Etikettarkiv: Muntenien

Legenden om björken

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

Långt innan människosläktet skapades, fanns det bara djur, fåglar och träd på jorden. Gud brukade stiga ner från sin himmel för att titta på dem och se om de trivdes bra tillsammans. Under en av sina jordvandringar, blev Han trött och lade sig ner för att vila. Sedan somnade Han (eller låtsades sova). Budet om att Skaparen var på besök spred sig snabbt åt alla håll. Djur från när och fjärran kom för att se på nära håll Den som skänkte dem liv. De tassade försiktigt omkring och fåglarna började sjunga smäktande melodier för att underhålla Guds sömn. Till och med syrsorna stämde in sin sång i den fridfulla stämningen.

Träden ville också vara nära Skaparen. De klädde sig i sina finaste dräkter för att på det sättet hedra sin himmelska gäst. De borstade sina stammar och tog på sig det mest färgsprakande lövverk. Sedan samlades och stod i cirkel runt Guds viloställe. Alla var glada över att se Honom. De tittade på Den Allmäktige i tystnad för att inte väcka Honom med sina röster. Frid och fröjd härskade i omgivningen.

Björk

Plötsligt hördes det en svag jämmer någonstans. Träden tittade på varandra. Det var ingen av dem som jämrade sig. Sedan hördes det klagande ljudet lite högre. Då upptäckte alla ett träd som närmade sig dem. Det var björken som grät för att den inte hade några fina kläder att visa upp framför Guds ansikte. De andra träden försökte få tyst på den för att inte störa Skaparens vilostund, men Han var redan vaken och hörde björkens klagan. Han kallade björken till sig och sade:

— Jag ser mycket väl att jag har varit orättvis mot dig. Därför ska du hädanefter växa stor och ståtlig och dina tårar som rann längs din stam ska tvätta bort den svarta nävern som hittills klädde den. Från och med nu ska din bark skina som silvret i solens sken.

Det sägs att detta var händelsen som gjorde att just björken, av alla träd, har en sådan vacker ljus färg på sin stam.

(Hört av Daniel Onaca, beundrare av skiftningarna i björkens lövverk)

Annonser

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Historien om vallmoblomman

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

En gång för längesedan levde en fattig och gammal änka i en by någonstans. Hennes enda glädje i livet var hennes son. Hon uppfostrade honom så väl att pojken blev snäll och foglig som ingen annan. Hans moders ord var för honom lika heliga som de som stod att läsa i skrifterna. En dag skickade den gamla kvinnan honom till grannbyn för att låna lite majsmjöl från en släkting. Pojken gav sig iväg omedelbart, med löfte om att han skulle vara tillbaka samma dag, före solnedgången.

Dagen gick och kvällen kom. Solen gick ner bakom kullarna, men pojken syntes inte till. Änkan blev orolig. Det blev natt, byborna gick och lade sig för att sova, men pojkens mor kunde inte få en blund i ögonen under hela natten. Tidigt nästa morgon gav hon sig iväg för att leta efter sin son. Inga skor hade hon på fötterna, men i sin iver att träffa pojken, brydde hon sig inte om alla stenar och grenar hon råkade trampa på på vägen. Den gamla kvinnan kom snart till ett fält täckt med törnen. Hennes fötter blev fulla av rivsår, men hon kände ingenting. Hon fortsatte sin färd i hopp om att hennes älskade son inte hade råkat illa ut. Ur hennes fötter började sippra ut stora bloddroppar. De föll ner på marken och på varje ställe där det råkade falla en droppe blod, växte det upp en stor röd blomma. Snart blev hela fältet översållat av sådana vackra blommor.

Maci

Om änkan lyckades hitta sin son till slut, förtäljer inte historien. Det man säkert vet är att blommorna som kom fram ur de fallna bloddropparna nu kallas för vallmoblommor.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Legenden om Sankte Pers kam

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

Brazi

Sankte Per var en gång och vandrade nere på jorden. Så mötte han en ung fåraherde som vaktade sina får på en bergsslutning. Den helige mannen kom i samspråk med fåraherden. De pratade om ditt och datt och plötsligt såg Sankte Per att den unge mannen höll en konstig sak i ena handen. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant ting. Han frågade herden, vad det var för konstigt föremål.

— Det är en kam, svarade fåraherden.

— Och vad gör du med den?

— Jag kammar mitt hår, när det blir alldeles för trassligt.

Sankte Per såg förundrad på den lilla träbiten med utkarvade tänder. Han såg på sitt långa skägg också. Den var ett virrvarr av hår. Då lånade han kammen från herden och började dra den längs slingorna i sitt skägg. Det var första gången någonsin att han kammade sig! Nöjd med resultatet började han kamma sin hårman också. Även där gjorde den lilla tandförsedda träbiten stor nytta. När den helige var klar med sin syssla, sade han:

— Du, dugliga kam, jag vill att mängder av träd ska växa häromkring och deras grenar ska bära gröna kammar med långa tänder som aldrig ska falla av.

