabacken, där en skatt sägs ligga begravd, den lilla sjön Knorten, på vars botten Dannäs brudkrona ligger, samt Linnegården, där Ambjörn, Carl von Linnés anfader var bosatt.

Bilder: Gunlög Josefsson, från boken Berättelser om en by, samt Ylva Rosen

 

20170516_192846

1 kommentar

Filed under Att berätta

Berättarkväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe, känd från Radio Halland och Roland Andreasson, välkänd journalist med ett förflutet på tidningen Smålänningen här i Ljungby men även amatörskådespelare, blev inbjudna att medverka på en medlemskväll på Sagomuseet. Tisdagen den 18 april var det dags. Berättarrummet fylldes med publik som med spänning väntade på att Kathinka och Roland skulle börja berättelsen om H. C. Andersen och hans äventyr.

kathinka     Roland

Hans Christian Andersen föddes den 2 april 1805 i ett fattigt hem i Odense i Danmark. Hans far var skomakare och hans mor försökte dryga ut familjens pengar med att tvätta åt finare familjer. Hans Christian var inte riktigt som andra barn, han var ovanligt lång, hade lång näsa och pipig röst. Detta gjorde att han fick mycket spe av andra barn och även vuxna, så han höll sig mest för sig själv. Han gjorde modeller i papper till modellteatern han hade, han skrev pjäser och spelade upp trots att han hade svårt med stavningen vilket blev ett stort problem för honom längre fram i livet. Detta berättade Kathinka med stor inlevelse och så kom Roland in på scenen och berättade sagan om den fula ankungen och det var inte svårt att hitta kopplingen till H.C. Andersen själv. Vid 14 års ålder lämnade han hemmet med 13 kronor i fickan och begav sig till huvudstaden Köpenhamn. Han skulle minsann börja på den Kungliga Teatern. Nu blev det inte så men efter ett tag så fick han en plats i kören eftersom han hade vacker röst. Tyvärr blev han utan arbete när han kom in i målbrottet men han började försörja sig på att åka runt bland fina familjer och underhålla när de hade gäster. Han reste till Tyskland, Paris och London. På sina resor hade han kappsäck, paraply och ett rep med sig. Repet hade han ifall han behövde hiva sig ner från ett brinnande hus. Han var rädd för att andra skulle tro att han hade dött när han låg och sov, därför lade han alltid en lapp vid sängen där det stod ”jag är inte död”. Han skrev mycket och skickade in till tidningar och olika förlag men på grund av sin dåliga stavning blev han oftast utskrattad. Han fick stipendium från ett förlag så han kunde studera för att bättra på sin stavning men det hjälpte föga. Trots detta så blev H.C. Andersen en känd sagoförfattare och mycket kunde han tacka kungligheter, bland annat prinsen som hjälpte honom framåt. Sagoskrivare tyckte inte H.C. Andersen om att man kallade honom, han var minsann en riktig författare och inget annat. Han blev utnämnd till Hedersmedborgare och prinsen ordnade en stor tillställning för detta. H.C. Andersen gifte sig aldrig. Han blev mycket förtjust och betagen i den svenska sångerskan Jenny Lind men hon avböjde hans inviter och sa ”vänskap, men inte mer” Roland berättade flera av H.C. Andersens sagor, bland annat Kejsarens nya kläder, en saga med mycket allvar bakom. Ja, alla hans berättelser handlar mer eller mindre om honom själv berättade Kathinka.

Kathinka och Roland

Roland avslutade med att läsa en dikt av Bo Bergman som handlar om H.C. Andersen. En spännande kväll som Kathinka Lindhe och Roland Andersson gjorde otroligt gripande där vi fick följa med H.C. Andersen på hans äventyr.

                                                              Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

Tranedan

 

I helgen firar stora delar av östra Småland Trandagen, eller ”Tranedan” som det heter på Småländska. Tranedan infaller den 25 mars och i stora drag firas det att tranan har återvänt med våren i släptåg.

Men nu ska jag berätta för er om hur det kunde gå till på Tranedan när jag var liten. Min hemort är Mönsterås i mellersta Kalmar län så Tranedan var närvarande både i skolans värd och hemmavid. I skolan kunde vi få lära oss mer om tranen, fröken läste sagor och så fick vi måla våra egna tranor.  Men det är firandet hemma, framförallt det hemma hos min mormor och morfar, som jag nu ska berätta om.

Kvällen innan Tranedan kallas ibland för Tranafton och hemma hos mormor och morfar var förberedelserna i full gång. Dels så skulle jag och min bror måla varsin trana som sedan skulle sättas upp i vårt sovrumsfönster. Dessa teckningar skulle leda tranen till just vårt sovrum när hon anlände. Mormor berättade att vi skulle få ha fönstret lite på glänt i natt, så att tranan kunde smita in. Innan vi la oss för att sova hängde vi upp varsin strumpa vid våra sängar. Sedan sov vi gott till gryningen, ingen trana kom och väckte oss! På morgon när vi undersökte våra strumpor hade tranan lämnat chokladägg och varsin tandborste, förståndig trana det där!

Men så fick vi syn på något märkligt, fjädrar låg som ett litet spår på golvet och fortsatte ut till trappan. Vi smög ner, det var tidigt på morgonen men vi hörde radion i köket. Spåret av fjädrar ledde oss till diskbänken där nästa upptäckt gjordes. Hela bänken var vit av mjöl och i mjölet kunde vi tydligt se spår av fågelfötter som gick mot det öppna köksfönstret. Tranan hade varit i köket!

Då tittade mormor in och ojade sig, vi hade minsann fått besök av en bullsugen trana som stökat till så i köket! Nöjda berättade vi om vår upptäckt i strumporna och förundrades sedan av tranans framfart i köket. Det måste varit våra teckningar som lett henne till oss! Men, när vi gick upp till sovrummet igen syntes inte våra teckningar till längre! Hade tranan tagit dem med sig?

Jag såg aldrig röken av de där tranteckningarna igen, i år har jag varit ute i god tid och tecknat en egen. Vi får se ifall jag får behålla denna.

Ellen Sjömålen, praktikant Sagobygden

Mer om Tranedan, eller Trandagen, kan ni läsa på bloggen här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Vi sörjer Sven Hansson

 

sven

Sven Hansson har lämnat oss. Sven var en uppskattad berättare som engagerade sig i den muntliga berättarkonsten i många olika sammanhang. Han var med och startade Landskrona berättarklubb för tjugo år sedan och har tillsammans med Lasse Sjöberg (död 2016) drivit berättarkaféer i Landskrona sedan dess. Han var styrelseledamot i Berättarnätet Sverige och i föreningen Skånska berättare och han var också aktiv i det skandinaviska och europeiska berättarsamarbetet. Sven efterlämnar ett stort tomrum i berättarfamiljen. Sven blev 74 år.

För oss i Ljungby är Sven framförallt förknippad med festivalen. Sven var en av våra trognaste stamgäster. Varje år, på första festivaldagen, stegade han in i receptionen och hejade glatt. Öppen scen, berättarslam och olika möten var festivalforum där Sven deltog med stor glädje. Alltid var han lika positiv och med ett tillsynes outsinligt engagemang för det muntliga berättandet.

Ett av många minnen som vi har av Sven var när han deltog i festivalens maratonberättande. I 24 timmar i sträck berättade vi i 40 minuters pass. Sven var självklart med och fyllde Sagomuseets trånga berättarrum med sin myndiga stämma. Bilden är från det tillfället.

Nu är det snart festival igen. I år kommer  Sven inte att stiga in och hälsa på sin breda skånska, men han kommer ändå att vara närvarande. Vi bär honom i våra hjärtan.

Vi tackar Vera Nilsson för den kursiva texten

1 kommentar

Filed under Att berätta

Arabiska sagor på Sagomuseet

 

cof

Iptisam Hassan tillsammans med Per Gustavsson

 

Tisdagen 17/1 var det berättarkväll på Sagomuseet. Iptisam Hassan var inbjuden för att berätta arabiska sagor. Iptisam är uppvuxen i Libanon och bor i Helsingborg. Hon arbetar sen över 10 år på Helsingborgs bibliotek där hon berättar sagor på arabiska och presenterar barnböcker. Hos oss började hon att berätta om sin spännande livsresa innan hon gick över till sagan. På vackert klingande arabiska berättade hon Alladins underbara lampa. Trots att de flesta i publiken inte förstod ett ord, rycktes man ändå in i sagan. Kroppsspråk, intonation och berättelsens universella melodi gjorde att vi fångades. För att vi inte skulle missa något berättade Iptisam även på svenska.
Berättarstunden följdes av samtal, frågor och mera berättande. Bland publiken fanns en ung arabiskt talande man från närliggande flyktingförläggning. Han berättade nu två arabiska berättelser som Iptisam översatte till svenska. En av sagorna kände några av lyssnarna väl igen, eftersom den finns i en svensk variant. När kvällen gick mot sitt slut var jag  varm inombords av berättande,  samtal och spännande kulturmöten.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta