Nu är det stora knoppar på tibasten. Då tänker jag på en sägen om skogsfrun. Här är en lättläst text av en ganska svår sägen. Den är hämtad ur min bok Skatten i berget och andra folksägner (LL-förlaget 2005).
En karl som varit tillsammans med skogsfrun
har svårt att bli fri från henne.
En gång var det en bonde
som haft ihop det med skogsfrun.
Så fort hon lockade på honom inifrån skogen
skyndade han till henne.
Han lämnade hustru och barn.
Han lämnade allt han hade att göra på gården
och sprang till skogs.
Tillbaka kom han trött och slak,
utan all mannakraft.
Hans hustru tyckte det var eländigt.
En sådan karl var inte mycket att ha.
En dag när han gick i skogen
mötte hon skogsfrun.
– Jag har en tjur därhemma, sade bondkvinnan.
Den springer ständigt och jämt till grannars ladugårdar
och har ihop det med korna.
Hur ska jag få den att stanna hemma?
Har frun något råd?
– Använd tibast och vänderot, svarade skogsfrun.
Det hjälper.
Bondkvinnan tackade för rådet.
Hon gick hem och plockade växterna.
Vem tror ni
att hon gav medicinen.
Ja, inte tjuren.
Men väl till sin karl.
Sedan var det han
som var tvungen att stanna hemma i stugan,
till hustruns stora glädje och förnöjelse.
Aldrig mer försvann han till skogs,
hur mycket skogsfrun än kallade.
I skogen gick skogsfrun ensam och klagade:
– Tibast och vänderot,
tvi vale som lärde dig bot.
Per Gustavsson
illustration: Boel Werner, se www.boelwerner.com
Sagobygdens Blogg 
vad är det som är svårt med sägnen om tibast och vänderot??
Ursprungsberättelsen såg ut ungefär så här:
Skogsnuvan hade fått makt över en karl. När hon ropade på honom så sprang han ut i skogen. Hans käring gick ut i skogen och mötte skogsnuvan och frågade:
– Vad ska jag göra? Jag har en tjur som springer till grannarnas kreatur.
Då svarade skogsnuvan:
– Använd tibast och vänderot.
Käringen gav sin karl de sakerna. Skogsnuvan ångrade sig och hördes ropa i skogen:
– Tibast och vänderot, tvi vale som lärde dig bot!
När den här sägnen berättades för 100 år sedan förstod alla den. I dag förutsätter det att lyssnaren vet att skogsnuvan är småländska för skogsrået och att det är ett erotiskt väsen, som lockar till sig män. Den här förförståelsen har inte alla.
Det är ännu svårare när man skriver för vuxna utvecklingsstörda, som min bok ur vilken jag hämtade sägnen riktar sig till. Då måste jag tydligt förklara vem skogsrået är. Det gör jag inte i denna historia, eftersom den i min bok föregås av en annan sägen om skogsrået och i den berättar jag utförligare om detta kvinnliga väsen.
När jag berättar för personer med utvecklingsstörning måste jag vara tydlig och konkret. Det är jag inte riktigt i denna berättelse. Vad betyder ordet tillsammans i berättelsens första mening? Man är tillsammans när man fikar. Man kan arbeta tillsammans med något. Du och jag förstår att just i det här sammanhanget betyder tillsammans att mannen har legat med skogsrået. Det är inte lika självklart om man har en utvecklingsstörning. Jag varierar det här i nästa mening och skriver “Haft ihop det” men det är också lite abstrakt.
Vad menar jag när jag skriver mannakraft? Ett ovanligt ord. Vad är tibast och vänderot? Vad betyder “Tvi vale”, åter ett ovanligt ord. Men jag vill även i en lättläst text bjuda på nya ord. Låta läsaren smaka på dem. Och den erotiska undertexten, hur lätt är den att uppfatta?
Just med den här berättelsen ville jag inte bli för tydlig, det kan bli ganska platt. Men den är inte lätt och själva idén bakom ursprungsberättelsen är inte så lätt att uppfatta för en person med utvecklingsstörning. Jag har ändå valt att ta med den här i en lättläst bok för jag vill uppmuntra att man pratar tillsammans om sex, kärlek och attraktion.
Ja, om man vänder sig till en publik/läsare med någon typ av intellektuelllt funktionhinder så förstår jag visst att sägnen inte är lätt. Och självklart kan man inte kan utarma en berättelse hur mycket som helst i ambitionenen att förenka och förtydliga. Men det härliga med berättande är ju annars att man kan anpassa historien – vilken historia som helst – till sig själv, publiken och situationen. Speceillt enkelt är det ju med en historia som den om tibast och vänderot som har ett tydligt förlopp och en tydlig poäng. Då är det ju bara att ge sig hän åt fabuleringsglädjen.
Det är alltid lättare att berätta än att skriva tycker jag. Just för att jag har tillgång till fler verktyg för att muntligt levandegöra berättelsen. Jag kan t. ex. ha tibast och vänderot med mig. Det är en utmaning att berätta för personer med utvecklingsstörning, samtidigt är det det roligaste jag gör.
Ping: ”Ett Häxhem” om Örternas magi… | Hedniska Tankar