Så blev det att en ny trädart började växa på bergets sluttningar. I stället för löv hade träden endast barr på sina grenar. De liknar kamtänderna. Folk i hela världen gav dessa träd olika namn som betyder gran, men gamla människor i rumänska bergsbyar kallar dem även Sankte Pers kam.

(Hört och berättad av Daniel Onaca som klarar sig utmärkt, utan någon kam)

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Historien om människans första plog

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

I tidernas begynnelse, när världsalltet blivit färdigskapat, talade vår Herre till jorden såhär:

— Du, jord, jag har skapat dig för att du skulle se till att ge näring med frukt, bär, grönsaker och sädeslag åt världens levande varelser som kommer att bo här, både åt fåglar, djur och människor.

När jorden hörde denna befallning blev hon skräckslagen. Hennes släta ansikte skrynklades till berg och dalar. Och hon genmälde:

—  Herre, jag ger gärna näring åt alla djur som kommer att födas, men jag är rädd för människan. Du satte henne som härskare över allt som finns och hon kommer inte att sköta mig och vara rädd om mina tillgångar. Hon förväntar sig att få allting serverat utan att röra ett finger. Bättre du ger ett sådant besvärligt uppdrag till den mäktiga solen, månen eller till det oändliga havet.

Gud lyssnade till jordens farhågor och tyckte att hon hade rätt i vad hon sade. Därför svarade vår Herre så här:

— Var inte rädd. Även om jag utsåg människan som härskare över allting, är hon skyldig att arbeta. Du ska förse henne med mat endast om hon sköter och odlar växligheten som du ger henne.

Jorden lugnade ner sig, när hon fick detta löfte och sedan vände sig Gud till människorna. Han skänkte dem plogen och lärde dem hur de ska använda den för att plöja jorden. När arbetet var avslutat lade Herren plogen på himlavalvet så att människorna inte skulle glömma att bruka jorden även nästa år och de följande åren. Man kan även idag se den första plogen som Gud gav till människorna. Den formar konstellationen Orion, som på rumänska heter just Plogen.

En av de följande vårarna klagade jorden till vår Herre på följande sätt:

— Herre, jag står inte ut längre med människornas sätt att uppföra sig mot mig. De river mig, de hackar på mig, de skär i mig…

— Ha tålamod bara, svarade Gud, ty nu lever människan på din bekostnad, men efter döden blir det tvärtom.

Och så blev det som Gud hade lovat jorden.

 

(hört och översatt av Daniel Onaca)

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Historien om maskrosen

(en rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

För länge sedan, på den tiden då mössen läppjade mjölk ur samma fat som katterna, levde, någonstans i en bergsby, en gammal man ensam. Inga barn hade han och alla hans nära var döda dessutom. Gubben brukade hjälpa en och annan i byn och som ersättning för sitt dagsverke fick han antingen en skål mat, ett klädesplagg eller en penning. Pengarna som han fick slösade han inte bort, utan sparade dem i ett bestämt syfte. Under hösten, när byborna höll minnesstunder över sina bortgångna släktingar, blev han alltid inbjuden till måltiden som man brukar hålla vid sådana tillfällen. ”Praznic” är rumänska för en sådan ceremoni när hela familjen går till kyrkogården, samlas bredvid en av förfädernas gravar och bjuder varandra på mat och dryck ur sina matkorgar. Gubben var, som sagt, en välkommen gäst till sådana stunder.

De kom dock en tid då åldringen kände att hans egen vandring på jorden led mot sitt slut. Gubben funderade allt oftare på, hur han skulle återgälda allt det goda som byborna har skänkt honom. Han var hos många, när de firade praznic, men, vem skulle bjuda på ett sådant kalas när han själv var död, undrade han. Därför bestämde han sig för att bjuda på en sådan minnesstund medan han fortfarande var i livet.

Med detta mål för ögonen, använde gubben alla pengarna som han sparat under årens lopp och köpte en massa livsmedel som han använde för att laga utsökta maträtter. Sedan lade han allt som han lyckats trolla fram i skålar och på fat: ångande kåldolmar, pilaff, flätade vetebrödlängder, honungsfyllda munkar, sirapsdoppande kringlor, rulltårtor fyllda med finmalda valnötter eller med vallmofrö och runda gräddade vetekransar med mjölkvita vaxljus instuckna i mitten, så som seden var. När han var färdig med alla förberedelserna, bjöd han hem människorna i byn. Men… byborna kom inte! Det var inte på grund av att de förkastade honom, utan tvärtom: De tänkte ”stackars gubbe, han har knapert med mat och så bjuder han andra på kalas. Det är vi som bör skänka mat till honom och inte ta ifrån honom det lilla han har.”  Så uteblev de från kalaset.

MaskrosorGubben väntade hela dagen på att någon människa skulle stiga över tröskeln till hans enkla boning, men ingen kom. Han blev ledsen förstås, därför att han inte anade orsaken till detta. Nästa dag undrade han, vad han skulle göra med all maten. Att äta den själv gick inte för sig eftersom den var tillägnad han själ. Så han samlade alla läckerheterna och lade de på alla ställen i byn där det kunde misstänkas att någon skulle upptäcka dem: på gräsmattan bakom kyrkan, bredvid alléerna i kyrkogården, invid vattenbrunnen. Gubben hoppades att, om inte någon människa i byn, åtminstone någon främmande vandrare skulle se faten och smaka på de runda bullarna med vaxljus i mitten.

Gud i sin himmel såg allt detta och ville föreviga en sådan from handling. I sin stora vishet, omvandlade Han alla maträtterna till gröna växter med stora blad och runda gyllengula blommor. Sedan lät Han, precis som de raka vaxljusen i kyrkan, resa sig långa, men sköra stjälkar i mitten. På toppen bar de runda vitfärgade bollar. De var maskrosblommor! Från den stunden växer de varje vår på alla öppna ställen där det växer gräs.

Översatt från rumänska av kåldolmarälskaren Daniel Onaca

 

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagan om den blinde gubben

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

På de tiden då himmelen låg så nära jorden att de som gick på styltor kunde nå den med handen, levde människorna i god sämja med varandra och Gud Fader gladde sig över att se på allt det Han skapat. Fast djävulen — han som ingenting har att göra, men som, fördenskull inte sitter overksam, han som varken bygger broar eller vattenbrunn, utan bara lägger ut snaror och hinder i vägen för människorna — han började uppmana en och annan att strunta i att gå till kyrkan, att de skulle hänge sig åt tjuveri i stället, att bege mened eller att sätta eld på godset till sin närmaste granne. På det sättet blev det många som inte längre brydde sig om sin familj och sitt hushåll, utan slösade sin tid på krogen. Där var de upptagna med att förgifta sitt förnuft och ruinera sin kropp med sprit. När Gud såg denna styggelse, började Han sakteligen höja himlavalvet för att lägga det utom räckhåll för människorna.

Fast, i sin oändliga barmhärtighet, såg Herren till att ta med sig upp tre gamlingar som utmärkte sig i livet genom goda gärningar och osviklig tro. Det var heliga män som hade undvikit att smutsa ner sitt sinne genom att begå någon synd. Till var och en av dessa tre tilldelade Gud ett uppdrag. En av dem fick stå vid himlens port för att lyssna på jordbornas klagomål. Han fick hjälpa dem att slutföra sina ärenden, med Guds goda vilja och på villkor att dessa var rättfärdiga. Den andra gamlingen fick som uppgift att bära budskap mellan portvakten och himlens Härskare, medan den tredje fick dela ut gåvor till människor alltefter deras ödes bestämmelse eller enligt deras egen förtjänst.

Tidens gång, som gör att allt det gröna vissnar, vittrar sönder klipporna och grånar de åldrandes hårväxt, satte sin prägel även på det tre gubbarna. Efter ett antal år, blev porvakten så lomhörd att man kunde avlossa en kanonkula bredvid honom utan att han blinkade. Budbäraren blev så orkeslös att han behövde en hel månad för att gå en sträcka som förut brukade avverkas på tre dagar. Gubben som delade ut gåvor — låt oss kalla dem lycka eller tur –, blev blind som en mullvad. En vacker dag infann sig denne framför Härskaren och bad om tillåtelser att stiga ner på jorden för att träffa sin ende son, som blev övergiven en gång i tiden därnere. Gud tyckte synd om gamlingen. Han gav honom lov att göra resan och, dessutom, skänkte Han honom ett öga som hjälpreda. För att skydda ögat mot vägarnas damm, sattes ögat uppe på gubbens hjässa.

Den enögde gubben började sin vandring på jorden. När han stötte på en mänsklig varelse, oavsett om den var man eller kvinna, ung eller gammal, klok eller dum, omfamnade han dem i tron att han hade hittat sin egen son. Gubben överöser fortfarande dessa människor med en massa gåvor och därför händer det ofta att en lättjefull person ärver en stor rikedom, en oduglig människa når längst upp på den sociala hierarkin, eller en skurk uppnår en dignitet som han aldrig (eller alltid) har drömt om. Därav det rumänska uttrycket: ”Det är bra att vara dum om man er tursam” och visdomsordet som säger att den mest otursamme som vandrar på vår jord är turen själv.

Hört och berättat av lyckosten Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner