Bloggarkiv

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

När den första berättarfestivalen i Ljungby arrangerades 1990 var Arne Nilsson ordförande i kommunens kulturnämnd. Han har sedan dess mycket uppmuntrande följt vårt arbete i Sagobygden. Arne Nilsson har också varit aktiv i många kulturella föreningar, bland annat Ljungby skrivarklubb och har alltid skrivit dikter och visor. Den här visan skrev Arne 2006 till barnbarnet Amanda på hennes tioårsdag.

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

i skogsbryn, i lundar och hagar

för barnet som bor i ett annat land

långt bortom klokhetens lagar

 

Och nog gläds liten syster och liten bror

när skymningens skuggor spelar

av alla små väsen de anar och tror

vid tisslet bak stubbar och stenar

 

Där utanför fönstren tassar de fram

för den som har ögon och öra

och nyckel som passar till sagornas land

det goda, det vackra, men sköra

 

När tranorna sjunger och natten tar vid

och vindarna slumrat i snåren,

just då kan det hända på äng och i lid

att älvorna dansar in våren

 

Och nog sägs det än, ja bedyrar med ed,

när månen just format sin skära

att barfotafötter och händer med

i virvlarna råkat så nära

 

att skratt och lekar av sällsamt slag

fått ljusen på borden att tveka,

och barnet mött ögon med rådjusdrag,

gäckande glada, men veka

 

Och den som förunnats att följa och se

när älvorna så hälsar våren

glömmer det aldrig, bärs alltid med

som minnen från barndomsåren

 

Men händer det då, en hostning är nog,

gardiner som rubbats av våda,

försvinner de skrämda långt bort i skog

fjärran från gård och från fråga

 

Till stiglösa marker förklaras det som

med ängder dit kartor ej föra

och aldrig man kunnat berätta om

eller fot någonsin fått beröra.

 

Och ändå, visst dansar små älvor ibland

det fordras blott ögon och öra,

och barnets nyckel till sagornas land,

det goda, det vackra, det sköra.

Bild: Ängsälvor, målning av Nils Bommér 1850, nu på Nationalmuseum, Stockholm.

1 kommentar

by | 16 juli 2017 · 12:34

Fler bilder

 

Här kommer fler bilder från det skotska höglandet.. Klicka på en bild, så får du upp bilderna i större format. Från och med nu är det Edinburgh som gäller.

Lämna en kommentar

by | 07 september 2016 · 7:04

Stirling Castle

  •  Under vår första dag i Skottland tar vi oss omgående upp till Stirling Castle. När man närmar sig  byggnaden ser den lite spöklik ut.
    Inne på slottet slås man dock främst av skönheten. Guiderna berättar inlevelsefullt om slottets historia, men när de nämner att det ibland spökar på slottet, så tänker jag att det var ju det jag kände på mig. Idag skall vi träffa ett monster. Det får ni höra mer om i nästa blogginlägg.

 

 

Lämna en kommentar

by | 02 september 2016 · 9:28

Mickelpriset 2014

Mickelpriset2014

Motivering:

Berättaren Göran Hemberg tilldelas Mickelpriset 2014 för sitt ständiga utforskande av scenberättandets möjligheter. Han har gått sina egna berättarvägar där filosofi, demokrati och samtalet alltid fått stor plats.

Göran  Hemberg är snart  73 år , boende i Stockholm. Han var en av berättarna som medverkade på den allra första berättarfestivalen 1990. Redan då kunde han konsten att fängsla sin publik med stor poetisk känsla och inlevelse. Sedan dess har han varit en central person i den svenska berättarrörelsen. Han var delaktig när Berättarnätet blidares på 1990-talet och pådrivande när regionala organisationer byggdes upp på 2000-talet. Göran har utvecklat en repertoar som innehåller stora epos som Odyssén, Markusevangeliet, Hervararsagan och Beowulf . Samtidigt har han vårdat samtalet och utvecklat metoder för berättanden av minnen.

Göran_Hemberg

Lämna en kommentar

by | 13 juni 2014 · 22:15

Vem är egentligen Riddar Blåskägg?

 riddarblåskäggEn söndagsmorgon i september och jag stökar i mitt kök. Vaskar kastruller och byttor, tar itu med gamla tidningar och annat skräp. Allt i min egen takt och godan ro, för ur radion kommer de ljuvligaste toner. Söndagsmorgon i P2, mitt favoritprogram. Men nu ska det visst bli opera av Bartok, den enda han någonsin skrev. Opera är inte riktigt min grej, men programledaren inleder med att berätta själva handlingen. Och från det ögonblicket ser och hör jag inget annat, bara denna röst. Tror nästan en kastrull for i golvet. Tror faktiskt att jag skalv där jag stod.

 

Det är Riddar Blåskägg. Den gamla sagan jag läste som liten och rös av fasa. Som skrämmer mig än idag och har skrämt så många generationer sen den kom i tryck vid slutet av 1600-talet. Men detta är inte Riddar Blåskägg som jag brukade tänka mig honom, ondskefull och sataniskt grinande. Denne Blåskägg är mänsklig. Stillsam och sorgsen. Fåordig, vek.

 

Judith följer den beryktade Riddar Blåskägg till hans mörka borg. Hon ska bli hans fjärde hustru. För hans skull har hon brutit med sin trolovade och satt sig upp mot sina föräldrar. Judith är uppfylld av kärlek, hon räds inte den dystra slutna borgen. Säkert ska hon kunna fylla den med både ljus och liv. I stora salen finns sju dörrar, alla är de svarta, alla väl tillslutna. Judith ber om nyckeln till den första dörren. Det ska väl inte finnas några hemligheter mellan henne och hennes älskade? Motvilligt ger han henne den. Då hörs tunga suckar, och inne i rummet ligger förfärliga tortyrredskap fläckade av blod. Judith ryggar tillbaka men tänker att Riddaren nog gisslat sig själv därinne, arme man. Hon öppnar andra dörren, ljuset därinne är gulrött, och rummet visar sig innehålla diverse vapen och krigsredskap.

För varje dörr Judith öppnar tänds borgen upp, det blir allt ljusare. Riddaren tycks nu ha övervunnit sin tvekan. Han rentav uppmanar Judith att öppna den tredje dörren. Därinne finns smycken och kostbara skatter, men tittar man närmare ser man att guldet har fläckar av intorkat blod.

Bakom den fjärde dörren öppnar sig en underskön trädgård. Men några stjälkar är avslitna och blommorna har blodstänk. Judith undrar vems blod det är men Riddaren ber henne att inte ställa frågor. Öppna i stället den femte dörren! Därinne är det skinande vitt, ut flödar ljuset och fyller hela den mörka borgen med sitt sken. Framför Judith ligger nu Blåskäggs väldiga rike, med stora skogar, gröna lunder, åkrar och ängar, glittrande sjöar…  Riddaren tar henne i sina armar. Säger att allt detta ska bli hennes om hon vill stanna hos honom, vara hans för evigt.

Nu vill Riddaren inte öppna fler dörrar. Han håller Judith hårt i sina armar och bönfaller. Vi har ju varandra och vår kärlek. Kan vi inte låta det förflutna vara, räcker det inte nu? Judith sliter sig loss, hon måste se vad som finns bakom den sjätte dörren. Därinne är ljuset dämpat, snyftningar hörs och hon kan urskilja en vattensamling. Det är en sjö av tårar. 

Slutligen får Judith upp den sjunde och sista dörren. Ut träder tre vackra, bleka och härjade men alltjämt levande kvinnor. Det är Blåskäggs hustrur från hans livs tre tidigare stadier, Morgonen, Middagen och Kvällen. Riddarens ansikte har stelnat i smärta. Han höljer Judith med Nattens stjärnmantel. Judith ska nu följa de förra hustrurna in i minnenas rike. Själv blir han kvar, ensam igen. Återigen lägger sig mörkret över borgens inre.

Sagan, eller rättare sagt, den här versionen av sagan överrumplar mig, gör mig tagen. Jag grunnar på den hela dagen. Att den är en allegori är bara helt klart. Det är inre skeenden som beskrivs. Jag läser att operan kom till just när psykoanalysen var ny och enormt i ropet. Det gör inte historien mindre fasansfull.

Jag kan känna igen mig i Judith. Även jag har fascinerats av tystlåtna melankoliska män. Försökt öppna deras hemliga dörrar – det gick sådär. I flera dagar grubblar jag över Judith, på mina promenader, vid sysslorna, vid mina ensamma stunder med böckerna och datorn. Hur Judith försökte, hur hon verkligen försökte. Men vem är Riddaren? Har jag alls inget gemensamt med honom? Jovisst. Mina egna dörrar. Inte gläntar jag på dem i första taget. Riddaren är också en del av mig, en del av oss alla.

Jag kan inte sluta tänka på den här berättelsen. Mer och mer börjar jag tycka att den är riktigt vacker. Att den rentav kan lära mig något.

Se bara vad en saga kan ställa till.

Text och bild: Anna Lilljequist

 

2 kommentarer

by | 10 december 2013 · 20:33

Prata med sagorna

Vintern har blivit lång. Allt jag skulle göra utomhus måste skjutas upp. Under tiden pratar jag med sagorna. En del av dem svarar direkt. Det är sådana sagor där jag lite kan känna igen mig. Berättar jag någon av dem blir det alltid en extra gnista.

Som den om prinsessan. Hon hade en smal ring av silver, men den försvann. Nu tror ingen på att hon är en riktig prinsessa. Hennes klänning är torftig, håret är trassligt. Folk tar henne för en lögnerska. Nu måste hon ge sig ut på en lång, lång vandring. Någonstans måste ringen finnas. Jag står och berättar det här och i det ögonblicket är jag prinsessan.

En annan gång så ”är” jag det lilla äppelträdet. Han som såg sin barndomsvän granen, växa sig större och ståtligare för varje år som gick. Själv tycktes han stå stilla i växten. ”Ser du inte stjärnorna?” hojtade granen så glatt däruppe. Nej, det lilla äppelträdet kunde inte se stjärnorna….

Och sagan om de tre barnen som gömde sig under ett paraply mot den rasande jätten. Det är ju vi, mina småbröder och jag. Vår pappa hade sina vredesutbrott. Då var det bäst att hålla sig undan. Men fanns det inte ett hål i paraplyet? Så att jätten kunde titta in på barnen? Minns inte exakt hur det var, bara att den sagan tog tag.

Jag var med när prinsessan Rapunzel satt inspärrad i det höga tornet utan dörr. Varje dag släppte hon ner sina långa flätor och då kom en vederstygglig trollpacka klättrande upp. På så sätt fick Rapunzel sin mat. Men en dag var det någon helt annan som kom klättrande, en fager ung man och livet tog genast fart.

Snögubben kan jag inte hoppa över. Han blev i all hast hopkladdad av några barn. Vad ingen förstod var att Snögubben hade en själ, kunde både tänka och längta. Det här är en riktigt sorglig historia och jag får hålla i mig. Berätta den lite med en klackspark, precis som sagans författare HC Andersen gör.

En annan saga av Andersen: den om tekannan. Nej, jag kan inte känna mig i denna uppblåsta tekanna med sina påmålade rosor. Men hon har vissa drag gemensamma med min lätt högfärdsgalna farmor. Därför blir det extra roligt att berätta.

En annan gång är jag Minokichi, han som gifte sig med Snökvinnan utan att veta vem hon var. De fick till och med flera barn. Först efter flera år uppdagades allt. Då fick han se hur hennes ansikte förvreds, ögonen började rulla och hennes tänder blottades i ett djävulskt grin. Svärande och gormande for hon runt, så blev hon till en vit liten rök och försvann upp i skorstenen.

Eller Vasilisa, som skulle till hemska häxan i djupa skogen och låna eld. Efter många fasor och umbäranden fick hon till sist med sig två glödande dödskallar. Men det här har jag aldrig berättat. Jag kan inte ”bli” Vasalisa, till det är jag alltför harig. Jag har heller aldrig berättat Riddar Blåskägg. Men Prins Hatt under jorden! När den unga kvinnan sitter där på sängkanten. Hon är strängt förbjuden att se sin makes ansikte. Men hon måste titta, bara måste. Tyst och försiktigt tänder hon ett stearinljus, lutar sig fram, hennes hand skälver till….när jag kommit så långt i berättelsen reser sig nackhåren på alla åtta.

Sagorna pratar med mig, det tar visst aldrig slut. Nu har det blivit morgon. Jag lämnar min skrivplats och tassar ut. Gryningen är grå, marken frusen och det snöar lätt. Är det Fimbulvintern som kommit? Påskafton idag. Tranorna borde ha dansat, men kylan släpper inte. Det går nog att hitta en saga om det också. Hitta eller hitta på.

Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

by | 30 mars 2013 · 9:57

Också en berättelse från Färöarna

DSC00699

Lämna en kommentar

by | 18 mars 2013 · 13:49