Etikettarkiv: Mikael Häll

Järtecken

En stor del av traditionsmaterialet i våra folklivsarkiv är insamlade under 1900-talets första decennier. Det innebär att en 75-årig sagesperson som intervjuades 1925 och hörde en sägen i sin barndom eller ungdom, återger en historia som berättades kring 1860. Sägnen kan vara betydligt äldre än så beroende på vem som berättade den. Ibland anges den ursprunglige berättaren, kanske en morfar eller mormor, och då är vi nere i slutet av 1700-talet. Men riktigt säker på hur länge berättelsen traderats kan vi inte vara.

Därför är det intressant att studera andra äldre källor som berättar om 1600- och 1700-talens övertro. De senaste åren har det kommit ut flera välskrivna och ambitiösa böcker om den tidens föreställningsvärld. På bloggen har vi tidigare skrivit om Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen (Malört förlag 2013). Utifrån sägner, ballader, men också teologiska och naturfilosofiska skrifter och inte minst rättsprotokoll ger han en bild av människors tankar och föreställningar. En hel del av denna folktro lever kvar i folklivsarkivens nyare sägenuppteckningar.

Lika läsvärd är Håkan Håkanssons Vid tidens ände (Makadam förlag 2014) som handlar om vårt lands förste riksantikvarie Johannes Bureus (1568-1652) och den tid han verkade i. Boken undertitel klargör vad den handlar om: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Bure var övertygad om att Sverige var västerlandets urhem. Boken skildrar tidens syn på häxeri, pest, monster och sägenväsen. Bureus var också själv en aktiv insamlare av sägner och folktro.

En tredje bok är översättningen från latinet av professor Jacob Fredrik Neikters (1744-1803) verk Om den urgamla Trollnationen, utgiven i samlingsvolymen Om människans historia av Carl Frängsmyr och Krister Östlund (Atlantis 2013). Liksom många andra i sin tid menade Neikter att troll ursprungligen var ett mänskligt släkte som blivit undanträngt.

Alla tre böckerna visar att det vi allmänt i dag betecknar som folktro i hög utsträckningen var en föreställning som omfattades av tidens lärda på 1600- och 1700-talen.

Till de här böckerna sällar sig nu Sofia Gustafssons Järtecken. Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom ( Nordic Academic Press 2018). Sofia Gustafsson är historiker vid Linköpings universitet. Klint prästvigdes 1564 och var från 1567 och till sin död 1608 kyrkoherde i Östra Steneby socken i norra Östergötland. Under flera decennier samlade Klint på järtecken, alltså naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs som förebud om onda händelser. I ord och bild sammanställde han ett 400-sidigt manus i folioformat. Den innehåller både järtecken från tidigare århundraden och samtida händelser. Handskriften trycktes aldrig.

Det var inte unikt att samla järtecken och ge ut böcker om detta. Redan under medeltiden skapades samlingar med järtecken och under 1500-talets andra hälft blev det mycket vanligt. Den främsta orsaken till detta var att Luther och hans främste medarbetare Philip Melanchthon underströk att naturfenomen var sända av Gud och varnade för kommande straff och till slut domedagen. Ett vanligt sätt att sprida upplysning om visade järtecken var att trycka upp flygblad både med bild och text.

Klint hämtade exempel på järtecken från dessa småtryck, tyska järteckensamlingar och almanackor. En viktig källa var förstås Bibelns alla märkliga berättelser om tecken, som också var ett bevis för att tecken i skyn förebådade onda ting. Klint har ett 50-tal referenser till järtecken i Bibeln. Klint återger också en del järtecken som han själv observerat.

Sofia Gustafsson delar in Klints järtecken i tre kategorier. Dels himmelstecken såsom kometer, sol- och månförmörkelse, vädersolar, flammande sken om natten, bilder av drakar, stridande trupper och svärd i skyn. Tecken på marken utgörs av blodregn, regn av säd, oväder, jordbävningar och märkliga händelser. Den tredje kategorin utgörs av monster, märkliga djur och missbildade djur och människor. Här följer några konkreta exempel från Sverige.

1570 sågs en drake på himlen. Enligt Klint förebådade den att en framstående jesuit skulle besöka Sverige. Bakgrunden är den intensiva kampen mellan den protestantiska och den katolska läran, som även pågick i Sverige. Det är ett genomgående drag att Klints tolkar järtecken för att framställa katoliker och även turkar som onda.

I Linköping öppnade sig himlen 1577 och en klocka syntes och klockringning hördes. Klint tolkade det som ett förebud om Erik XIV:s död och olika krigiska händelser.

Den 2 juli 1566 visade sig döden i Söderköping. Döden hade gått med en lie i en kålgård och slagit av kålhuvudena. Följande morgon var kålplantorna oskadda. Klint hänvisar till en liknande händelse i Bibeln. I kap 14 i Uppenbarelseboken beskrivs hur änglar nedstiger på jorden och skördar grödor med vassa skäror. Synen förebådade pestens ankomst till Söderköping samma år.

I Norrköping såg man den 15 juni 1599 näcken sitta på en sten mitt i strömmen. Efter det drunknade män och kvinnor i vattnet.

Järtecken förebådade Guds straff, men en del såsom oväder och missväxt kunde också ses som straffet i sig. En del enkla tryck med järtecken innehöll sedelärande skräckhistorier: en girig bonde kommer till helvetet och en kvinna ,mördar sina barn efter att ha nekats köpa korn på kredit.

Gustafsson konstaterar att Klints järteckensamling avviker från många andra genom att bibelns föreställning om jorden och mänsklighetens undergång är nedtonad, även om den visserligen finns i bakgrunden. Hon betonar att Klints samling är unik även om mycket känns igen från samlingar på kontinenten. ”Volymen, de hundratals teckningarna och de många kopplingarna mellan tecken och efterföljande händelser har ingen motsvarighet bland bevarade källor i Europa.”

Gustafsson understryker att det är svårt att uttala sig om järteckentron bland ”vanligt folk”. Det saknas källor för en sådan bedömning. Gustafssons och de andra refererade böckerna visar dock att det är svårt att dra en skarp gräns mellan en folklig och en lärd föreställningsvärld.

Men det är lätt att känna igen motiv i järtecknen i senare folktro, såsom att döda vaknar upp i sina gravar, liemannen visar sig, kometer förebådar olycka och näcken förorsakar att människor drunknar. 

Gustafsson närläsning av Klints bok och den utmärkta bakgrundsteckningen av samhällsutvecklingen och idéströmningar bjuder på en fascinerande läsning. Den är rikt illustrerad med Klints teckningar och samtida flygblad som varnar för kommande onda händelser.

Per Gustavsson

Illustrationerna är Klints egna bilder i hans järteckensamling och hämtade ur Gustafsson bok.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Erotiska naturväsen

omslag HällÄr du intresserad av sägendiktning så ska du inte missa seminariet på Ljungby berättarfestival om erotiska naturväsen. Mikael Häll presenterar sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen och samtalar sedan med Bengt af Klintberg. Själv inleder jag seminariet med berättarföreställningen Firremirre brinner.

Tid: måndag 16 juni kl.10-12. Plats: Garvaren, sal Electrolux

Jag recenserade avhandlingen utförligt i Berättarnätet Kronobergs tidskrift Munvigan för ett år sedan. Här kommer recensionen i repris för er som missade den. Det blir ett längre blogginlägg än vanligt, men se det som en introduktion till seminariet.

I sin doktorsavhandling undersöker Mikael Häll människors föreställningar i Sverige under 1600- och 1700-talen om erotiska naturväsen. Det här är riktigt intressant eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att i det som Häll kallar det tidigmoderna Sverige togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Hälls källmaterial är tredelat. Det utgörs av berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll. Det är alltså en bred bild som Häll målar upp av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Han letar efter föreställningarnas mening för olika individer och grupper och om den förändras över tiden. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

Efter en sedvanlig inledning om teoretiska utgångspunkter, metod, källmaterial och forskningsläge följer en nästan 100-sidig redogörelsen för erotiska naturväsen i sägner, ballader och sagor. Fokuseringen på det tidiga berättarmaterialet är givande för en berättare, eftersom det är mer okänt än senare sägenuppteckningar. Häll behandlar både lärda skrifter och det folkliga sägenberättandet, Bland de förstnämnda tar han till exempel upp vår förste riksantikvarie Johannes Bureus tankar om troll från tidigt 1600-tal och fornnordiska sagor såsom Hervararsagan. Källmaterialet för bondesamhällets berättelser är lite mer problematisk eftersom också det bygger på lärda mäns skildringar, till exempel prästernas antikvitetsrannsakningar från 1600-talet, kyrkoherde Olof Bromans breda skildring i Glysisvallur av folktron i Hälsingland och Petter Rudebecks Småländska antiqviteter. I de här sägnerna gifter sig män med trollkvinnor och maran, har sex med skogsrået. Sägnerna skapar ett samband mellan den vilda naturen och den kvinnliga sexualiteten, som båda utgjorde ett hot mot den rådande ordningen. Inte minst kommer det fram i häxprocesserna, som Häll egentligen inte har med i sin framställning, men som oundvikligt bildar en referenspunkt.

Motsvarande väsen som frestar kvinnorna är näcken och älven. Kvinnor kunde också bli bergtagna av trollen, och om de återvände till byn igen var de ofta från vettet. Många sägner berättar också om barn som föds efter samlag mellan en människa och ett naturväsen. Den kände sägengestalten Kettil Runske var son till sjörået och Håvålen som tillhörde havsfolket betraktades som stamfar till många släkter i Bohuslän. Bondesamhällets berättelser gestaltade hot och fara i naturen och varnade för det främmande, samtidigt som det kunde verka lockande. Sägner förklarade märkligheter och var också sedelärande. Hälls ser också en genusskillnad i sägnerna. De kvinnliga erotiska naturväsena är mer hotfulla, förföriska, liderliga och måste kuvas. Manliga väsen var visserligen en lika stor fara för kvinnorna, som dock har en mer passiv roll i berättelserna och ofta framställs som hjälplösa.

Hur såg då teologerna på berättelserna om sexuella förbindelser med naturväsen? Kyrkan betraktade naturväsen som demoner och som djävulens redskap. En utgångspunkt var att de fallit ner från himlen som onda andar tillsammans med djävulen. Så menade redan kyrkofadern Augustinus som levde 354-430. Han menade också att människor kunde ha sex med dessa demoner, men han var osäker på hur det låg till med demonernas kroppar. Den frågan diskuterades livligt och det fanns olika synpunkter bland teologerna. En del menade att demonerna hade egna fysiska kroppar. Andra att de tillfälligt gjorde sig kroppar av förtätad luft. En annan synpunkt var att de kunde använda sig av mänskliga lik som de levandegjorde. De kunde också ta levande människor i besittning och använda sig av deras kroppar. Slutligen menade en del teologer att demonerna inte hade någon kroppsskepnad alls, men de kunde påverka människors sinne så att dessa trodde detta. Genom samlag drev de människor till stor synd. Prästerna använde berättelserna till att visa på vad sexuellt begär kunde leda till. Ytterst handlade det om ett brott mot Guds ordning. Men det var viktigt att komma ihåg att djävulen verkade med Guds tillstånd. Det var ett sätt för Herren att pröva människan.

Hur långt teologernas funderingar kunde gå visar diskussionen om hur kvinnor kunde bli med barn med demoner. De onda andarna kunde komma åt sädesvätska som utlösts efter ofullbordat samlag eller genom ejakulation i sömnen. En del uttolkare menade till och med att det gällde att begrava döda män utan dröjsmål, så att inte demonerna kom över deras sädesvätska. Sädesvätskan som demonerna samlat sprutades sedan in i kvinnan så hon blev havande och födde till exempel en byting eller någon form av halvmänniska.

Även naturfilosofer och vetenskapsmän diskuterade livligt under 1600- och 1700-talen erotiska naturväsen och reste bland annat frågan om det fanns mindre kända och gåtfulla varelser. Sigfrid Aronus Forsius, som i början av 1600-talet skrev den första svenska naturläran, svarade ja och skrev om elementarandar som rådde över de olika elementen. De var av Gud skapade varelser, som kunde ingå i sexuella relationer med människor, även om de hade en annan substans. Fabelväsen som sirener och sjöfruar vad djur som liknade människor. Fosius berättar om kvinnan som fick barn med en björn. Sådant var helt möjligt för naturen var kraftfull och underlig. Andra människor kunde ha svansar, såsom alla kvinnor i en släkt i Närke. Fosius såg inte avkomman som monster, men det gjorde andra.  Kring 1600 tolkades monster gärna som Guds varningar och straff. Monster kunde bland annat vara ett resultat av tidelag.

1700-talets vetenskapsmän var mer kritiska till övernaturliga väsen. Linné överförde en rad fabeldjur till apsläktet och han förundrades över att folk kunde anse en för tidigt född kalv som folk hittat i havet utanför Åhus som en sjökalv. Men ändå var han präglad av förhärskande föreställningar och menade att det fanns vildmänniskor som var fyrfota, stumma och håriga. På sin Lapplandsresa mötte han en samekvinna, som han beskriver nästan som skogsrået som vi möter i domboksberättelser. Sent på 1700-talet och också hos Hyltén-Cavalius på 1800-talet betraktade många vetenskapsmän troll som berättelser om ett primitivt urfolk som trängts undan ut i ödemarken.

Så här långt har vi kommit till mitten av Hälls avhandling. Den andra avhandlingen refererar och diskuterar ingående olika rättegångsfall där män och kvinnor anklagades för könsumgänge med naturväsen. Häll konstaterar att det inte fanns någon lag som uttryckligen reglerade denna överträdelse. Brotten kunde istället betraktas som majestätsbrott mot Gud och djävulspakt. Andra mosebokens text om att ”en trollkona skall du icke låta lefwa” användes också. Sexuella förbindelse med naturväsen betraktades också som en handling mot naturen och sorterades in under sodomi. Handlingen klassificerades också som bestialitas. Andeväsen var skilda från människan, var ett ting av annan art och därmed också onaturligt att idka könsumgänge med. Frånvaron av en specifik lagstifning menar Häll dikterades av en förtigningspolicy från överhetens sida. En livlig diskussion om djävulssamlag kunde uppmuntra till detta.

Genomgången av de 20-tal brottmålen är fascinerande läsning. Här blir sägnernas berättelser till verklighet. Men hur ska man se på det här berättelserna? Vad har egentligen hänt? Häll visar hur naturväsen ibland bland de anklagade kan upplevas som bundsförvanter, som det gällde för människan att hålla sig väl med för att lyckas med jakt, fiske och bergsbruk. Den kloke kunde förvärva kunskaper att bota sjukdomar och skaffa fiskelycka. Samlaget kan ses som en besegling av avtalet. Många människor levde under knappa och hårda villkor och magiska bruk som hörde samman med näringslycka låg därför nära till hands. Naturväsen som rådde över den vilda naturen kunde ge lycka och framgång. En del kvinnor använde samlaget med näcken för att fria sig från utomäktenskapliga och därmed förbjudna förbindelser. I ett fall från 1656 erkänner den ogifta pigan Karin Svensdotter inför tingsrätten i Sävsjö att hon fått hela sju barn med älvakungen. Några barnverkar dock aldrig ha funnit och hennes berättelse överensstämmer nästan helt med en välkänd nordisk ballad. Häll konstaterar att visan här blev verklighet. Häll menar också att kvinnor betraktades som svagare och uppfattades ofta som mindre ansvariga för sina gärningar.

Andra rättsfall aktualiserar i själva verket äktenskapliga problem, utstötta mäns villkor ryktesspridning och självangivelserna samvetsångest och rädslan inför livet efter detta.

En del av de anklagade dömdes till döden. Utfallet berodde ofta på omständigheterna kring brottet. Hade den anklagade haft uppsåt eller hade hon lurats av den onde? Hade individen förstått att det var den onde och inte en riktig människa? Var den anklagade sinnessvag? Utifrån svaret på frågorna växlar domslutet. Häll ser också en förändring under den undersökta tidsperioden. Under 1700-talet blir de högre rättsinstanserna allt mer skeptiska mot berättelserna om umgänge med naturväsen och ställde sig skeptiska till att djävulen i gestalt av naturväsen bedrev otukt med folk. 1779 avskaffade Gustav III trolldomskapitlet ur lagen.  Dödsstraffet för tidelag gällde till 1864 men den sista kända avrättningen för detta brott skedde 1778.

Genom att studera de erotiska förbindelserna mellan människor och naturväsen i ljuset av berättelser och lärda diskussioner synliggörs enligt Häll gränsdragningen mellan naturligt och onaturligt, kroppsligt och okroppsligt, natur och kultur, dröm och verklighet. 1600- och 1700-talen präglades av kyrkans och därmed också statens kamp mot vidskepliga hedniska föreställningar, djävulens makt, utomäktenskapliga förbindelser och ett allmänt fördärvligt levnadssätt. Det är i det skenet dessa rättegångar ska ses. Men sägner och verkliga berättelser om könsumgänge med naturväsen är också en iscensättning av begär, önskningar, konflikter och drömmar.

Smmantaget är det en fascinerande bild Häll målar upp av några inte alltför avlägsna århundraden. Jag kommer att återvända många gånger till boken. Därför hade jag önskat mig ett riktigt utförligt sakregister längst bak.

Mikael Häll
Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige
Malört förlag, Stockholm, 2013

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Erotiska naturväsen

Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild  av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

omslag HällEnbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.

Och vad sägs om att teologer ansåg att  demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.

Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid  Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.

I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur